Andrum

Dagarna i ända spenderar folk sin tid med att lära mig saker. Just nu vill människor att jag ska lära mig att tänka kritiskt i olika sammanhang. Jag måste säga, att just det, enligt min mening är a fucking waste of their time... Att tänka och tillika vara kritisk är ju det enda jag kan (nåväl, nästan).
Jag skulle behöva lära mig hur man tror på något, hur man tror på någon, mer än mig själv.

Just nu är det många med mig som traskar runt i ruinerna av det förflutna. Självklart de delarna av det förflutna som inte gör en gott att traska i. Jag pratade just med Socker som sparkar hårt på sig själv för att det förflutna smutsar ner hennes nu. Jag försökte tala med henne om att ge sig själv nåden, att känslor finns där varken man vill det eller inte och att ibland är det verkligen det bästa att bara jobba hårt för att vara snäll mot sig själv. Det lät fint då jag sade det och även om hon kunde eller ville ta till sig av orden eller inte så fick de mig att tänka.
Jag har så lätt för att problematisera. De stunder jag smakat på lyckan har jag problematiserat den med... Hur känns den? Varför känns den så? Vad får mig att känna den? Varför? Hur länge ska den kännas? Vad händer då känslan av den försvinner? Vips! Med de tankarna flyr den så snabbt att jag efteråt kan fundera på och problematisera över huruvida jag kände den över huvud taget eller om det var något flyktigt som for förbi och förvillade mig.
Då dessa tankar fått greppet om mig händer det som inte bör hända. Tron på mig själv grusas av olika känslor från mitt förflutna. Jag börjar fundera på om jag valt rätt karriär, fast jag vet att svaret är ja. Börjar fundera över om jag vill ha det jag så febrilt kämpar för att få och om jag skulle vara värd att ha det om jag fick det. Även där vet jag i mitt stundom bristande förnuft att svaret egentligen är ja.
Jag ber andra om att ge dem själva andrum, att ge dem själva omsorg då det blåser, medans jag i tysthet, i smyg, jobbar på att förstärka min destruktiva ådra. När den med trötthet och förakt.

Så för att ge mig själv andrum i en tid som inte är min, i en tid då jag tappat tron på mig själv tänker jag ta en genväg om så bara för en dag. Jag tänker skylla allt på hösten och för en stund glömma bort att även om det är hösten som får mig att känna så här, så är det mitt eget jävla ansvar att hantera de känslorna.

Bilden är även denna gång vacker.
Jag går där på stigen i den alldeles för snåriga skogen med blödande ben. Den här gången är jag inte äldre än sju och jag gråter förtvivlat. Jag gråter men jag kan andas.

Dagens ord får bli två: Söndring och Framåtanda.

Resan

Jag skrev en gång en längre text om två horisontella linjer. Jag kände då att den tanken var både ogreppbar och tam på samma gång, vilket gjorde texten till en ointressant smet. Den kändes lite som att ha trampat i tuggummi då man går i strumplästen. Den klibbade fast och förstörde samtidigt som klumpen gjorde lite ont under foten.
Idag kom jag att tänka på den texten, fick tillbaka lite av den känslan.
Kontentan av det hela var att två hotisontella linjer aldrig kan mötas. Det kan ses som självklart. Men då den tanken gnager i mig som en bild av en känsla...
Linjerna känns
så raka
så lika
så stela
så jämlika
så i en alldeles perfekt avvägd distans till varandra.
Den enda chansen för dem att mötas är då den ena alternativt båda två knäcks.

Livshunger

Sitter sömndrucken, lite överraskad över att vissa insikter kan slå mig med så stor kraft och häpnad gång på gång. Att det är så lätt för mig att glömma det jag redan vet om mig själv, det jag aldrig borde kunna glömma för att det är en av min själs nycklar.

