En dag skall jag skriva ett brev.

Det finns en person här i världen som jag älskat en längre tid än vad jag älskat någon annan. Jag har faktiskt älskat honom hela mitt liv. Som barn älskade jag honom öppet, lyckligt, bubblande och fritt. Jag har vackra minnen av hur jag skrattandes springer in i hans famn och han tar emot mig, lyfter mig och snurrar mig runt runt. Som vi sprakade av kärlek min pappa och jag. I mitt minne är han majestätiskt stark.

Jag såg en man på bussen idag som påminde om honom. Jag vet inte vad det var som så starkt triggade mig till att minnas... Var det guldkedjan om hans hals, de smala benen, eller den sorgsna blicken? Kanske var det hans attityd, hur han kämpade för att ingen skulle se att han var så full att han hade svårt att stå upprätt.

Jag kände inte mannen på bussen, ändå ville halva jag slå honom hårt, för att få honom att vakna. Andra halvan av mig ville i en tyst gråt krama honom och be honom att sluta. Jag gjorde naturligtvis inget av detta, utan satt tyst och sammanbiten på mitt säte medans jag stolt kämpade bort tårarna. Jag saknar hon som en gång i tiden hävdade att jag är stoisk.

Jag funderar återigen på hur det kan göra så ont. Jag vill resa dit, kliva in på pantbanken och lösa ut pappas guldkedja, men priset är för högt. Jag vill inte betala för hans nästa fylla. Jag vill inte betala några tusenlappar för hans eviga skuld, hans aldrig sinande skuldkänslor gentemot mig. Jag vill bara få älska honom, med min kärlek kunna hela honom.

Det enda jag vill göra är det sista jag får göra. När gick allt sönder?

Minnen är aldrig sanna, ingen vet vad som någonsin har hänt.

Dagens låt: "Kevlarsjäl" med Kent.

Dagens ord: Sydd.