Tacksamhet

För några år sedan insåg jag att den enda som kan rädda mig är jag. Det var en insikt grundad i logiken, en abstraktion så svår att få fatt i.

Idag var jag med om ett mycket sällsynt möte. Ett av de där mötena där jag i interaktion med den andra blev till. Det var länge sedan jag kände mig så verklig som jag just nu gör. Mitt i all skirhet, mitt i all sorg pyr en glöd som jag för en stund trodde mig ha tappat. Att i någons blick bli till, att av någon annans nakenhet bli ett subjekt är vackert. Jag har försökt förtränga att det enligt min livsfilosofi är vad varandet handlar om.

Det före detta Spöket lärde mig hur det går till. Jag hade inte känt mig helt verklig, helt sedd innan hon såg igenom hela mig och jag tänker nu att det är det största som någon gjort med och för mig.

Jag vill inte vara besviken, sårad och arg mer. Jag vill säga tack. Tack för att du lärde mig hur det känns att födas genom någon annans blick. Den lärdomen tog mig idag ett steg vidare i en snårig själ där det är alltför lätt för mig att vilseleda mig själv. Idag gick insikten bort från logiken och rakt ner i känslan, rakt ner i hjärtat, nu känner jag att den enda som kan rädda mig är jag.

Det har alltid funnits någon annan där, jag har alltid konkretiserat varandet genom någon annan. Nu går inte det längre. Jag slutar klamra fast, slutar säga "min, min, min" och tillåter mig att falla fritt.

Det tog sina år, men faktiskt, jag och ingen annan kan göra mig verklig. Nu har det väckts en strävan, en längtan att långsamt lära mig hur.

Om så bara för idag så är jag min.

"Hon är en ovanlig art, så förbjudet att såra, sätt henne tillbaks där hon stod".

Dagens ord: Tillblivelse.

Dagens låt: