Det var det här med högtider. Dagar då jag förväntas vara glad och social.. jag hanterar dem inte. Inte som livet ser ut nu, då rädsla, skräck och saknad så ofta sätter ribban för hur högt dagsformen har förmågan att ta sig.
Det är ett ringlande liv.
Jag minns tidigare firanden. Pluntor smygs upp ur fickor och väskor någon gång vid lunchtid. Efter ett par timmar är det middagstid och nu står snapsen istället på bordet, där den då förväntas stå.
Det finns så sjukt mycket förväntningar på vårt beteende och jag vill inte. Tjurig som ett litet barn kastade jag in handduken och ställde in mitt midsommarfirande. Funderade på vad det var tänkt att jag skulle fira, sommarens längsta natt? En av alla nätter då många sitter fast mer tydligt än vanligt. Jag här i mig. Andra sitter fast i ett hav av missbruk som idag får flöda fritt. En del sitter fast i smärtsamma relationer som idag skall blomsterprydas och sedan hyllas.
Fasaden putsas maniskt. Allitng är perfekt.
(Titta så ljuvligt jag ler)
Blicken fästs på ett föremål bortom allt.
Jag firar här och nu att ingen någonsin kan äga min känsla! Tårarna rullar ned i min mun och de smakar frihet, bitter sådan. Låten är till Dig.
Dagens ord: Andas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar