En liten ordexplosion

De slitna kommentarerna har sinat ut.

Bloggen startades som en plats för mig att nå ut med ord, i syftet att slippa vara den enda som bar dem. Jag bär ej längre det behovet. Jag skriver fortfarande mycket, men av andra skäl och de orden får gärna vara mina egna.

Trycket på insidan är borta. Det finns personer som ser och hör mig nu, människor som helar. Jag känner mig fri i själen och faktiskt lycklig. Mina bekymmer och grunnanden är av vardaglig art och den existentiella ångesten är således hanterbar.

Jag lever i en vardag som jag älskar, med någon jag älskar. Utan tvekan älskar hon tillbaka och för första gången befinner jag mig i en tvåsamhet med någon som lyfter mig.

Är det inte konstruktivt, så säg?

Kanske kommer jag tillbaka med fler slitna kommentarer, livet skrivs ju som bekant inte i sten. Vem vet om jag kommer att trampa på mig igen.

Kanske ploppar en ny blogg med ett annat syfte upp. För den som vill finns min mailadress här på sidan och det är bara att skriva till mig, jag svarar så gärna. Kanske vill någon dela med sig av sin låt för dagen...

Jag vill tacka er som läst. Ni har gett mig mycket med er närvaro och med era mail och kommentarer.

Tack och bock! Nu drar jag vidare med ryggen rak och med fanan i topp.



Dagens ord: Liv.

CheesySleesy, men ändå

Då jag mår riktigt riktigt bra skriver jag inte så mycket om mina känslor. Det kan bero på tidsbrist, ordbrist, eller måhända bara att behovet av att skriva av mig minskar.

Lite beror det på integritet också.

Jag skall förbättra mitt känslospråk rörande lycklig, besvarad nykärlek och sedan skall jag smälla av en ordraket av känslor.

Dagens ord: Tvåsamhet.

I hemlighet

Jag smygkikar på henne och låtsas jobba framför datorn. Hon är vacker och min insida värms.

Allt känns så starkt i hennes närhet.

Som den djupaste sommar

Det är höst med allt vad det innebär. Torra dagar är ruskigt kyliga och löven krispar sönder under fötterna. Blöta dagar halkar en istället på dem. Händerna fryser där de hårt knutna vilar i fickorna, jag glömmer oftast vantarna hemma på morgonen.

På insidan är det varmt och jag nynnar och ler. Jag längtar tills kvällen kommer med sitt mörker, thé och tända ljus.

Dagens ord: Vildlejon.

Blyghet och tydliga smaksinnen.

"Det finns inget mer sällsynt i världen än livet. De flesta människor existerar bara."

Jag känner minst två personer som verkligen lever, den ena av dem är jag själv. Det märkliga är att vi verkar vilja leva ut med varandra.

Dagens ord: Hud.

Att snabbt bli beroende...

...

Av någon, kan efter ganska så många levnadsår visa sig vara löjligt enkelt.

Bra eller dåligt, vad fan vet jag. Ibland bara är det.

Dagens ord: Upplåst.

Dunkande

Att lära känna någon som redan från start betyder mycket och som dagligen fördjupar det bestående avtrycket är ju skrämmande som fan.

Tankar om förgängligheten skakar mig lite och jag motarbetar mina flyktimpulser. Jag vill inte fly då allt utom rädslan uppmanar mig att stanna.

Det bubblar i mig och skrattet ligger nära till hands, till och med i sömnen.

Dagens ord: Förälskelse.

Töntig

Ibland får jag som nojjan och tänker att jag inte kan skriva ner mina tankar här, tänk om ett plus ett blir två för folk ibland. Jag vill verkligen inte bli blottad så. Det är töntigt.

Jag är töntig på sjukt många sätt just nu. På bra sätt.

Så där bara.

Med sötsur topping tack!

Idag skall jag möta min största rädsla. Jag är mest rädd för att jag skall komma fram till att allt varmt är en ram som jag själv sätter upp. En ram, en given form utan innehåll.

Eller det är förresten inte helt sant. Tänk om min tänkta form visar sig ha det varma och vackra innehåll som jag föreställer mig? Och tänk om även jag besitter önskvärda egenskaper?

Det är dags att leva fullt ut i min nya verklighet nu. Attans vad det skrämmer mig.

Fan vad livet kan vara sprött och bländande vackert. Kittlande. Lockande.



Dagens ord: Spegel.

Utmaningar

Att utmanas är underbart då orken finns. Och det gör den.

Jag utmanas av mina vänner, jag utmanas av mitt jobb och framförallt utmanas jag av mig själv. Just idag älskar jag det! Jag ser vart mina gränser går och jag ser vilka av dem som måste klivas över och vilka som måste få vara kvar. Jag känner tydligt vart jag mår bra.

Detta kära ni är en dag att minnas.

Dagens ord: Stolt.

Dagens låt: "Ung och stolt" med Eva Dahlgren.

Att säga ingenting.

Jag kom på idag att jag aldrig skrev något brev. I två dagar satt jag med "dokument 1" framför mig. Det förblev tomt och det födde känslan av ett gapande hål mitt i bröstet. Ja, det skapade nog ett hål mitt i bröstet och en känsla av att hjärtat ramlat ut. Jag tittade neråt och där fanns inget hål och hjärtat satt med andra ord kvar precis där det bör sitta. Då kom insikten om att jag inte vill lämna dig ett brev. Jag vill aldrig mer att mina ord skall kännas tomma då de är fulla av liv, så jag behåller dem för mig själv, där de får förbli innerliga.

Jag växer fritt nu. Jag saknar dig, men ser nu att jag är duktig på att bygga luftslott. Jag lämnar mina drömmar i intet och det stärker mig. Jag stärks av något som jag trodde skulle göra mig bitter.

Någon räcker ut sin hand. Den är varm och trygg, fast hon beskriver den som darrande och otillräcklig. Jag väljer att fatta den, med allt vad det innebär. Hon undrar vart jag vill föra henne och jag svarar med all ärlighet jag har, jag vet inte, men snälla stanna tills jag vet.

Snälla stanna tills jag vet.

Dagens låt: "Fall fritt" med Melissa Horn.

Dagens ord: Sårbar.

Att leva kan vara mycket

Att känna att det är en triumf att finnas till är ett sätt att möjliggöra liv.

Fuck off and...

Jag fattar inte varför jag alls bryr mig om vad andra tycker om mina livsval. Jag blir ifrågasatt och granskad av människor som inte ens är delaktiga eller inbjudna. Sluta fan upp med att titta utåt och klaga, projicera inte dina rädslor på mig. Om du en hel dag skulle orka med att titta in i dig själv och rannsaka det lika hårt? Lev ditt eget jävla liv. Om det är så galet vad jag och de mina gör så får du fan syna dig och komma fram till vad du är rädd för.

Mig äger du inte och relationen vår har aldrig känts skörare.

Jag tänker fortsätta att välja ärligheten. Om jag inte duger i dina ögon så är det faktiskt bara ditt problem.

Dagens ord: Förbannad.

Dagens låt: "Jackies strength" med Tori Amos.

NoName

Jag borde verkligen bli mer skrämd än vad jag blir.

Hur vet en vad som är att göra rätt?

Jag vill ha mer och låter mig dras in, jag lever och väntar på smällen.

Tänk om allt är en luftbubbla?

Tänk om det inte är det?

Dagens ord: Tjusas.

Dagens låt: "Järnvägsspår" med Lars Winnerbäck.

Mera händer

Det är märkligt då en lyckas vara naken på flera sätt på samma gång. Det är som att den mentala och emotionella nakenheten gör huden mer känslig. Jag berättar om trasiga tider, hon berättar om rädslor och vi är väldigt lika. Den likheten kan bli destruktiv, men den kan likväl bli magisk.

Jag kluckskrattar, vilket föder mer skratt och mitt i all sårbarhet gror något ärligt. Jag har ingen aning om vad det är, men jag vet att det föder en härlig energi.

Dagens ord: Läppar.

Verklig

Om jag inte var så sömnig skulle jag skriva ett långt inlägg. Det skulle handla om vilja, längtan och sammanhang. Det får bli en annan dag helt enkelt, men då känslan av själva varandets härlighet når mig, ja, då vill jag allt.

Dagens ord: Sprudla.

Dagens låt: "Give a little bit" med Nina Persson.

Ljust

Mina sambosar vet allt hur de skall få mig till kvitter på morgonen.

Flydda tider är nutid

Allt är vändbart åt så många håll.

Vissa dagar är sökaren i mig nöjd. Nöjd över vetskapen att sökandet aldrig behöver sluta. Om jag vill kan jag leta mig vidare till dess att min sista dag är kommen. Det är fina dagar. Fridfulla dagar.

Det är de andra dagarna som gör mig bekymrad. Dagarna som fylls av mitt grunnande över vad det är jag vill nå gör mig ont.

Ibland är jag dålig på att hantera den smärtan, jag blir destruktiv och försöker fly. Sedan sitter jag hemma, det kan vara en helt vanlig tisdag och känner mig nästintill lamslagen. Jag försöker plocka upp bitar, jag saknar och jag bannar mig själv. För helt ärligt... Jag vet ju redan att jag inte kan fly min egen känsla.

Jag har farit som en virvelvind, skrattat och socialiserat. Jag umgås med nya människor och jag är en rolig och förförisk liten prick, ända fram tills då stället stänger. Då retirerar jag. Mumlar något om varför jag måste gå hem och dagen efter är det bara jag och min ångest kvar.

Balans har aldrig varit för mig. Jag vill ju bara så mycket mer.

Dagens ord: Bakfylla. Ibland betyder ordet så väldigt mycket mer än bara det att alkoholen lämnar blodomloppet.

Dagens låt: "Kvar i nått jag lämnat" med Melissa Horn.

Andras ord

Då mina egna ord är för många.

Om och om och om och om igen och om om inte fanns

Ett tomt dokument på datorn känns idag precis lika dramatiskt som ett vitt papper och en hand som inte vet hur bokstäverna skall formas till bokstäver. Det känns som att problemet sitter i handen, det är självklart inte sant. Problemet sitter, som alltid i huvudet.