Jag laddade som planerat musikspelaren igår. Valde med värme, omsorg och kärlek ut ett axplock med låtar som rör vid mig, som får mig att känna mig verklig, mer levande och mindre... abstrakt. En mix som min vän Stabil skulle ha kallat för begravningsmusik.
Då dagen idag började, tidigt som sjutton, i det som andra brukar kalla "vardagen" blev jag ruskigt irriterad då jag hittade ytterst få låtar som passade in i dagens sinnesstämning... Till en början blev jag mest arg för att jag då istället tvingade lyssna till mina "medmänniskors" snorande, hostande och alltför privata mobilkonversationer istället, men under dagen har det skavt lite under mitt medvetande. Det har skavt att en perfekt låtmix komponerad en dag, dagen efter kan spela an på så fel strängar där inne i själen att jag hellre lyssnar på snor.

Sedan kom den... nu, alldeles nyss. Insikternas insikt. Igen.
Jag lever ju.
Det kanske låter som något för dig uppenbart, något självklart, men det har inte alltid varit så för mig.
Jag har varit död, även om det nu var några år sedan och tydligen glömmer jag fortfarande ibland bort att den förvirrning och det mörker jag ibland känner inte är detsamma. Inte är död.
Någon sade en gång till mig att det är det här som är livet.
Jag kan knappt fatta att jag glömde det igen.

Jag ska ta med mig hennes milda ord om livets insikter och självtillit in i den annalkande sömnen.
Ta med mig min nygamla insikt till min morgondag. In i det jag aldrig skulle kalla min vardag, då jag aldrig haft en dag som liknat den andra mer än i den rent praktiska tillvaron, men där befinner jag mig ju relativt lite i jämförelse med all tid som spenderas i dagdrömmarnas land.

Sälta

Det känns som att all trygghet försvunnit, ryckts bort under mina fötter. Just nu hade det varit skönt, skönt om jag fortfarande hade tänkt att allt i livet bara... drabbar mig. Då kanske ångesten varit mindre, ty mina tankar och mina val hade ju fortfarande inte känts som mitt ansvar.
Men så vet jag ju vid det här laget att det inte är, mitt liv är mitt ansvar.
Människor talar om att man kan göra "aktiva val", då förutsätter jag att man då även skulle kunna göra inaktiva val.
Det tror jag inte på. Inte alls.
Jag tror att allt Jag gör bygger på aktiva val, däremot med det inte sagt att alla beslut jag fattar representerar vad jag verkligen vill göra, men faktiskt vad jag i stunden förmår göra. Ofta tror jag inte att alla val heller är synliga för mig, att jag kommit så långt i den pågående processen att jag kan se på situationen ur alla de vinklar som jag kanske skulle behöva.
Jag tror inte att det finns en enkel verklighet, kanske inte ens en verklighet, inte så länge jag finns i relation till andra, men jag bör ju sätta mig själv i den situation där jag kan må bra. Det där med att må bra brukar jag förknippa med att känna mig fri... just nu kräver jag inte ens det. Det skulle räcka med att kunna andas.
Förutom att det känns som att jag inte längre kan andas känner jag mig ändå mer levande än på mycket länge. I ett tidigare inlägg beskrev jag helheten med mig som hjärta, själ och hjärna, det stämmer i mycket, men jag har ju faktiskt en kropp också. En kropp som i växelverkan med de andra delarna lever. De senaste dagarna har jag noterat hur blodet rusar, pulserar, bubblar. Känt liv inuti mig rent fysiskt. Gråtit. Kroppen och hjärtat har bultat. Hårt.
Så på ett sätt känns allt det jobbiga jag nu upplever i de andra delarna av mig som något positivt, som att den fysiska responsen kanske kan leda mig om jag bara lyssnar till mig själv. Om jag lyckas plocka bort allt brus från olika håll och smakar på mina tårar. Smakar på dess sälta.
Om jag vågar känna efter vilken tanke, vilken sinnesförnimmelse och vilket rum i hjärtat som tog tårarna till min mun, så kanske det inte är så svindlande svårt?
Ur denna tanke vill jag bädda för en ny vecka.
Jag ska plocka fram öronpropparna, eller kanske en nypåfylld mp3a och stänga ute allt onödigt brus, allt som inte är jag. Allt som inte är äkta.
Bilden av detta är min insida, helt tom, som en tom själ. Det känns som en konstig, till och med irrelevant bild, men något måste den betyda. I den bilden har jag ett stort, bultande, vinrött hjärta.
Bilden jag haft fram tills nu har varit en myllrande grå insida med ett hål i hjärtat, kanske inte konstigt att luften inte fått plats.
Jag drömde om Spökets mor i natt.
Hon smekte varsamt min kind medans hon såg in i mina ögon med den där förstående, bekräftande och lite sorgsna blicken som bara hon har. Hon viskade till mig med varm, betryggande röst.
Kanske skulle det aldrig hända, men det har färgat min dag.
Fyllt den med saknad.
Fyllt den med sälta.
Fyllt den med vinrött.

