Och jag blev just påmind, om den kanske största rädslan av dem alla.
Om den kanske fulaste tanken. Om mig.
Jag stretar så hårt emot. Stretar mig emot andra människors närhet, stretar mig emot min sårbarhet.
För hur många gånger kan en individ bli lämnad? Det är ju trots ALLT så mycket enklare att gå. Jag har blivit en expert, den bäste. På att gå.
Jag vill aldrig stanna, vågar aldrig stanna. Min nakenhet är min, precis som min destruktivitet.
Det som skrämmer mig mer än något annat är att jag skulle få tillgången till någons inre och att enbart genom att vara den jag är lyckas åsamka henne lika mycket smärta som bara jag kan åsamka mig själv.
Jag mötte en fors och det skrämmer.
Dagens ord: Möte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar