Andras ord

Då mina egna ord är för många.

Om och om och om och om igen och om om inte fanns

Ett tomt dokument på datorn känns idag precis lika dramatiskt som ett vitt papper och en hand som inte vet hur bokstäverna skall formas till bokstäver. Det känns som att problemet sitter i handen, det är självklart inte sant. Problemet sitter, som alltid i huvudet.

Det som ännu heter "Dokument 1" och som skrivet är tomt skall bli ett brev. Ett brev till Dig. Tidigare hette du Spöket, jag vet inte vad du skall få kallas nu, just nu då du är verklig i en ömtålig verklighet. "Drömmen" kom upp i mitt huvud, men jag vill ju inte ha dig som en dröm. "Verkligheten" blir ju också jävligt fel, för vem vet ens längre vad verklighet är? Jag vill inte behöva göra den till en definitionsfråga, inte i privatlivet.

I mitt huvud ekar en Kentlåt. "Jag fick ett brev, ett riktigt brev med frimärken". Det kommer inte du få, du kommer få ett mail som du antagligen inte vill ha.

Idag känns det som att mitt varande är ett hus av kort. Igen. Ett enda digitalt tecken fick mitt hus att rasa och bli till ett virrvarr av färger och tecken som är svåra att tolka.

Mitt i allt snurr föds en fråga som kanske måste konkretiseras närmre i ett mer privat rum. Tillit saknas, sår blottas, jag försöker skyla strupen och undrar. Om jag aldrig någonsin mer skulle kunna förlora dig, hur kan jag då någonsin komma dig närmre än vad jag är idag?

Dagens låt: "Aldrig riktigt slut" med Lars Winnerbäck.

Dagens ord: Saknad. Skakar.

Beröringspunkter

Nu tänkte jag fortsätta vara konstruktiv och livsbejakande, kanske lyckas jag med att stärka upp det som gror här inne. Jag väljer så natur, människor och vatten för några dagar igen och låter datorn stanna hemma. Den symboliserar ju trots allt jobb, vardag och omvärldskontakt på ett sätt som inget annat. Mänsklig nyfikenhet och närhet verkar ha blivit mitt nya vinnande koncept.

Sköt om er under helgen!

Dagens ord: Satsa.

Dagens låt: "Blowin in the wind" med Bob Dylan.

Frågorna utgör svaren.

Jag säger ja

Jag tänker att det är nu det händer, det är nu jag ser valen jag inte sett på så länge. Vissa val känns alldeles främmande nya. Fina. Rena.

Jag har varit min egen i flera dagar nu. Majestätiska känsla. Jag väljer att bejaka och jag vågar. Än faller jag helt fritt, men jag räds ej längre marken, jag tjusas av magkittlet.

Blicken min möter nu andras och det ger mig mersmak. Jag blir nyfiken på människan igen och människan ger, bara jag tillåter mig att ta av henne.

Om jag orkade skulle jag ringa ett samtal för att slippa ett skav, men jag låter bli. Det förflutna får vara förflutet. Jag hade bara önskat att något hade skötts snyggare, med en rak kommunikation, med ärlighet. Men gjort är gjort och vem är jag att döma dig? Som att min hand alltid varit ren, men en sak har jag lärt mig och det är vad jag vill och inte vill. Innan visste jag faktiskt mest vad jag inte ville.

En lär så länge en lever. Underbara tanke!

Dagens ord: Lockelse.

Dagens låt: "Järnvägsspår" med Lars Winnerbäck. Jag nördar och snöar in, but I´m damn proud of it.

Ta det lite enkelt.

Att en ändrad synvinkel kan göra så mycket. Då jag för några inlägg sedan skrev att alla vägar från nu skulle vara nya hade jag ingen aning om hur rätt jag hade.

Nu vet jag.

Inom mig dunkar blodet varmt. Livet rusar, jag är rädd, men helt utan självömkan och nästintill utan sorg.

