Jag andas, alltså lever jag.

"Far jag kan inte få upp min kokosnöt, inte ens med hammare och spik".

Jag känner mig inträngd i ett hörn. Trängd. Jag vet inte vart jag skall vända mig, jag vet bara att det idag är svårt att andas, men lätt att gråta.

Kanske är du mer ensam än någonsin då du behöver någon som mest.
För hur gör man annars?
Hur delar man?
Sorgen.

Jag är fylld av livet. I bröstet klöser det.

Nu vill jag i ro slumra mig bort till "Där gullvivan blommar" med Grymlings.

Gode Gud... Låt mig vakna upp på ett annat sätt än till tanken "fan" och till gråt imorgon. Amen.