Det som ännu heter "Dokument 1" och som skrivet är tomt skall bli ett brev. Ett brev till Dig. Tidigare hette du Spöket, jag vet inte vad du skall få kallas nu, just nu då du är verklig i en ömtålig verklighet. "Drömmen" kom upp i mitt huvud, men jag vill ju inte ha dig som en dröm. "Verkligheten" blir ju också jävligt fel, för vem vet ens längre vad verklighet är? Jag vill inte behöva göra den till en definitionsfråga, inte i privatlivet.

I mitt huvud ekar en Kentlåt. "Jag fick ett brev, ett riktigt brev med frimärken". Det kommer inte du få, du kommer få ett mail som du antagligen inte vill ha.

Idag känns det som att mitt varande är ett hus av kort. Igen. Ett enda digitalt tecken fick mitt hus att rasa och bli till ett virrvarr av färger och tecken som är svåra att tolka.

Mitt i allt snurr föds en fråga som kanske måste konkretiseras närmre i ett mer privat rum. Tillit saknas, sår blottas, jag försöker skyla strupen och undrar. Om jag aldrig någonsin mer skulle kunna förlora dig, hur kan jag då någonsin komma dig närmre än vad jag är idag?

Dagens låt: "Aldrig riktigt slut" med Lars Winnerbäck.

Dagens ord: Saknad. Skakar.

Beröringspunkter

Nu tänkte jag fortsätta vara konstruktiv och livsbejakande, kanske lyckas jag med att stärka upp det som gror här inne. Jag väljer så natur, människor och vatten för några dagar igen och låter datorn stanna hemma. Den symboliserar ju trots allt jobb, vardag och omvärldskontakt på ett sätt som inget annat. Mänsklig nyfikenhet och närhet verkar ha blivit mitt nya vinnande koncept.

Sköt om er under helgen!

Dagens ord: Satsa.

Dagens låt: "Blowin in the wind" med Bob Dylan.

Frågorna utgör svaren.

Jag säger ja

Jag tänker att det är nu det händer, det är nu jag ser valen jag inte sett på så länge. Vissa val känns alldeles främmande nya. Fina. Rena.

Jag har varit min egen i flera dagar nu. Majestätiska känsla. Jag väljer att bejaka och jag vågar. Än faller jag helt fritt, men jag räds ej längre marken, jag tjusas av magkittlet.

Blicken min möter nu andras och det ger mig mersmak. Jag blir nyfiken på människan igen och människan ger, bara jag tillåter mig att ta av henne.

Om jag orkade skulle jag ringa ett samtal för att slippa ett skav, men jag låter bli. Det förflutna får vara förflutet. Jag hade bara önskat att något hade skötts snyggare, med en rak kommunikation, med ärlighet. Men gjort är gjort och vem är jag att döma dig? Som att min hand alltid varit ren, men en sak har jag lärt mig och det är vad jag vill och inte vill. Innan visste jag faktiskt mest vad jag inte ville.

En lär så länge en lever. Underbara tanke!

Dagens ord: Lockelse.

Dagens låt: "Järnvägsspår" med Lars Winnerbäck. Jag nördar och snöar in, but I´m damn proud of it.

Ta det lite enkelt.

Att en ändrad synvinkel kan göra så mycket. Då jag för några inlägg sedan skrev att alla vägar från nu skulle vara nya hade jag ingen aning om hur rätt jag hade.

Nu vet jag.

Inom mig dunkar blodet varmt. Livet rusar, jag är rädd, men helt utan självömkan och nästintill utan sorg.

Jag brukar alltid gå helt in i mig för att hitta ut. Nu prövar jag för första gången att göra tvärtom. Jag kliver ut för att helt nå in. Om det fortsätter att ta mig högt, så kommer jag kunna nå långt. Långt in, långt upp.

Dagens ord: Intensiv.

Dagens låt: "Close to me" med The Cure.

Andas igen

Då något i min själ måste dödas för att lämna plats åt någonting nytt är det lätt att glömma att jag inte får döda kroppen med. Diskrepansen mellan tanke och känsla blir i perioder av mitt liv farligt stor och varje gång glömmer jag bort hur en andas rätt.

Nu har Forsen med sitt sätt att rusa genom mig gett mig ett nytt perspektiv. Individer som kan vända mina perspektiv är sällsynta och blir således genast värdefulla.

Min nyfikenhet vaknar så sakteliga och återigen ler jag i smyg.

Dagens ord: Vakna.

Dagens låt: "Ett sällsynt exemplar" med Lars Winnerbäck.

"Ljus stanna kvar
Kom och var min vän
Ljusna mig igen, igen, igen"

Jag hade glömt

Och jag blev just påmind, om den kanske största rädslan av dem alla.

Om den kanske fulaste tanken. Om mig.

Jag stretar så hårt emot. Stretar mig emot andra människors närhet, stretar mig emot min sårbarhet.

För hur många gånger kan en individ bli lämnad? Det är ju trots ALLT så mycket enklare att gå. Jag har blivit en expert, den bäste. På att gå.

Jag vill aldrig stanna, vågar aldrig stanna. Min nakenhet är min, precis som min destruktivitet.

Det som skrämmer mig mer än något annat är att jag skulle få tillgången till någons inre och att enbart genom att vara den jag är lyckas åsamka henne lika mycket smärta som bara jag kan åsamka mig själv.

Jag mötte en fors och det skrämmer.



Dagens ord: Möte.

Tacksamhet

För några år sedan insåg jag att den enda som kan rädda mig är jag. Det var en insikt grundad i logiken, en abstraktion så svår att få fatt i.

Idag var jag med om ett mycket sällsynt möte. Ett av de där mötena där jag i interaktion med den andra blev till. Det var länge sedan jag kände mig så verklig som jag just nu gör. Mitt i all skirhet, mitt i all sorg pyr en glöd som jag för en stund trodde mig ha tappat. Att i någons blick bli till, att av någon annans nakenhet bli ett subjekt är vackert. Jag har försökt förtränga att det enligt min livsfilosofi är vad varandet handlar om.

Det före detta Spöket lärde mig hur det går till. Jag hade inte känt mig helt verklig, helt sedd innan hon såg igenom hela mig och jag tänker nu att det är det största som någon gjort med och för mig.

Jag vill inte vara besviken, sårad och arg mer. Jag vill säga tack. Tack för att du lärde mig hur det känns att födas genom någon annans blick. Den lärdomen tog mig idag ett steg vidare i en snårig själ där det är alltför lätt för mig att vilseleda mig själv. Idag gick insikten bort från logiken och rakt ner i känslan, rakt ner i hjärtat, nu känner jag att den enda som kan rädda mig är jag.

Det har alltid funnits någon annan där, jag har alltid konkretiserat varandet genom någon annan. Nu går inte det längre. Jag slutar klamra fast, slutar säga "min, min, min" och tillåter mig att falla fritt.

Det tog sina år, men faktiskt, jag och ingen annan kan göra mig verklig. Nu har det väckts en strävan, en längtan att långsamt lära mig hur.

Om så bara för idag så är jag min.

"Hon är en ovanlig art, så förbjudet att såra, sätt henne tillbaks där hon stod".

Dagens ord: Tillblivelse.

Dagens låt:

Lönlöst

Det är svårt att jobba på att sätta mig utanför alla dramatiska sammanhang, jag är ju så van att vara där mitt i smeten. Då det inte stormar ute så stormar det inne, men skam den som ger sig.



Dagens ord: Stiltje.

Oviktigheter

En alldeles lugn söndag närmar sig sitt slut.

Mia och Klara, Nina Hemmingsson, hemmasnickrad musik och jobb har balanserat mig igenom dagen väl. Jag känner mig vaggad till ett relativt lugn och tur är väl det.

Imorgon väntar viktiga saker.

Dagens ord: Ärlighet.

Dagens låt:

Tack

"En helt vanlig man", som för övrigt verkar vara en ganska så ovanlig man ur mitt perspektiv sett lämnade en kommentar tidigare idag. Länken ledde till denna låt, en låt som jag älskar, men innan endast hört framföras av Anna och Idde.

Jag vill att ni andra som läser här också skall få en chans att lyssna till detta mästerverk med hjälp av endast ett knapptryck.



Tack. Det värmde!

Ticktack

Det närmar sig helg och det är skönt. Några timmars datorknappande kvar bara.

Jag skall tills på måndag ha läst ett par böcker, men det känns ju lugnt. Att arbeta i den akademiska världen är skumt. Jag läser något jag är intresserad av under några timmar av en helg, rapporterar det hela och får rätt så bra betalt för "jobbet". Det är ett märkligt fenomen som gör min klassresa väldigt tydlig. Jag påminner mig nu en gång till om att jag inte får förlora förankringen.

Utöver detta satsar jag på vänskap, vila, lugn och lite vin. Jag tror på en uppladdande helg.

Dagens ord: Själavård.

Dagens låt:

Revidering

Nä.

Det känns inte alls sant såhär någon timma senare. Jag känner inte alls ett lugn, bara domnad och någon visshet om att vi är över bär jag inte heller. Jag vill ju ha dig, bara inte såhär.

Och inte läser du här, men att skriva till dig, att få orden ur hjärtat lättar lasset.

Att bara vara

Det är märkligt hur saker som aldrig hänt i verkligheten kan färga ens dag så, hur en sömndröm helt kan klänga sig fast och förstöra en dag.

I natt kom du till mig i drömmen och förförde mig. Du valde vackra ord och mjuka rörelser för att få mig att riva mina murar och du lyckades galant. Då jag efteråt grät i din nacke och talade om saknad sade du att du tagit fel, att du trodde att det var någon annan som låg där och med de orden lämnade du mig där i sängen.

Det var ingen bra dröm och hur avstängd jag än må vara om dagarna så förstår jag ju ändå hur allt bearbetas, hur jag saknar och faktiskt hur jag förstår att det är över nu.

Tröttheten river i mig, eller är det avsaknaden av vilja? Hur vet en skillnaden i den här fasen?

Jag jobbar, undviker människors blickar och längtar efter att dagen skall ta slut. Alltid i väntan på en bättre.

Någonstans finns ett lugn. Jag klamrar mig inte fast vid något gammalt längre, ej heller något nytt. Vilken väg jag än väljer nu kommer allt jag ser att vara nytt.

Jag skall bara hitta viljan först.

Dagens låt: "En förgiftad man" med Olle Ljungström.

Och ordet...? Pantomim.

Fragmenterad

Min verklighet har i mitt huvud blivit nedkortad till att tänka i halvdagar. Jag går upp och försöker sedan hålla en medvetenhet om vad jag måste producera fram till lunch. Under lunchen gör jag ett tappert försök att pilla i mig lite mat. Sedan efter en hiskelig mängd kaffe försöker jag få ihop eftermiddagen. Kvällen går på i någon märklig och luddig slags autopilot medans jag är i tryggt sällskap. Sedan kommer en snurrig natt och... ja, sedan börjar jag om igen.

Det känns inte som en verklig verklighet, men det berör mig väldigt lite just för stunden.

Dagens ord: Avstängd.

Dagens låt: "Stetoskop" med Säkert!

Sår

Människor i min närmsta krets går just nu sönder. Relationer spricker av otrohet, skilsmässor drivs igenom av sjuklig svartsjuka och de som var singlar från början trasas av ensamheten. Jag har aldrig sett så många må dåligt samtidigt.

Jag önskar att jag hade en ram runtom mig så att jag slapp vara orolig för att splitter skall ramla av mig längs vägen.

Jag önskar också att jag tog lite mindre ansvar för andra, kanske skulle jag då ha lite energi kvar till att återfinna det jag förlorat. Eller få tid till att söka nytt bränsle.

Sluta trampa sönder varandras hjärtan. Snälla!

Dagens ord: Skiljelinje.

Dagens låt: "Den enda som ser" med Bo Kaspers Orkester.

Trött

Jag ångrar inte ett ord. Däremot börjar det blå skåpet kännas fullt. Till mitt försvar kan jag väl säga att jag den här gången tänkte hålla ryggen fri och inte visste om att jag klev mitt i ett getingbo.

Dagens ord: Förlåt?

Att lämna

Det var en gång i oktober för två år sedan, jag hade hört en låt och frågade om även du hört den. Jag var upprörd där vi i smyg kommunicerade i ett kök och väste fram att tidvis hade skakandet inte alls lagt sig och att kraften att ta mig ut inte alls fanns.

Två år sedan.

Idag gör jag låten till dagens låt. Att se situationer ur olika perspektiv tär.

Kanske lyssnade jag för sent, eller så lyssnade jag aldrig. Det känns som att jag är dålig, fast hela världen skriker i mitt ansikte att jag har fel i det. Skulden kommer bli svår att tvätta bort.

Mycket troligt kommer jag imorgon att ångra vad jag precis skall till att skriva ner här, men vad gör väl det, det finns så mycket jag kan ångra.

Jag är där nu. Jag släpper. Det finns en kärlek till dig som jag alltid kommer att bära med mig, du är den vackraste jag någonsin mött hittills, som ett säreget väsen. Hårda ord var det senaste vi gav varandra och det du bad mig att göra har jag åtminstone för sekunden lyckats med. Du är smart och jag medger mig besegrad.

Jag reser mig ensam ur en ruin skapad av flera, men idag står jag. På skakande ben försöker jag få dammet ur ögonen och fastän jag ville ha ditt sällskap upp härifrån klingar samma toner som innan i mitt huvud. Häribland ruinerna skall jag bygga något större. Inget större än dig, inget större än mig, men något större än det vi som inte längre bär en förståelse, ork eller vilja.

Jag har länge vetat att jag väljer mitt liv. Insikten om att du väljer även ditt tog mig hårt. Jag ville så gärna visa dig något annat.

Dagens ord: Ny.

Dagens låt: "Tidvis" med Lars Winnerbäck. Det skär att jag känner igen mina känslor i de här orden.

"Jag ser dina drömmar sakta lossna från mitt liv".

Lejoninnan

Alltså, självklart. Hur dum får en vara?

Gör om, gör rätt. Det är ju precis så det är.

Jag är tamejfan ett jävla snille.

Dagens ord: Syrénhäck.

Dagens låt: "No one sleeps when I´m awake" med The Sounds.

Efter sömnen

En öl blev till fler. Fest och efterfest.

Urladdning tror jag det kan kallas.

Dagens låt: "Fallen i graven" med Kajsa Grytt.

Dagens ord: Likheter.

Thé, videoklipp och tunnelbanan

Jag tänker försöka mig på att hantera läget tokkonstruktivt genom att gå ut med hittills okända människor och dricka öl. Om jag skulle välja vägen som mina föregångare valt skulle jag välja rödvin enkom för att sluta en cirkel, men det vill jag inte. Idag är helt fel dag för att identifiera mig med dem.

Dagens ord: Ironi.



På min thépåse läser jag "To be calm is the highest achievement of the self". Kanske att delarna inte riktigt går ihop sig.

Inte utan mitt förstånd.

Idag tappade jag humöret inför någon som inte känner mig. Det svartnade för ögonen och hon fick sig en ramsa om vad hon enligt mig borde göra åt att hon är korkad. Det var inte bra. Inte alls faktiskt. Främst känns det som att jag tappade försvaret och blottade något som verkligen inte var för de som närvarade vid spektaklet att se in i.

Men jag vaknar nästan varje natt av att jag inte kan andas, av samma mardröm som dröms så så verkligt.

Jag står nedanför en kulle och helt plötsligt kommer huvud efter huvud rullandes. Jag vänder blicken uppåt och ser en giljotin där människor halshuggs på löpande band. Drömmen är så detaljerad att jag kommer ihåg hur de olika människornas ögonfransar ser ut.

Det gör mig trött.

Värme

Jag vill tipsa er att se filmen "Young at heart", den värmer hjärtat. Om jag blir gammal vill jag leva på riktigt, det lyckas de i filmen med.

Versionen av Coldplays "Fix you" är något av det vackraste jag någonsin hört.

Vissa saker är inte ersättningsbara

Jag önskar att allt fick plats

Hon sade någon gång att hon aldrig mer skulle finna sig där hon en gång var, att hon kände den sidan av sin själ alltför väl.

Nu, då det ändå känns som att det är i precis samma snår hon befinner sig i måste hon ändå inse hur fel hon har. De gamla verktygen fungerar inte alls, de gamla verktygen vill skada henne, men de studsar mot huden.

Hon smeker ömt sin hud. Vårdar den med oljor och värme och undrar hur en kan få det att kännas.

Och jag, jag har glömt hur en gråter.

Dagens låt: "I walk the line" med Live.

Drömsekvenser flyter förbi mig i vaket tillstånd och i sömnen.

Det är ingen vacker syn.

Keso utan krydda

"Så länge det finns liv finns det hopp".

Jag tänker att det inte alltid stämmer, men så länge det finns självdistans så finns det liv.

Det är en jävla skillnad.

Affekter

Kanske är rädsla den starkaste affekten. Den lamslår och förblindar. Vägar som finns blir osynliga.

Kanske skriver en något som inte är sant. Kanske känns det sant. Det kan hända att en säger något som gör att en skrämmer sig själv. En ångrar sig och ångrar sig igen. Ut blir in och in blir ut. En röra av panik blir omöjlig att hantera.

Ibland vet en inte hur det skall gå till att andas, att orka och bakutsparken blir hård.

Kanske finns det någon där som ändå förstår.

Den här bloggen handlar inte alltid om mig.



Dagens ord: Verklighet.

Toktrött

Här under askan utav sönderbrända drömmar skulle vilken idiot som helst kunna bygga något större.

Själv är jag tydligen nöjd. Toknöjd med bergochdalbana.

En väljer sitt liv har jag hört. Och sagt.

Val är en jävla definitionsfråga och personligen gillar jag diskursanalyser. Därav yrkesvalet. Och livsvalet.

Dagens låt: "Nånting större" med Lars Winnerbäck. Ja, förlåt.

Dagens ord: Idiot. Det händer att jag tas för att vara en. Det händer att jag beter mig som en.

Försvarslös

Någon sade att jag måste vara mer generös mot mig själv. Generös nog för att orka andas precis varje dag. Jag rynkade näsan åt förslaget då metoden hon förespråkade var av det gamla slaget, den typ av sätt som jag för länge sedan förkastat då det rör just mig.

Hennes argument är många och tunga. Hon ställer mig mot en vägg och jag tror att jag där och då inser att hon har rätt. Ett tungt slag med ett tungt fall som utgång. Varför känns det alltid som att bara jag faller, som att jag är den enda som känner mig otillräcklig? Jag vet ju att det inte är så.

Kanske att hon har rätt. Jag vill tro så. Jag vill hoppas men det blir halvdant. Min hjärna känns som inredd med bomull och jag känner mig villrådig och blank.

Dagens låt: "Ingen soldat" med Lars Winnerbäck. Ja, jag kanske är enformig, men så kan det vara.

Dagens ord: Hud.

En handfull

Det finns ett ämne som jag tänkt skriva om ett tag nu men inte kunnat, kan nog fortfarande inte men jag kan nämna rubriken. Hösten. Jag tänker att den är här nu. Den har kommit och den ger mig precis vad den brukar ge mig. Melankolin har lagt sig som en slöja över mitt varande och jag analyserar, problematiserar och spänner käkarna.

Jag fryser på insidan och undrar vad det finns för mening. Vill bli värmd. Jag tar ett spjärn mot de som finns i min närhet och trycker till hårt, skjuter dem bort. Längtar bort. Längtar hem. Ja, kanske längtar jag bara hem.

Jag brukar vara kommunikativ, men jag brister. Är i tystnad och vantrivs. Är i mig och vantrivs.



"Kom ljuva krysmynta kom hjärtansfröjd".

Dagens ord: Eko.

Vinster

Jag tycker att en firar sina vinster alldeles för dåligt. Ett nytt jobb, en nyvunnen vän, eller vad en än skaffat sig gläds en åt, men inte mer. Åtminstone inte jag.

Idag vill jag ge mig själv ett förstapris, jag ser mig ståendes på prispallen med glädjetårar i ögonen, hyllad av massan.

Första pris i impulskontroll går idag till mig. Det är svårt att ens uppskatta hur många gånger jag under de senaste dagarna velat använda telefonen till att göra något riktigt korkat, göra något jag bittert skulle få ångra. Göra någon illa.

Kanske blir jag inte hyllad av massan, men det är ju heller ingen annan som vet hur tankarna vandrat. Jag hyllar för fleras räkning!

Dagens ord: Tyngd.

Dagens låt: "Jag får liksom ingen ordning" med Lars Winnerbäck. Poppigt värre, vad hände? Fantastiska ord.

Platt

Jag bor på ett nytt ställe.
Jag har både gamla och nya sysslor.

Förändring å det grövsta.

Med samma känslor i mig som alltid, bara starkare.

Dagens låt: "När man väntar mirakel" med Lars Winnerbäck.

Dagens ord: Grumligt.

Minimantra

Det här skall bli en bra dag, det här skall bli en bra dag, det här skall bli en bra dag...

Jag skall omge mig med värme och vänner och om hyenorna kommer och knackar på tänker jag skrika så högt jag förmår.

Idag skall bli en bra dag!



Dagens ord: Enträget.

Antirus

Hur gör en med tiden?

Jag har med åren lärt mig hur omöjlig den är att förstå. Jag har med viss frustration accepterat att det inte är för mig att minnas vilken dag eller vecka det är. En timme känns som en dag, en timme känns som en minut. Livet är omöjligt att hinna med. Livet med all sin tid kväver mig, tränger mig. Jag försöker acceptera det. Men det som tränger mig nu, det som får mig att vilja fly, vilja bort är just tiden. Dagarna flyter ihop till en sörja av saker som måste göras och saker som gjorts och inom mig kryper pissmyror på mina nervtrådar.

Mina ben vill inte vara stilla. Min blick är jagad. Allt jobb som skall göras görs med bravur och jag ler svalt. Kanske att jag ser igenom allt men ändå missar poängen. Det känns så.

Snälla, få tiden att gå. Få tiden att räcka till.

Det är så det känns.

Dagens låt: "En timme en minut" med Kent.

Dagens ord: Stelna.

Att landa en bubbla

Det kommer komma snart. Snart kommer orden mina landa här på sidan mer ofta igen.

Men det har varit någonting konstant nu, något har hänt, känts eller gjorts. Jag har varit på väg, känner mig ännu på väg. Som att alla rundresor till mycket varit en flykt och än har jag inte landat. Inte kommit hem. Jag känner att det är en tidsfråga nu och det skänker mig tröst, i alla fall då jag tillåter mig att ta emot den.

Dagens ord: Radikalt.

Viljeliv

...Lasse W ser Lasse W i spegeln

Det är en dålig dag

Är det Lasse W Lasse W känner

Är det Lasse W som är Lasse W...

Ordlekar kan verkligen vara fantastiskt roliga. Kanske mest för de direkt inblandade... Men ändå.

Dagens ord: Hysteri.

Dagens låt: "En händig man" med Per Gessle.

Mitt och möjligtvis någon annans

Jag älskar nycklar. Alla slags nycklar, fast mest av allt ladugårdsnycklar. Efter vattnet kommer nycklarna.

Jag har fått ett intryck av att ni som läser här är kännare.

Så det enda jag vill idag är att plantera en tanke. En uppmaning till eftertanke. Jag behöver inte ha svaret, men vad gör nycklar för Dig?

Dagens låt: "Run" med Snow Patrol.

Liv är Syster, Syster är Liv.

Nycklar bär få?

Blått

Alla hyllade framgången,
Nu har du fått allt du önskat,
Ja

Jag vaknade på morgonen
Fan

Depressionen är ett faktum.

Du har byggt ett imperium,
Är du lycklig,
Nej

Ge mig en klöveräng, inget mer
Inget mindre



Och mina ord är skit, men hennes är det inte. Och om jag fick välja ett ord för dagen så torde det vara vilja. Min är tunn, hennes verkar inte så vara.

Stabilitet

"Jag har hittat min nyckel för att släppa in och nu även den gjuten för att låta gå.
Känslan ger mig frid. Jag tror jag skulle se henne om hon kom nu.
Kunna älska. Kunna låta gå.
Just därför kunna bygga en evighet med henne. Hitta den äkta känslan."

Jag fann en gammal text i min dator och det är så fint... Så fint att jag skrev det på din födelsedag för år sedan. Så fint att jag kände vad jag funnit fastän jag inte förstod det själv.

Så fint att vi vet nu.

Den gav mig så mycket då att den stärker mig än. Tack.

Kanske var här ett stup.

Då jag är ute och vandrar nya stigar finns det aldrig några varningsskyltar. Farthinder klarar jag utan förvarning, även då jag inte ser guppen innan jag brakar in i dem så skakar jag ju bara till lite och möjligtvis stukas en lem. Återvändsgränder märks väl ändå. De flesta skyltar klarar jag mig faktiskt utan vid det här laget, men den här jäveln, den vill jag ha! Jag vill att det skall sitta en varningstriangel innan jag faller över kanten, så skulle jag kunna ge mig chansen till en extra ögonblicksreflektion.

Dagens ord: Flyktigt.

Dagens låt: Idag har jag levt i antingen tystnad eller till ett flertal av Bachs mer dramatiska verk. Stora tänkardagar rör andras ord mest till det för mig, men musiken, den behöver jag.

I all enkelhet

"Det mesta är underverk, men anses vardagligt då vi är vana."

Dagens ord: Storhet.

Dagens låt:



Tack Far. Mycket har du lärt mig.

Och poängen...

Med det förra inlägget kanske inte gick att utläsa för väl, men den var;

Det är så jävla svårt att bli älskad och det är så jävla svårt att älska. Men det är totalt omöjligt att inte göra det. Och tur är väl det, att det inte går att slippa undan, för i den totalt omöjliga ekvationen finner jag meningen med hela skiten. Och strävan, ja, den är att göra det löjligt enkelt.

Ungefär så.

Bränt barn skyr elden

Det kan räcka med ett ord eller med en fin handling, en blick eller en gest. Vägen till leendet kan vara så väldigt kort ibland. Vissa dagar ler jag spontant mest hela tiden, men under dagar som den igår kan jag undra om jag någonsin mer kommer förmå att känna mig spontanglad. Och så kommer en dag som idag. Fina ord via mess får mig att känna mig som en heliumballong, fina vänner får mig att skratta fritt ur hjärtat.

"Att bli älskad är stort, bara att älska är större". Jag tänker att då det hela flyter ut och skapar en gränslös känslopöl, lika lätthanterlig som kvicksilver, då är det som störst.

Jag har lätt för att glömma bort att jag är älskad. Återigen är jag tacksam för de som finns här vid min sida, de är kraftfulla och med en vilja till att påminna mig då det behövs.

Dagens ord: Ömtålig.



En behöver försöka leva medans en har ett liv. (Men satan att det låter lättare än vad det vissa dagar är).

Du fattas mig

En dag fylld av ledsenhet, litenhet, ensamhet och sorg närmar sig sitt slut.

Såhär trasiga dagar finner jag mig mycket sällan i under sommarmånaderna.

Det känns som att jag dräneras, det är knappt att benen burit mig idag.
Saknad är en förtärande känsla.

Dagens låt:

Sommaren är evighetslång än.

Vackert, så vackert är detta enligt min mening. Av samma anledning älskar jag doften av tjära, den släpper in kärlek och varm längtan i själen och den skapar vågskvalp i hjärtat.

På sommaren är jag blommigt romantisk, hösnuvan till trots och som det känns i mig här och nu så vill jag aldrig tillbaka till vardagen igen.

Jag räds mig.

Dagens ord: Mjuk - Hård.

Av lättja eller av styrka, finns det en gräns?

Kanske är det av lättja som jag använder andras ord och toner, använder mig av youtubeklipp för att slött och för sent uppdatera en blogg.

Kanske är det av den faktiskt uttalade slitenheten som jag gör det.

Kanske är det för att allt i mig är så nytt och fint och med det så självklart skrämmande som jag gör det.

Bara en, endast en har svaret inom räckhåll.

Men vem kan veta alls vad en ärlig chans är? Jag minns då jag fick låten presenterad för mig för allra första gången.

Dagens ord: Förtrolighet.

Ord ur tillit

Jag är för trött för att på riktigt beskriva känslan, men för varm för att vara tyst. Idag gav någon mig de vackraste ord som jag någonsin fått; "jag älskar dig mer än själva livet"

Det var svårt att replikera och i stunden alldeles omöjligt med en endaste mening.

Men jag älskar Henne ända in i döden.



Ruskad och älskad till liv.

Dagens ord: Svek. (Kommet ur ett helt annat samtal från dagen)
Fan vad samhället sviker människor. Fan vad människor sviker varandra. Och fan att det tvingar människor till att svika sig själva.

Mellanlandning

Det finns för mycket att skriva, orden stockar sig. Lite såhär känns det, kanske är detta en av världens vackraste låtar. Den här och "mareld" får gärna spelas på min begravning.

Kanske borde jag starta en musikblogg istället då jag landar i hemmet igen...

Dagens ord: Rastlöshet.

Dagens känsla: Rädsla.

Det är liv. Det är lust.

Och det är sommar.

Sommar betyder en omedelbar närhet till vatten. Vatten betyder en omedelbar kontakt med mig själv. Jag befinner mig mest där internet och liknande kommunikationsformer inte finns.

Jag passar på att leva ett tag nu.

Dagens ord: Musik.

När jag kysser havet.

Nedploppad innanför fyra trygga väggar igen.

Lycklig.

Idag kom den. Insikten som inte fanns. Det är i umgänget med andra jag mår bra. I speglingen av andra sätts saker (läs: jag) i ett mer gynnande perspektiv.