Jag brukar alltid gå helt in i mig för att hitta ut. Nu prövar jag för första gången att göra tvärtom. Jag kliver ut för att helt nå in. Om det fortsätter att ta mig högt, så kommer jag kunna nå långt. Långt in, långt upp.

Dagens ord: Intensiv.

Dagens låt: "Close to me" med The Cure.

Andas igen

Då något i min själ måste dödas för att lämna plats åt någonting nytt är det lätt att glömma att jag inte får döda kroppen med. Diskrepansen mellan tanke och känsla blir i perioder av mitt liv farligt stor och varje gång glömmer jag bort hur en andas rätt.

Nu har Forsen med sitt sätt att rusa genom mig gett mig ett nytt perspektiv. Individer som kan vända mina perspektiv är sällsynta och blir således genast värdefulla.

Min nyfikenhet vaknar så sakteliga och återigen ler jag i smyg.

Dagens ord: Vakna.

Dagens låt: "Ett sällsynt exemplar" med Lars Winnerbäck.

"Ljus stanna kvar
Kom och var min vän
Ljusna mig igen, igen, igen"

Jag hade glömt

Och jag blev just påmind, om den kanske största rädslan av dem alla.

Om den kanske fulaste tanken. Om mig.

Jag stretar så hårt emot. Stretar mig emot andra människors närhet, stretar mig emot min sårbarhet.

För hur många gånger kan en individ bli lämnad? Det är ju trots ALLT så mycket enklare att gå. Jag har blivit en expert, den bäste. På att gå.

Jag vill aldrig stanna, vågar aldrig stanna. Min nakenhet är min, precis som min destruktivitet.

Det som skrämmer mig mer än något annat är att jag skulle få tillgången till någons inre och att enbart genom att vara den jag är lyckas åsamka henne lika mycket smärta som bara jag kan åsamka mig själv.

Jag mötte en fors och det skrämmer.



Dagens ord: Möte.

Tacksamhet

För några år sedan insåg jag att den enda som kan rädda mig är jag. Det var en insikt grundad i logiken, en abstraktion så svår att få fatt i.

Idag var jag med om ett mycket sällsynt möte. Ett av de där mötena där jag i interaktion med den andra blev till. Det var länge sedan jag kände mig så verklig som jag just nu gör. Mitt i all skirhet, mitt i all sorg pyr en glöd som jag för en stund trodde mig ha tappat. Att i någons blick bli till, att av någon annans nakenhet bli ett subjekt är vackert. Jag har försökt förtränga att det enligt min livsfilosofi är vad varandet handlar om.

Det före detta Spöket lärde mig hur det går till. Jag hade inte känt mig helt verklig, helt sedd innan hon såg igenom hela mig och jag tänker nu att det är det största som någon gjort med och för mig.

Jag vill inte vara besviken, sårad och arg mer. Jag vill säga tack. Tack för att du lärde mig hur det känns att födas genom någon annans blick. Den lärdomen tog mig idag ett steg vidare i en snårig själ där det är alltför lätt för mig att vilseleda mig själv. Idag gick insikten bort från logiken och rakt ner i känslan, rakt ner i hjärtat, nu känner jag att den enda som kan rädda mig är jag.

Det har alltid funnits någon annan där, jag har alltid konkretiserat varandet genom någon annan. Nu går inte det längre. Jag slutar klamra fast, slutar säga "min, min, min" och tillåter mig att falla fritt.

Det tog sina år, men faktiskt, jag och ingen annan kan göra mig verklig. Nu har det väckts en strävan, en längtan att långsamt lära mig hur.

Om så bara för idag så är jag min.

"Hon är en ovanlig art, så förbjudet att såra, sätt henne tillbaks där hon stod".

Dagens ord: Tillblivelse.

Dagens låt:

Lönlöst

Det är svårt att jobba på att sätta mig utanför alla dramatiska sammanhang, jag är ju så van att vara där mitt i smeten. Då det inte stormar ute så stormar det inne, men skam den som ger sig.



