Att säga ingenting.

Jag kom på idag att jag aldrig skrev något brev. I två dagar satt jag med "dokument 1" framför mig. Det förblev tomt och det födde känslan av ett gapande hål mitt i bröstet. Ja, det skapade nog ett hål mitt i bröstet och en känsla av att hjärtat ramlat ut. Jag tittade neråt och där fanns inget hål och hjärtat satt med andra ord kvar precis där det bör sitta. Då kom insikten om att jag inte vill lämna dig ett brev. Jag vill aldrig mer att mina ord skall kännas tomma då de är fulla av liv, så jag behåller dem för mig själv, där de får förbli innerliga.

Jag växer fritt nu. Jag saknar dig, men ser nu att jag är duktig på att bygga luftslott. Jag lämnar mina drömmar i intet och det stärker mig. Jag stärks av något som jag trodde skulle göra mig bitter.

Någon räcker ut sin hand. Den är varm och trygg, fast hon beskriver den som darrande och otillräcklig. Jag väljer att fatta den, med allt vad det innebär. Hon undrar vart jag vill föra henne och jag svarar med all ärlighet jag har, jag vet inte, men snälla stanna tills jag vet.

Snälla stanna tills jag vet.

Dagens låt: "Fall fritt" med Melissa Horn.

Dagens ord: Sårbar.