Det finns så mycket mod. Det finns så mycket skönhet. Det finns så pass mycket av dem att vackra individer frivilligt delar med sig av deras dos till mig.

Du måste bara våga sätta dig i rätt sammanhang.

Jag- En social varelse. Vad märkligt.

Dessutom är det sommar och jag har skrattande hoppat mig igenom ängar.

Dagens ord: Nu.

Dagens låt: "Högt över havet" med Arja Saijonmaa.

Inställningen är viktig har jag hört

Jag gick ut för att ta mig en promenad, kvällen är ljum och ljuv. Gräset har växt och bildat små ängar längs mitt promenadstråk och jag ville skutta mig genom en av dem, men hindrades av tankar om ormar och hålor. När började jag tänka på sådant? När slutade jag skutta genom ängar av rädslan för tilltygade lemmar?

Tankarna lockade mig in på villospår och promenaden blev lång. Jag är i ett skumt känslotillstånd, jag känner mig mörk, men lockas ändå lätt till skratt. Jag gick förbi en person som fastnade med sitt metspö i ett träd och jag skrattade i hemlighet. Mindes den gången jag fick en segelbåt på kroken och blev varm. De senaste dagarna har människor sett mig som tokrolig. Ironi och sarkasmer är det jag lättast når och det roar. Människor beter sig lika skumt som jag känner mig och jag tänker att det troligtvis hänger ihop. Livets delar brukar hänga ihop har jag lärt mig.

I min ena hand är livslinjen av. Den bryts av ett ärr ifrån ett sår som jag fick då jag var barn. Att det sitter där och hur jag fick det känns också ganska ironiskt om än på det lite mindre roande viset. Jag uppskattar på ett sätt min ärrade kropp, ty den vittnar om en ärrad insida. Kanske är det de synliga ärren ihop med min blick som gör att människor som vill komma mig nära hanterar mig varsamt. Inte varsamt som i försiktigt, utan mer varsamt som i inkännande. Kanske visar jag nu för tiden att jag är trygg och att jag uppskattar lugn och tydlighet.

Jag lämnar snart staden för några dagar igen. Den här gången får datorn faktiskt stanna hemma, jag tänker att otillgänglighet kan göra mig gott. Kanske att mobilen har täckning ibland, för den som vill känna närheten och som samtidigt har numret.

Dagens låt: "Du kanske var på Holmön" med Säkert!
Kanske är det dit jag ska.

Dagens ord: Skrinda. Det måste ju vara ett av de i särklass vackraste orden, mig lockar det till milslånga drömtrådar.

Det har tagit mig två dagar att blanda min mp3a med låtar som jag tror mig behöva under dessa dagar. Tvåtusen låtar, men om en enda viktig låt kommer saknas så får jag nog panik.

Jag tänker med ett vårskrik springa mig igenom en äng under de närmsta dagarna.

Och jag tänker filosofera runt orden "om minnen trängs med allt som aldrig blev av", för jag tänker aldrig låta mitt liv bli så. Och så tänker jag ha det roligt som attan. Jag vet någon som ofta säger till dem hon håller av att det sitter i huvudet, att det du drömmer formar ditt liv och det tänker jag jobba på nu.

Om jag inte minns helt fel så är hon som brukar drämma till med den repliken just jag.

Jag andas, alltså lever jag.

"Far jag kan inte få upp min kokosnöt, inte ens med hammare och spik".

Jag känner mig inträngd i ett hörn. Trängd. Jag vet inte vart jag skall vända mig, jag vet bara att det idag är svårt att andas, men lätt att gråta.

Kanske är du mer ensam än någonsin då du behöver någon som mest.
För hur gör man annars?
Hur delar man?
Sorgen.

Jag är fylld av livet. I bröstet klöser det.

Nu vill jag i ro slumra mig bort till "Där gullvivan blommar" med Grymlings.

Gode Gud... Låt mig vakna upp på ett annat sätt än till tanken "fan" och till gråt imorgon. Amen.

Midsommardagens fantasier

Jag vill känna morgondaggen mot mina nakna fötter.
Känna morgonstundens tunga doft. Lätta doft.
Den darrande värmen.
Tröttheten.

Jag saknar Dig mer än uthärdligt mycket idag.

Dagens låt: "Ta av dej skorna!" med Povel Ramel.

Dagens ord: Stund. Enkelt, naket och talande. Fast främst vackert och drömskt.

Mamma är säkert nöjd.

Det är märkligt, har jag lyckats romantisera ensamheten så?
Så gulligt känns det inte alls att vara här ensam just idag, däremot känns det som det bästa alternativet. Något gnager i mig och det känns som att det kan bli en hemsk kväll för ett par av dem som står mig nära. Jag känner mig rädd och maktlös och jag gråter än. Jag vill höra av mig, men tror att det kan göra skada.

Illa utformade internettest säger att jag är deprimerad och jag håller åtminstone just ikväll med. Jag håller däremot inte med om att jag borde uppsöka läkare. Ingen läkare i världen kan förändra mitt liv, varken med mediciner eller prat, jag har vandrat den vägen förr och jag vet precis vart den ledde mig. Jag skall aldrig dit igen.

Jag väljer mitt liv, där vissa val känns fria och oändligt rörliga. Andra känns faktiskt inte som val alls, där står jag mer inträngd i ett hörn med någons kniv mot strupen, där vet jag bara på ett teoretiskt plan att det finns handlingsalternativ och jag väljer alltid med hjärtat. Kommer alltid välja med hjärtat. Den dagen mitt förnuft styr mig kan ni förklara mig som död.

Låten för kvällen, även denna får Husguden stå för: "Mamma är säkert nöjd" med Lars Winnerbäck.

Jag tänker att det finns några nöjda mammor i min närhet.

Glad smygsupardag

Det var det här med högtider. Dagar då jag förväntas vara glad och social.. jag hanterar dem inte. Inte som livet ser ut nu, då rädsla, skräck och saknad så ofta sätter ribban för hur högt dagsformen har förmågan att ta sig.

Det är ett ringlande liv.

Jag minns tidigare firanden. Pluntor smygs upp ur fickor och väskor någon gång vid lunchtid. Efter ett par timmar är det middagstid och nu står snapsen istället på bordet, där den då förväntas stå.

Det finns så sjukt mycket förväntningar på vårt beteende och jag vill inte. Tjurig som ett litet barn kastade jag in handduken och ställde in mitt midsommarfirande. Funderade på vad det var tänkt att jag skulle fira, sommarens längsta natt? En av alla nätter då många sitter fast mer tydligt än vanligt. Jag här i mig. Andra sitter fast i ett hav av missbruk som idag får flöda fritt. En del sitter fast i smärtsamma relationer som idag skall blomsterprydas och sedan hyllas.

Fasaden putsas maniskt. Allitng är perfekt.
(Titta så ljuvligt jag ler)

Blicken fästs på ett föremål bortom allt.

Jag firar här och nu att ingen någonsin kan äga min känsla! Tårarna rullar ned i min mun och de smakar frihet, bitter sådan. Låten är till Dig.



Dagens ord: Andas.

Låta Leva

Jag är fortfarande helt utpumpad, så något längre inlägg blir det ej heller idag, men jag har en varm tanke som snurrat ett par dagar nu...

En kär vän sade till mig härom dagen att jag är en mor som tyvärr ännu ej fått några egna barn. Han rörde mig till tystnad och sade sedan att det är ett av de skäl han finner till att han någon gång om jag vill gärna hjälper mig med det hela.
En annan orsak som han angav var, att någon som jag aldrig någonsin skulle låta mina barn bli utsatta för sådant som jag själv blivit utsatt för och att jag skulle strida ända in i döden för dem, något som han tyckte att jag redan nu gör för kärleken.

Vackert tänker jag.

Dagens ord: Överlevare.

Dagens låt: Cajsa-Stina Åkerström & Finn Kalvik "Tröstevisa".

Nattens Sötma

Nattens sötma bär en ljuv smak och jag. Jag har mer att säga än på mycket länge. Varma, inte säskilt bittra ord alls, varma inte särskilt bittra känslor alls. Kanske bär de endast på ett par skärande stråk.

Men nu är timman för sen och morgondagen alldeles för krävande. Jag väljer att suga på känslosvallen en stund till. Men jag har en låt för natten och jag lämnar den med en tanke som kan dröja sig kvar, kanske kan den föda nya tankar; det sägs att zebror är randiga, själv väljer jag att se dem målade i en färg full av strimmor.



Och ordet..? Varför inte helhet?

Jag behöver sömn

Då fötterna är upp och huvudet ner, jag undrar så stilla vad är det jag ser?

Dagens ord: Uttröttad.

Dagens låt: "Copacabana". För mig mer känd som båtlåten.

En inte helt vanlig dag

Jag tänker åter igen lämna den här staden för några dagar. Jag skall tanka energi från vänner, jag ser varma samtal, god mat och dans på borden framför mig. Då jag längtar dit hör jag våra skratt.

Kvällen har varit fin och het. Hur någon på flera mils avstånd kan påverka mig så med sina ord är och lär förbli en gåta. Jag vet bara att jag förundras och att den mystiken får mig att älska henne än mer.

Jag lär mig uppskatta umgänget med människor mer och mer för varje dag. Antisociala jag är ett minne blott, ett minne som färgas från många av känslornas nyanser.

Dagens låt: (hon vill ha) Puls med Gyllene tider.

Dagens ord: Lusttung.

Början till en serenad.

Idag har jag inombordsmyst för jag har lyckats att i mitt inre skapa något väldigt fint. Jag har sett och känt människor jag på olika vis älskar för mitt inre, samlat på deras blickar, leenden och fina saker de sagt till mig. Mitt inre samlande har gjort mig varm och jag har känt mig älskad.

Någon i min närhet sade en mycket vacker mening härom dagen. Hon sade att "Du har ju inte pressat mig till något. Du har ju funnits där och tagit emot mig då jag kommit till dig och sörjt mig då jag inte kommit". Jag tycker att det var ett fantastiskt sätt att formulera det hela på och det är en av de saker som jag älskar henne för.

