Och poängen...

Med det förra inlägget kanske inte gick att utläsa för väl, men den var;

Det är så jävla svårt att bli älskad och det är så jävla svårt att älska. Men det är totalt omöjligt att inte göra det. Och tur är väl det, att det inte går att slippa undan, för i den totalt omöjliga ekvationen finner jag meningen med hela skiten. Och strävan, ja, den är att göra det löjligt enkelt.

Ungefär så.