Sår

"Förlåtelse är att låsa upp dörren för att släppa någon fri och inse att fången var du".

Jag brukar inte föredra att använda mig av fraser skrivna av andra för att beskriva mina känslor, men ibland känns de ändå väldigt träffande. Kanske att det känns lättare att göra så just idag, som en liten inledningsfras.
Den beskriver det som för mig är knepet, nyckeln till mitt innersta, förhållningssättet till livet självt. Jag har rannsakat mig så många gånger, eller egentligen mer så att jag gör det hela tiden. Var är hjärtat? Själen? Hjärnan? Okej, vad blir då helheten?
Allt du kan göra för att må bra i ditt liv är att hitta ett sätt att förhålla dig till... ja, just dig.
Därav frasen.
Men.
Dagen idag började jag med att begrunda de där risporna på benen som revs upp av taggarna igår. De kliade, stramade. Försiktigt, nästan ömsint smekte jag över såren som nu idag blivit till skorpor. Jag kliade lite lätt, funderade på att hämta salvan.
Sedan vände det. Jag blev irriterad, kliade hårdare, pillade till slut bort skorphelvetena och hämtade istället för salvan in saltet till min kammare och strödde det i såren. Gned in det ordentligt, ville inte missa ett stick av smärta. Kanske av rädsla för att missa något viktigt som känslan ville säga mig, kanske av gammal vana, eller kanske att jag bara just idag vägrade ge mig själv nåden.
Jag tycker att smärta, emotionell sådan, är bland det vackraste som finns. Där finner jag nakenhet. Ser in i de innersta skrymslena, de som bara kan skymtas genom fasadens sprickor.

Det är min kanske allra svagaste sida.

Emancipation

Jag skulle behöva frigöra mig. Om jag visste ifrån vad så skulle jag även göra det. Istället trampar jag runt i en röra av sockervadd och urspilld kaffesump på ett golv som inte hör till mitt hem.
Om jag kunde frigöra tanken från känslan skulle jag veta. Veta vad som är rädsla, sorg, separationsångest, glädje och kärlek. Veta vem de tillhör. Veta om jag suktar Socker eller salt.
De upptrampade stigar jag är så van att gå på har fortfarande buskar med taggar som river mina nakna ben, kanske är det nyponabuskar, hur som helst finns det nu en stor skillnad mot tidigare.
Jag går inte ensam.
Jag är för första gången på år inte ensam. Den känslan (eller tanken, vad fan vet jag, det är lite rörigt just nu) allena är fin. Mina rispade ben svider inte så farligt och rädslan når inte ända in i märgen ty hon går där bredvid och viskar att jag inte behöver vara rädd. Medans hon viskar mjuka ord går jag på stigen och sjunger så högt jag orkar för att skrämma bort Spöken ur mörkret med dess vrår, få dem att försvinna, men jag lyckas inte helt. Jag känner hur det drar över nacken, hur locken i luggen blåser undan och visar hela mitt ansikte, gör att jag känner mig naken.
Det är höst och jag står naken utan något att säga.
Det enda jag vet är att jag älskar.