Någon annan som finns mig nära berättar ofta att hon är stolt över mig. Det finns ett enormt mod i den meningen, det blottar själen att säga till någon vad man tycker är bra med just den personen. Att hon berättar saker för mig är en av de saker som jag älskar henne för.

Jag uppmanar er som läser här till att samla på värme, den värme som finns att samla på. Jag vet att jag är en lyckosam jävel, för jag är älskad och det är inte och har aldrig varit en självklarhet.

Vilken magnifik känsla.

Dagens ord: Överväldigad.

Dagens låt: "Power Trip Ballad" med Maria Mena.

Ni är några stycken och ni är så stora. Och starka. Ni räddar mitt liv varje dag, men det vet ni inte om.

Jag älskar er med.

Innehållsrik och tyst

Jag känner mig djup som en brunn, dock fortfarande något ordfattig.

Bläddrade mig igenom hundratalet kort och insåg vilken skillnad ett år kan göra. Ett år går skrämmande fort, men den jag kände mig som då finns inte kvar i samma form alls. Det tycker jag känns fint. En smärtsam och tafflande osäkerhet har arbetats bort och ersatts med en känsla av självtillit. Det som Trollet så ofta försökte övertyga mig om, att alla andra faktiskt kan ha fel, det känner jag nu.

Dagens låt: "I hennes sovrum" med Imperiet. ("I Marias ögon finns en värld, inget är förbjudet där")

Dagens ord: Magnetism.

En överlevnadsguide..

är precis vad jag skulle vilja säga att spotify är. Jag lever så mycket genom musiken och nu bara finns den där i datorn. Fantastiskt. Guds gåva till den musikberoende. Jag hittar bortglömd musik, kommer ihåg gamla känslor och blir glad.

Idag tycker jag om mig själv.

Dagens låt: "Because the night" med Patti Smith Group.

Dagens ord: Stark.

Som i dvala

Då jag lägger mitt huvud på kudden snart för att sova skall jag inte tänka på förluster. Inte alls.

Våga vinn. Vinn våga.

Dagens ord: Livsmod.

Dagens låt: "Us against the world" med Westlife.
... Skitkonstigt.. Jag har haft en slinga, en mycket vacker slinga ur låten i huvudet från och till i säkert ett halvår. Idogt har jag letat efter låten och undrat vad det är för stjärnor som jag missat. Många gånger då jag använt de sökord jag kunde komma på har Westlife dykt upp, men jag har inte ens lyssnat för.. jag brukar inte tycka att de är just stjärnor.. Men ok då. Jag tycker visst om den här låten.

Men jag tycker inte alls om att erkänna det!

Innan natta

Dagens ord: Diamant.

Dagens låt: "Sommarn som aldrig säger nej" med Malta.

Det processar i mitt huvud. Så pass att jag känner mig lite ordlös. Men någonting bra händer i mitt bröst.

Och hur kallt det än må vara så är det sommar nu. På riktigt. Så det så!

Fortfarande på flykt

Nu vill jag ha smultron.

Och värme.

Dagen är ny och jag är nyvaken. Ett ord och en låt kommer till kvällen.

Distans

Jag tassar runt på golv jag aldrig tidigare känt. Ny miljö, gamla känslor och drömmar i nygammal tappning finner jag här.

Vatten.
Varm vänskap där trygghet odlas.
Samtal i tillit.
Liknande erfarenheter.
Vin, kallt vitt vin.
Dramatiska utspel
och leenden.

Hopp kan det sammanfattas som.

Lätt som moln av regn.

Allt är rentvättat och mitt hem doftar gott. Snart doftar även jag gott och då är det dags att dra. Jag lämnar den här staden för att jobba på annan ort under några dagar. Andra ljud, andra människor och andra dofter, kanske kommer det göra skillnad. Om inte kommer samma bilder dansa framför mina ögon ändå.

Dagens vackra låt: "Samskeyti (live)" med Sigur Rós. Som en välfungerande blandning av mörker och ljus.

Dagens ord: Lättnad.

Regnet mot mitt ansikte lugnar och mitt inre berättar vackra sagor för min hjärna. Sannsagor.

Fåglar

Trängtande flickor med smärtande konstnärssjälar ägnar sig åt poesi. Det har jag lärt mig av att se Fucking Åmål.

Ingrid Sjöstrand har skrivit;

Jag är en maskros

Jag är en maskros
råkar jag bli avsparkad
kryper jag ner ett tag
gråter
samlar mej
och skjuter upp en ny sol
skickar hundra fallskärmar
med mej uti ett fröskal
till dej
Slösa inte säjer du
Slösa?
Jag vet ju
att nånstans
- i min hjärnlösa envisa rot?
har jag hundra nya fallskärmar
och hundra
och hundra igen
att för ro skull blåsa
över dej.

Nu spred jag ju nästan en lite positiv stämning här på bloggen, något som kanske förvirrar den som läst de senare inläggen. Jag ber om ursäkt för det och gör "Stackars" med Lars Winnerbäck till dagens låt för att ge tillbaka den stumma, svarta känslan.

Dagens ord: Temperament.

Söder om Söndag

Dagens ord: Oefterhärmlig.

Önskelista:

- Ett halmstrå
- En röd tråd
- En väg

Eller dylikt, helst någonting som inte enbart är en metafor. Jag önskar mig något verkligt att hålla fast i, det här vraket sjunker.

Dagens låt: "Erika" med Freda.

Dagens ord: Önskan.

"Mitt pussel blev aldrig klart"

En gång, det var flera år sedan nu, sade någon till mig att jag skulle vara glad över att någon som jag ändå fått uppleva hur det är att ha någon som älskar mig. Vad han inte visste var att jag inte älskade henne tillbaka. Den informationen hade nog inte gjort någon skillnad för honom och hans resonemang, men den vetskapen var viktig för mig. Jag tyckte dessutom att han pratade strunt och jag trodde att jag skakade av mig kommentaren ganska så snabbt.

Jag hade fel. Nu, flera år senare kommer orden som jag sedan dess inte kommit ihåg till mig på nätterna och de hugger. Rätt in i hjärtat hugger gamla ord som sades av en struntpratande gubbe. Hjärthuggen gör det än mer svårt att andas.

Någon som jag
Skall vara glad
Över att få ha upplevt
Kärlek

Natten blir jag buren igenom av Thåström och hans "Karenina".

Rewind

Jag försöker backa bandet.
Allt för att sudda ut insikten om att ett hus inte utgör ett hem.

Föga. Lyckas. Jag.

Dagens låt: "När man vågar älska" med Anders Ekborg.

Dagens ord: Själamord.

Fröken Svår bär på en sak

Det sägs att ett perfekt vakuum är omöjligt att framställa.

Jag tänker som alltid att vetenskapen är ohållbart hittepå.

Dagens låt: Psalm 297 (Härlig är jorden), gärna framförd av "The Real Group".

Jag har en vän..

..som skriver vackert. Idag gästbloggar hon här. Kära läsare,
Marie Arouet skriver;


De vackraste ögon och speglar

Varje kränkning är ett vägskäl
korsväg
val.

Att av vördnad eller fasa
respektera den
är att upphöja den till allmän lag.

Det är den ena vägen,
den väg som kommer tvinga dig

krympa andra som du själv blivit
krympt,

kränka andra som du själv blivit
kränkt.

Och du kommer göra det leende, med
ett eller annat budord,
med moral,
begrepp,
sanningar, och
skäl och skäl och
yttrandefrihet och jämlikhet och
andra abstraktioner som är gratis.

Retoriken till er tjänst,
språkets fundamentala lögnaktighet.

Och det är funktionellt,
för i den döda skogen finns
inget som vittnar om
livet som dog.

När alla spår av en självkänsla är utplånade
kan den formellt sett inte saknas.

***

Varje kränkning är ett vägskäl
korsväg
val.

Att av vördnad eller fasa
bekämpa den, är
att ge sig själv rätt till ett liv,
att ge livet rätt till ett själv.

Det är den andra vägen,
den väg som kommer tvinga dig

låta andra växa som du själv har
växt,

se kränkningens natur,
räta på ryggen
förstå den andres behov av
detsamma.

Och du kommer göra det leende, med
ett eller annat budord,
med moral,
begrepp,
sanningar, och
skäl och skäl och
yttrandefrihet och jämlikhet och
andra abstraktioner som är gratis.

Retoriken till er tjänst,
språkets fundamentala lögnaktighet.

***

Den andra vägen skiljer sig
från den första
i landskapsbilden –

vandringen och vägen
danar den vandrande.

För i den döda skogen finns
inget som vittnar om
livet som dog. Och ingen som
ser den som går.

Men den levande lever,
med gröna löv och rosiga kinder.
Den skogen är fylld av
de vackraste ögon
och speglar

och underjordisk sjö.

Kanske har jag glömt hur man andas på rätt sätt

Och någon frågar; hur känns det?
Jag svarar inte.

Och någon säger; svara snälla, du skrämmer mig.
Och jag vill inte skrämmas.

Och någon viskar; säg vad som helst, bara ett ord, vad som helst.
Och jag svarar; luft.

Och någon frågar; vad, vaddå luft, kan jag göra något för dig?
Jag svarar inte. Men förstår att jag har många läxor kvar att lära.

En elegi från mig till mig.