Dagens ord: Stiltje.

Oviktigheter

En alldeles lugn söndag närmar sig sitt slut.

Mia och Klara, Nina Hemmingsson, hemmasnickrad musik och jobb har balanserat mig igenom dagen väl. Jag känner mig vaggad till ett relativt lugn och tur är väl det.

Imorgon väntar viktiga saker.

Dagens ord: Ärlighet.

Dagens låt:

Tack

"En helt vanlig man", som för övrigt verkar vara en ganska så ovanlig man ur mitt perspektiv sett lämnade en kommentar tidigare idag. Länken ledde till denna låt, en låt som jag älskar, men innan endast hört framföras av Anna och Idde.

Jag vill att ni andra som läser här också skall få en chans att lyssna till detta mästerverk med hjälp av endast ett knapptryck.



Tack. Det värmde!

Ticktack

Det närmar sig helg och det är skönt. Några timmars datorknappande kvar bara.

Jag skall tills på måndag ha läst ett par böcker, men det känns ju lugnt. Att arbeta i den akademiska världen är skumt. Jag läser något jag är intresserad av under några timmar av en helg, rapporterar det hela och får rätt så bra betalt för "jobbet". Det är ett märkligt fenomen som gör min klassresa väldigt tydlig. Jag påminner mig nu en gång till om att jag inte får förlora förankringen.

Utöver detta satsar jag på vänskap, vila, lugn och lite vin. Jag tror på en uppladdande helg.

Dagens ord: Själavård.

Dagens låt:

Revidering

Nä.

Det känns inte alls sant såhär någon timma senare. Jag känner inte alls ett lugn, bara domnad och någon visshet om att vi är över bär jag inte heller. Jag vill ju ha dig, bara inte såhär.

Och inte läser du här, men att skriva till dig, att få orden ur hjärtat lättar lasset.

Att bara vara

Det är märkligt hur saker som aldrig hänt i verkligheten kan färga ens dag så, hur en sömndröm helt kan klänga sig fast och förstöra en dag.

I natt kom du till mig i drömmen och förförde mig. Du valde vackra ord och mjuka rörelser för att få mig att riva mina murar och du lyckades galant. Då jag efteråt grät i din nacke och talade om saknad sade du att du tagit fel, att du trodde att det var någon annan som låg där och med de orden lämnade du mig där i sängen.

Det var ingen bra dröm och hur avstängd jag än må vara om dagarna så förstår jag ju ändå hur allt bearbetas, hur jag saknar och faktiskt hur jag förstår att det är över nu.

Tröttheten river i mig, eller är det avsaknaden av vilja? Hur vet en skillnaden i den här fasen?

Jag jobbar, undviker människors blickar och längtar efter att dagen skall ta slut. Alltid i väntan på en bättre.

Någonstans finns ett lugn. Jag klamrar mig inte fast vid något gammalt längre, ej heller något nytt. Vilken väg jag än väljer nu kommer allt jag ser att vara nytt.

Jag skall bara hitta viljan först.

Dagens låt: "En förgiftad man" med Olle Ljungström.

Och ordet...? Pantomim.

Fragmenterad

Min verklighet har i mitt huvud blivit nedkortad till att tänka i halvdagar. Jag går upp och försöker sedan hålla en medvetenhet om vad jag måste producera fram till lunch. Under lunchen gör jag ett tappert försök att pilla i mig lite mat. Sedan efter en hiskelig mängd kaffe försöker jag få ihop eftermiddagen. Kvällen går på i någon märklig och luddig slags autopilot medans jag är i tryggt sällskap. Sedan kommer en snurrig natt och... ja, sedan börjar jag om igen.

Det känns inte som en verklig verklighet, men det berör mig väldigt lite just för stunden.

Dagens ord: Avstängd.

Dagens låt: "Stetoskop" med Säkert!

Sår

Människor i min närmsta krets går just nu sönder. Relationer spricker av otrohet, skilsmässor drivs igenom av sjuklig svartsjuka och de som var singlar från början trasas av ensamheten. Jag har aldrig sett så många må dåligt samtidigt.

Jag önskar att jag hade en ram runtom mig så att jag slapp vara orolig för att splitter skall ramla av mig längs vägen.

Jag önskar också att jag tog lite mindre ansvar för andra, kanske skulle jag då ha lite energi kvar till att återfinna det jag förlorat. Eller få tid till att söka nytt bränsle.

Sluta trampa sönder varandras hjärtan. Snälla!

Dagens ord: Skiljelinje.

Dagens låt: "Den enda som ser" med Bo Kaspers Orkester.

Trött

Jag ångrar inte ett ord. Däremot börjar det blå skåpet kännas fullt. Till mitt försvar kan jag väl säga att jag den här gången tänkte hålla ryggen fri och inte visste om att jag klev mitt i ett getingbo.

Dagens ord: Förlåt?

Att lämna

Det var en gång i oktober för två år sedan, jag hade hört en låt och frågade om även du hört den. Jag var upprörd där vi i smyg kommunicerade i ett kök och väste fram att tidvis hade skakandet inte alls lagt sig och att kraften att ta mig ut inte alls fanns.

Två år sedan.

Idag gör jag låten till dagens låt. Att se situationer ur olika perspektiv tär.

Kanske lyssnade jag för sent, eller så lyssnade jag aldrig. Det känns som att jag är dålig, fast hela världen skriker i mitt ansikte att jag har fel i det. Skulden kommer bli svår att tvätta bort.

Mycket troligt kommer jag imorgon att ångra vad jag precis skall till att skriva ner här, men vad gör väl det, det finns så mycket jag kan ångra.

Jag är där nu. Jag släpper. Det finns en kärlek till dig som jag alltid kommer att bära med mig, du är den vackraste jag någonsin mött hittills, som ett säreget väsen. Hårda ord var det senaste vi gav varandra och det du bad mig att göra har jag åtminstone för sekunden lyckats med. Du är smart och jag medger mig besegrad.

Jag reser mig ensam ur en ruin skapad av flera, men idag står jag. På skakande ben försöker jag få dammet ur ögonen och fastän jag ville ha ditt sällskap upp härifrån klingar samma toner som innan i mitt huvud. Häribland ruinerna skall jag bygga något större. Inget större än dig, inget större än mig, men något större än det vi som inte längre bär en förståelse, ork eller vilja.

Jag har länge vetat att jag väljer mitt liv. Insikten om att du väljer även ditt tog mig hårt. Jag ville så gärna visa dig något annat.

Dagens ord: Ny.

Dagens låt: "Tidvis" med Lars Winnerbäck. Det skär att jag känner igen mina känslor i de här orden.

"Jag ser dina drömmar sakta lossna från mitt liv".

Lejoninnan

Alltså, självklart. Hur dum får en vara?

Gör om, gör rätt. Det är ju precis så det är.

Jag är tamejfan ett jävla snille.

Dagens ord: Syrénhäck.

Dagens låt: "No one sleeps when I´m awake" med The Sounds.

Efter sömnen

En öl blev till fler. Fest och efterfest.

Urladdning tror jag det kan kallas.

Dagens låt: "Fallen i graven" med Kajsa Grytt.

Dagens ord: Likheter.

Thé, videoklipp och tunnelbanan

Jag tänker försöka mig på att hantera läget tokkonstruktivt genom att gå ut med hittills okända människor och dricka öl. Om jag skulle välja vägen som mina föregångare valt skulle jag välja rödvin enkom för att sluta en cirkel, men det vill jag inte. Idag är helt fel dag för att identifiera mig med dem.

Dagens ord: Ironi.



På min thépåse läser jag "To be calm is the highest achievement of the self". Kanske att delarna inte riktigt går ihop sig.