En elegi från mig till mig.

"Hon är vacker som en framtid
och hennes röst är ren och lugn
Hon ler åt dina frågor
Hennes hand på din är lite tung
Ditt liv är ett enda trassel
Hennes liv är i hamn
Hon har en tro och en karta
och en vidöppen famn
När hon säjer det hon säjer
menar hon vartenda ord
Hon är en sten under benet
på den här världens vickande bord

Hon går på vattnet med sitt
sammhällskontrakt
Du letar efter sprickorna
och granskar noga orden hon sagt
Om Gud är död och alla ideologier
har rasat samman
hur kan hon vara så naiv
hur kan hon trotsa det här mörkret
med den där flamman?
Hon lämnar sitt jobb
varje dag klockan fem
Du står där och väntar
och du följer henne hem

Hon måste va en kristen kommunist
Hon säjer: Den förste nu
kommer snart att va sist
Hon måste va en kristen kommunist

Hon säjer: Du måste älska din nästa
som du älskar dig själv
med nu kan inte älska dig själv
inte älska dig själv
inte älska dig själv
Du tar hennes hand
Du tar henne i famn

Du vill att hon ska förlösa dej
fram till dej själv
in till dej själv
Du vill ha hennes kärlek
men du kan inte ta emot den

Hon måste va en kristen kommunist
Hon säjer: Den förste nu
kommer snart att va sist
Hon måste va en kristen kommunist

och du
är en spillra
bland spillrorna här
i en sönderslagen värld
Men hon
står där med sin fackla och säjer:
Allt ska bli bättre
Vi ska bygga en bättre värld
En bättre värld"

Ulf Lundell- Hon måste va en kristen kommunist.

Feministen i mig har svårt för den här mannen. Poeten i mig älskar honom.
Och här och nu slår jag ett slag för konsten. I ett snårigt mörker, i allt som är trasigt och destruktivt finns det alltid någon slags skir skönhet och kanske är det svaret. Det finns färger som jag ännu ej sett.