"Hon är vacker som en framtid
och hennes röst är ren och lugn
Hon ler åt dina frågor
Hennes hand på din är lite tung
Ditt liv är ett enda trassel
Hennes liv är i hamn
Hon har en tro och en karta
och en vidöppen famn
När hon säjer det hon säjer
menar hon vartenda ord
Hon är en sten under benet
på den här världens vickande bord

Hon går på vattnet med sitt
sammhällskontrakt
Du letar efter sprickorna
och granskar noga orden hon sagt
Om Gud är död och alla ideologier
har rasat samman
hur kan hon vara så naiv
hur kan hon trotsa det här mörkret
med den där flamman?
Hon lämnar sitt jobb
varje dag klockan fem
Du står där och väntar
och du följer henne hem

Hon måste va en kristen kommunist
Hon säjer: Den förste nu
kommer snart att va sist
Hon måste va en kristen kommunist

Hon säjer: Du måste älska din nästa
som du älskar dig själv
med nu kan inte älska dig själv
inte älska dig själv
inte älska dig själv
Du tar hennes hand
Du tar henne i famn

Du vill att hon ska förlösa dej
fram till dej själv
in till dej själv
Du vill ha hennes kärlek
men du kan inte ta emot den

Hon måste va en kristen kommunist
Hon säjer: Den förste nu
kommer snart att va sist
Hon måste va en kristen kommunist

och du
är en spillra
bland spillrorna här
i en sönderslagen värld
Men hon
står där med sin fackla och säjer:
Allt ska bli bättre
Vi ska bygga en bättre värld
En bättre värld"

Ulf Lundell- Hon måste va en kristen kommunist.

Feministen i mig har svårt för den här mannen. Poeten i mig älskar honom.
Och här och nu slår jag ett slag för konsten. I ett snårigt mörker, i allt som är trasigt och destruktivt finns det alltid någon slags skir skönhet och kanske är det svaret. Det finns färger som jag ännu ej sett.

"Man lär sig leva med sig själv och inget annat, det är det som gäller"...
..."Det är en enkel regel".

Kent- "LSD, någon?"

Dagens ord och tillika Slitens bakläxa: Lyssna. Kanske dags för mig att lära mig det nu.

Svårrubricerat svammel om tomhet och rädsla

Helgen.

Under fyrtioåtta timmar låg jag som förlamad i min säng. Jag var utomhus under totalt femton minuter, det var tiden det tog att ta mig till affären och hem igen för att handla soyghurt som var det enda jag fick i mig. Jag tror jag hamnade i den för mig renaste formen av existentiell ångest, snacka om lamslagen.
Igårkväll blev Tonart till slut orolig och bjöd på tårta, jos och lyssnande och det hjälpte till att skära bort toppen av isberget som jag just nu värker och verkar under.

Idag, Måndag.

På-riktigt-speglad av Ankan alldeles utan samtal. Ankans blick har visat att hon minsann ser att det mest är skalet av mig som är närvarande. Jag vet att hon tycker om mig just för att jag har väldigt svårt att vara någon annan än mig själv, hur världsfrånvänd jag än kan vara. Utrymmet hon gav min tystnad planterade ett frö av glädje i min mage, som sedan gödslades av högklassig humor i form av klockrena Gulletussan-imitationer som gav mig lite värme tillbaka. Tillräckligt mycket värme för att jag nu under kvällen skulle lyckas med att ta årets premiärdopp i sjön här hemma, vilket i sin tur påminde mig om viktiga känslor som inte får glömmas bort.

Dagens låt: "Cirklar" med Lisa Ekdahl.

Dagens ord: Saknad.

Kom och fyll mig på alla de sätt som bara du kan.

Dagens ord

Balans, du har aldrig varit min dans
Balans, du har aldrig givit mig en chans
Balans, som att jag skulle tro på att du fanns

Dagens låt: "Det vet bara jag" med Totta Näslund.

Fast allvarligt

Jag är inte inne i en depression...

Så det finns visst gränser för när inte ens jag orkar med mitt urusla humör längre, det här beteendet gör sannerligen ingen muntrare. Jag har sovit bort min dag och som så ofta kommer sansen med vilan.

Jag lever med mig själv tjugofyra timmar varje dygn och om jag skall orka fortsätta att göra det så måste jag bli striktare med gränsdragningarna mot mig själv. Jag skulle aldrig någonsin tillåta någon annan vara så dryg mot mig som jag själv är. Skärpning Sliten, sluta med att straffa ut dig själv! Jag och mitt jävla temperament.

Jag är ett barn av mörker som strävar mot ljuset.

Låten för nu: "När lugnet blev en sensation" med Uno Svenningsson.

Det vi inte ser finns inte?

Vissa dagar äter avgrundsmörkret upp mig och jag bestämmer mig för att späda på svärtan genom att dra täcket över huvudet.

Bloggen känns som ett svart hål där ord kan sugas in i intet och jag bestämmer mig för att inte formulera dem.

Världen känns ond och maktens konsekvenser skenar i mitt inre. Hur skall lilla jag kunna göra någon skillnad då språket om våld, övergrepp och utsatthet inte finns? Jag försöker verka ur min profession, men händerna är bakbundna.

Makten lutar sig tillbaka med makten i ryggen och den som känner, den som sett sanningen i vitögat, den får luta sig tillbaka mot sig själv och stilla undra hur stark en ryggrad kan växa och bli.
Och hur vet man när den knäcks?

Ett stycke konst som utmanat makten göms bakom kulissen och jag, jag mår fortfarande bara illa. Makten får frågan om den inte vill höra den andra sidan.

Nej.

Dagens låt: "Vad två öron klarar" med Kent.

Dagens ord: Anarki.

Pussla till något helt. Till något ärligt rakt.

Det är ett vedertaget uttryck, jag hör det ofta, "tänk om jag inte räcker till?"

Ja. Det är ett vedertaget uttryck och även jag använder det ofta. Tänk om jag inte räcker till.

Jag tänkte det idag igen, Trasan är här och speglar min rädsla, hon levererar ömt min trasighet. Jag tror hon vill visa att hon aldrig tänker släppa taget om mig och jag välkomnar henne varmt, hur ont hon än gör. Idag berättar hon historier ur mitt förflutna, vissa hade jag nog förträngt.

Jag påminns om varför det vi kan verbalisera ofta känns som slitna kommentarer, för helt ärligt... finns det någon enda en som vet vad som alls menas med att man skall räcka till? Räcka till vad? Räcka till att göra vad?

Jag tycker det är rätt så fult med massa klipp i bloggen, men dagens låt serveras ändå så. Bara att klicka, lyssna och begrunda.



Och ordet för dagen, ja, varför inte "skärvor".

Trasan

Hela dagen har det gnagt i bröstet. Rivit lite sådär som det gör då någonting där inne enträget söker min uppmärksamhet. Meningar från Husguden har ploppat upp lite titt som tätt och jag har stretat på. Jag satte på mig min finaste sommarklänning och gick på kalas i milda människors sällskap och allt kändes bara fel. Jag kändes fel.

"Jag stör mig på ett ljud som inte hörs".

Du som fanns där för mig, för bara mig, två timmar per vecka i fyra år. Jag saknar dig nu ty jag vill vrida mina tankar med dig. Du valde att inte gripa efter det enklaste svaret för du visste att det ändå inte var mitt. Allt som är jag är i omvandling.

"Jag ser mig i spegeln, det är en dålig dag, är det honom jag känner, är det han som är jag".

Jag gick ut på balkongen och såg ut över den spegelblanka sjön. Det var ändlöst vackert och allt jag förmådde var att gråta. Från att jag var ett litet barn fram tills för ett par år sedan var jag Trasan. Trasan är den som har tagit mig hit, det är hon som betalat för livet med sina tårar och med sitt blod. Hon har tagit mig precis dit jag ville komma och nu är det hon som inte får plats. Då jag genom andra människors blickar speglas syns hon inte alls. Blickarna nu säger mig att jag ses som stark, social och pålitlig, av en del som någon att se upp till. Då Trasan tog det största utrymmet i min själ visades jag rent fysiskt upp som ett skräckexempel för hur du inte vill bli. Kanske är resan jag gjort på sitt sätt beundransvärd, kanske är den fantastisk, kanske borde jag vara tacksam.

"Mamma är säkert nöjd".

Jag skulle kunna tjäna mitt uppehälle på annat vis. Jag skulle kunna leva av att skapa inifrån min kammare, men jag har valt en annan väg, en striktare mer välanpassad väg. Jag får aldrig förlora Trasan, bara tanken på att göra det skrämmer vettet ur mig. För mig är det ju hon som är den levande och starka. Den vackra. Kännande. Jag bryr mig inte om att det är nu ni ser mig som stark, som segrande ur era normaliseringsglasögon för ni har fel. Om jag skall kunna jobba vidare och leverera det ni vill ha av mig så får ni knipa era hungrande käftar som talar medelklassakademiska och låta Trasan få sitt välförtjänta utrymme. Det är hon som kan det här med livet, inte välpolerade vältalande jag.

"Har du kommit någonstans, har du sumpat din sista chans, är du framme nu, har du valt en väg att gå, ett mål att sikta på, är det verkligen du, är det verkligen du".

En dålig dag är en dålig dag, men varje dag hatar jag hur jag måste dansa med storebror för att kunna komma åt att hugga honom i ryggen.

"Det krävs så mycket mygel för att verka normal".

Sliten Kommentar goes hightech

Jag blev alldeles nyss tvungen att lära mig hur en klämmer in youtubeklipp i bloggen. Så nu kommer dagens låt och levererar mer av vad som för mig är skir nakenhet.

På insidan/ Inspiration

Musiker som denna man är de som stänker tändvätska på min inre glöd. Det känns lite trasigt och det känns väldigt naket.

Tack, tack "En helt vanlig man" för länken!

Dagens ord: Jävlaranamma.

On the outside

Det känns väldigt fint att människor som inte känner mig eller alls vet vem jag är läser mina ord genom den här bloggen. Särskilt då det är en blogg helt utan tema eller sammanhang, jag skriver ju mest bara av mig som i ett kladdblock. Jag tackar er för det. Verkligen. Jag undrade igen varför jag egentligen lägger ut vissa av mina ord här och fick samma svar som förra gången jag frågade mig det. Det minskar känslor av ensamhet.

Egentligen är det också litet märkligt hela grejen... vilken vinkling av livet det blir. Vilken del av min dag väljer jag att dela med mig av här? Och varför? Det är inte alltid den delen av dagen som betytt mest för mig, så varför just den? Exhibitionisten i mig ger inga svar och jag känner henne för dåligt för att se igenom fasaden, jag ser inte sprickorna.

