Det vi inte ser finns inte?

Vissa dagar äter avgrundsmörkret upp mig och jag bestämmer mig för att späda på svärtan genom att dra täcket över huvudet.

Bloggen känns som ett svart hål där ord kan sugas in i intet och jag bestämmer mig för att inte formulera dem.

Världen känns ond och maktens konsekvenser skenar i mitt inre. Hur skall lilla jag kunna göra någon skillnad då språket om våld, övergrepp och utsatthet inte finns? Jag försöker verka ur min profession, men händerna är bakbundna.

Makten lutar sig tillbaka med makten i ryggen och den som känner, den som sett sanningen i vitögat, den får luta sig tillbaka mot sig själv och stilla undra hur stark en ryggrad kan växa och bli.
Och hur vet man när den knäcks?

Ett stycke konst som utmanat makten göms bakom kulissen och jag, jag mår fortfarande bara illa. Makten får frågan om den inte vill höra den andra sidan.

Nej.

Dagens låt: "Vad två öron klarar" med Kent.

Dagens ord: Anarki.