Korthus

Jag ser ofta känslor jag bär som tydliga bilder, mitt bildspråk är väl utvecklat.
Det jag ser nu har en kraft som ett vulkanutbrott. Vi bygger korthus, eller mer majestätiska slott. Slott som skulle vara i världsklass, om de inte bara existerade i mitt huvud... Men i mitt huvud har de stoltserat, ett efter ett.
Ni vet vad som händer om man blåser på ett korthus va? Det räcker förresten att blåsa på ett av tusentals kort.
Hela skiten rasar, varenda jäkla kort faller ner, en del blåser för vinden. Varje gång det sker så försvinner några kort och ytterligare några förstörs, trasas sönder till oigenkännlighet.
Utan nya kort finns det efter några byggen med efterföljande ras inte mycket kvar att bygga med. Trasiga kort utgör ingen grund för de få andra som hade kunnat bilda nya väggar och tak.
Jag önskar att jag kunde gestalta bilden genom att måla den med akvarell, den är magnifikt vacker, magnifikt smärtsam.
Jag skulle hålla målningen hemlig.
Och jag skulle döpa den till Spöket, för jag blåste ju inte ens.

Sömn

Jag känner avsaknad. Avsaknad av mycket, bland annat sömn... Jag försöker sätta ord på mina känslor men ser dem bara i bilder, som filmsnuttar i huvudet. Filmerna är vackra, som jag så ofta tycker att smärta är, men jag blir frustrerad. Frustrerad över avsaknaden av orden, med dem beskriver jag ändå min värld bäst. Jag vill veta... veta NU vad det är som snurrar i mig. Det känns som att en jätteprocess pågår, men jag själv är inte inbjuden till att närvara, till att påverka ett kommande beslut. Det värker och skaver i själen. Jag känner mig naken inför alla utom mig själv... Jag tycker inte om den känslan.
En fin vän (vi kan kalla henne Fimpen) sade till mig här om dagen att det kanske är bra att orden saknas, för att stora vackra ord kan bli så urvattnade, i slutänden bara vara ord utan bakgrund och betydelse. Jag fnös åt henne ty orden känns allt som oftast som allt jag äger. Som mitt starkaste vapen i en hård och kall värld... Men jag backar där nu, förstår att hon kan ha en poäng och det känns jäkligt tråkigt!
Jag saknar också Spökets sinnlighet och värme.
Ordet för dagen får bli koprolali... Jag har som skrivet tappat de vackra orden.
Sömn får bli receptet för att bota avsaknaden av just denna, förhoppningsvis kan en piggare hjärna ge mig en lite mer kreativ morgondag.

Livet... Ärligt

Jag slängde ut en förfrågan om önskemål på vad denna blogg skulle handla om med tanke på dess namn... Jag kanske också hade en egen tanke om varthän jag ville föra den. Jag fick ett svar. Livet... Ärligt, så då gör jag väl ett försök då!
Nu, när jag väl bestämt mig för att skriva det första inlägget och jag känner mig nervös, så kan jag önska att mitt rätta ämne hade varit bullbak, eller kanske förslag på de mest effektiva sätten att putsa kopparbunkar på. Men nej. Jag är ingen klippa på hushållsarbete.
Mitt liv bygger på relationer, möten, människans psyke i allmänhet, min komplexa hjärna i synnerhet, skapande och... Skönhet. Var som helst där du finner den.
Jag har aldrig haft ett behov av att blogga... Skriver så mycket ändå. Men ord som inte når någon annan känns just nu så ensamt. Som att tala och tala och tala, bara för att veta att ingen någonsin lyssnar, att ingen någonsin hör. Existerar man ens utan spegling från andra?
Kanske blir det i slutänden en neverending gnällvals av detta... Eller obegripliga tankar från någon du aldrig har mött... Kanske känner någon igen sig...
Det bästa kanske är att om du inte tycker om det du läser, så sluta läs!