Idag sade Tonart till mig att hon ser mig som ett geni. Jag ser henne som ett så orden vägde tungt, särskilt då hennes blick sade mig att hon menade allvar. Något geni är jag inte, men såhär i efterhand är jag litet ledsen på mig själv för att jag sedan hon sade det har klankat ner på mig själv rejält. Allt för att inte komma alltför nära känslan av att jag ibland kanske kan vara litet bra...

Dagens låt: "Halo" med Beyoncé.

Dagens ord: Förtrogen.

High on life.

Dagen idag har färgats av vackra mellanmänskliga möten, det känns som att dagen gått i lila. På jobbet har flertalet individer modigt stått upp för mänskliga rättigheter och för kärlek. De var relativt unga och de tog mig till tankar om det vackra i livsmod och om det fräscha i omognad.

Senare, då jag väntade på bussen kom en man och satte sig bredvid mig och delade med sig av sin livshistoria. Han talade om hur illa han blev behandlad då han 1940 gick ut i krig, förfrös båda fötterna och fick ligga på sjukstugan i mer än en månad. Han talade om sina rädslor och om hur han hade blivit utsatt för kränkningar. Han talade om mänskliga rättigheter och individens värde. Då han berättade om tydliga minnesbilder som satt fast på hans näthinna så grät han.

Han var född 1917 och hade precis varit och bokat en resa till kanarieöarna, han sade att han brukar vara där ett par månader varje år.

Jag blev lite omtumlad och tagen av vårt samtal och tackade honom då jag efter en halvtimmas samtal gick av bussen. Han kramade i sin tur min hand och glitterlog med både mun och ögon.
Han hade en makalöst vacker och blå blick.

Möten som når mig påminner mig om mycket. De påminner mig om varför jag valt de vägar jag går på och även om varför jag valt att leva livet alls. Möten som de idag kan ge energi till att känna mig igenom massvis, de ger mig en kick av liv.

Dagens ord: Mångalen.

Dagens låt: "Ett brev" med Caj Karlsson.

Pust

Efter litet sömn tänker jag att jag haft ytterst få relationer där jag brytt mig om att kämpa alls. Att folk försvunnit har varit helt okej, vilket nu säger mig att jag då aldrig var där.

Det gör helt enkelt ont att kyssas hejdåförjustnu vid tåg.

Jag diggar sömn, det går liksom att tänka om man finner den.

Blå smak av salt

Jag landade på min säng, den här gången alldeles ensam. Alla dagens måsten föll bort ur mitt medvetande i samma stund som gråten kom och jag tillät mig att bara dra täcket över huvudet. Det brukade vara sällan som någonting trängde sig djupt in i mig, det var sällan jag alls nåddes och idag vägrar jag möta någon i mitt nakna tillstånd. Kanske är jag genomskinlig och jag jobbar fortfarande hårt för att ge mig själv nåden.

Idag sade Bubblan till mig att jag lärt henne mycket, det var en vacker sak att säga. Hon har lärt mig att våga älska och hon har lärt mig om mod, jag tänker att det är en hel del det med... men det sade jag inte där och då. Att svara något som liknar "detsamma" på viktiga ord och stora känslor kan ibland kännas väldigt fel.

Kroppen ligger kvar i sängen under täcket, men huvudet har tagit sig fram för att kika på film och hittills har jag gråtit mig igenom "Monster" och "Brokeback Mountain". Kanske det enda som finns kvar att göra för att minimera rädslor och saknad är att sova. Sova, vakna och sedan mera film. Och musik.

Att bli älskad är stort, bara att älska är större.

Dagens låt: "Egoism" med Eva Dahlgren.

Dagens ord: Ömhjärtad.

Polkagriskänslor

Hur kan känslor som torde vara så motstridiga leka i kroppen samtidigt? Hur kan blyghet och trygghet samsas så? De sammanblandas inte till en känsla som blir till något mittemellan, inte alls. Blygheten är ren blyghet och tilliten ren och skär tillit. De lindas samman som färgerna i en polkagris. Jag ser den framför mig, dagens polkagris. I den lindas gult samman med blågrönt, den är vacker och den har en mild, genomborrande smak.

Jag försökte måla den med hjälp av paint, men tålamodet tog slut ganska så snabbt... Jag skall gestalta den med penseln istället, så nu bär jag med mig mitt staffli ner till sjön! Det får bli min dag.

Dagens ord: Blandas.

Dagens låt: Avgörs senare under kvällen då jag tänker titta på ESC i vackra vänners sällskap.

Förundran

Din doft dröjer sig kvar här i min bädd och på min kropp.

Och jag förstår aldrig vad det är du gör med mig.

Dagens låt: "När en vild röd ros slår ut" med Eva Dahlgren.

Dagens ord: Allt.

Älskad och sedd

Jag har hört det sägas vid flertalet tillfällen, att ärrad hud är starkare än vad huden från början var. Jag har alltid svarat med ett menande leende. Kanske har jag även nickat och sagt något varmt tillbaka.

Ibland undrar jag dock om det verkligen stämmer, eller till vilka nivåer metaforen egentligen tar sig.

Ibland undrar jag om det kniven skar någonsin kan läka alls.

Dagens låt: "Mareld" med Lars Winnerbäck. Favorit i repris kan jag kalla det om jag låter cynismen lysa igenom.

Dagens ord: Akilleshäl.

Jag är en självdestruktiv jävel som försöker sälja in mig så gott jag kan. Eller är det från andra hållet det kommer? Jag är en mjuk och varm liten bit som går till en plats där det finns känslor jag förut kände så fort jag blir litet liten och rädd?

Onödig information

Idag har jag velat dansa till Jumper, kasta kuddar, skratta och pilla in lakritsbitar i någons näsa, men någon var inte här. Dagdrömmen har dock hållit humöret uppe under dagen, som kanske måste gå till historien som en av mina mest kreativa arbetsdagar någonsin.

Om det hade funnits en "gilla"knapp här hade jag tryckt på den själv! Jag saknar fejjans funktioner ute i den verkliga världen. All kommunikation förenklas så totalt, jag slipper tänka på vad jag skall säga, eller om jag skall säga något alls, allt löser sig med ett enkelt knapptryck.

Dags för sömn. Tummen upp för mig!

Dagens ord: Härlig.

Dagens låt: "Yeah yeah wow wow" med Martin Svensson.

Jag har inga mellanlägen, det är antingen eller och det kan svänga snabbt. Jag överrumplar fortfarande mig själv ibland med mitt lynne.

Med näven kvar i luften

Jag klarade mig helskinnad genom dagen, det är rätt så sällan det händer. Jag har ibland blivit kallad för Kenny och jag tror att ni som sett "South Park" fattar grejen. Man kan dö en gång om dagen vill jag hävda och ibland fler gånger än så faktiskt.

Kvällens låt: "Ta inga order" med Kapten Röd.
Tack Mollya! Tack, tack, tack!! Tack!

Kvällens ord: Aktivism.

Stolt på ett positivt vis..

..Känner jag mig idag.

Jag kan omöjligt se mig ur ett objektivt perspektiv, men jag misstänker att mina ögon tydligt uttalar "vill du jävlas med mig idag, så snälla kom, bara ge mig vad du har ditt rädda lilla skräp". Resultatet hittills är att ingen ens har försökt att föra kränkande diskussioner i min närhet.

Dagens ord: Egenvärde.

Dagens låt: "The most radical thing to do" med The Ark.

Livet som balansbräda

Jag vill sova, men kan inte, för jag vill även gråta. Gråta kan jag tydligen inte göra idag, det bara trycker i bröstet och klumpen i halsen växer.

Jag har svårt att hantera trötthet, jag blir arg, ledsen och frustrerad, alltihop samtidigt. Det blir som ett krig i skallen och ingenting, absolut ingenting känns bra.

Jag skulle vilja skälla på någon. Skälla och stå i tills det enda svaret som går att ge mig är en kram. En hård kram och den till synes enkla frågan "hur mår du?" Så skulle knuten i mig lösas upp till salta tårar och sömnen komma som ett brev på posten.

Jag blir så trött på mig själv. Detta jävla humör. Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Dagens ord: Gegga.

Dagens låt: "Break & Enter" med The Prodigy.

En dag skall jag skriva ett brev.

Det finns en person här i världen som jag älskat en längre tid än vad jag älskat någon annan. Jag har faktiskt älskat honom hela mitt liv. Som barn älskade jag honom öppet, lyckligt, bubblande och fritt. Jag har vackra minnen av hur jag skrattandes springer in i hans famn och han tar emot mig, lyfter mig och snurrar mig runt runt. Som vi sprakade av kärlek min pappa och jag. I mitt minne är han majestätiskt stark.

Jag såg en man på bussen idag som påminde om honom. Jag vet inte vad det var som så starkt triggade mig till att minnas... Var det guldkedjan om hans hals, de smala benen, eller den sorgsna blicken? Kanske var det hans attityd, hur han kämpade för att ingen skulle se att han var så full att han hade svårt att stå upprätt.

Jag kände inte mannen på bussen, ändå ville halva jag slå honom hårt, för att få honom att vakna. Andra halvan av mig ville i en tyst gråt krama honom och be honom att sluta. Jag gjorde naturligtvis inget av detta, utan satt tyst och sammanbiten på mitt säte medans jag stolt kämpade bort tårarna. Jag saknar hon som en gång i tiden hävdade att jag är stoisk.

Jag funderar återigen på hur det kan göra så ont. Jag vill resa dit, kliva in på pantbanken och lösa ut pappas guldkedja, men priset är för högt. Jag vill inte betala för hans nästa fylla. Jag vill inte betala några tusenlappar för hans eviga skuld, hans aldrig sinande skuldkänslor gentemot mig. Jag vill bara få älska honom, med min kärlek kunna hela honom.

Det enda jag vill göra är det sista jag får göra. När gick allt sönder?

Minnen är aldrig sanna, ingen vet vad som någonsin har hänt.

Dagens låt: "Kevlarsjäl" med Kent.

Dagens ord: Sydd.