Att bara vara

Det är märkligt hur saker som aldrig hänt i verkligheten kan färga ens dag så, hur en sömndröm helt kan klänga sig fast och förstöra en dag.

I natt kom du till mig i drömmen och förförde mig. Du valde vackra ord och mjuka rörelser för att få mig att riva mina murar och du lyckades galant. Då jag efteråt grät i din nacke och talade om saknad sade du att du tagit fel, att du trodde att det var någon annan som låg där och med de orden lämnade du mig där i sängen.

Det var ingen bra dröm och hur avstängd jag än må vara om dagarna så förstår jag ju ändå hur allt bearbetas, hur jag saknar och faktiskt hur jag förstår att det är över nu.

Tröttheten river i mig, eller är det avsaknaden av vilja? Hur vet en skillnaden i den här fasen?

Jag jobbar, undviker människors blickar och längtar efter att dagen skall ta slut. Alltid i väntan på en bättre.

Någonstans finns ett lugn. Jag klamrar mig inte fast vid något gammalt längre, ej heller något nytt. Vilken väg jag än väljer nu kommer allt jag ser att vara nytt.

Jag skall bara hitta viljan först.

Dagens låt: "En förgiftad man" med Olle Ljungström.

Och ordet...? Pantomim.