Trasan

Hela dagen har det gnagt i bröstet. Rivit lite sådär som det gör då någonting där inne enträget söker min uppmärksamhet. Meningar från Husguden har ploppat upp lite titt som tätt och jag har stretat på. Jag satte på mig min finaste sommarklänning och gick på kalas i milda människors sällskap och allt kändes bara fel. Jag kändes fel.

"Jag stör mig på ett ljud som inte hörs".

Du som fanns där för mig, för bara mig, två timmar per vecka i fyra år. Jag saknar dig nu ty jag vill vrida mina tankar med dig. Du valde att inte gripa efter det enklaste svaret för du visste att det ändå inte var mitt. Allt som är jag är i omvandling.

"Jag ser mig i spegeln, det är en dålig dag, är det honom jag känner, är det han som är jag".

Jag gick ut på balkongen och såg ut över den spegelblanka sjön. Det var ändlöst vackert och allt jag förmådde var att gråta. Från att jag var ett litet barn fram tills för ett par år sedan var jag Trasan. Trasan är den som har tagit mig hit, det är hon som betalat för livet med sina tårar och med sitt blod. Hon har tagit mig precis dit jag ville komma och nu är det hon som inte får plats. Då jag genom andra människors blickar speglas syns hon inte alls. Blickarna nu säger mig att jag ses som stark, social och pålitlig, av en del som någon att se upp till. Då Trasan tog det största utrymmet i min själ visades jag rent fysiskt upp som ett skräckexempel för hur du inte vill bli. Kanske är resan jag gjort på sitt sätt beundransvärd, kanske är den fantastisk, kanske borde jag vara tacksam.

"Mamma är säkert nöjd".

Jag skulle kunna tjäna mitt uppehälle på annat vis. Jag skulle kunna leva av att skapa inifrån min kammare, men jag har valt en annan väg, en striktare mer välanpassad väg. Jag får aldrig förlora Trasan, bara tanken på att göra det skrämmer vettet ur mig. För mig är det ju hon som är den levande och starka. Den vackra. Kännande. Jag bryr mig inte om att det är nu ni ser mig som stark, som segrande ur era normaliseringsglasögon för ni har fel. Om jag skall kunna jobba vidare och leverera det ni vill ha av mig så får ni knipa era hungrande käftar som talar medelklassakademiska och låta Trasan få sitt välförtjänta utrymme. Det är hon som kan det här med livet, inte välpolerade vältalande jag.

"Har du kommit någonstans, har du sumpat din sista chans, är du framme nu, har du valt en väg att gå, ett mål att sikta på, är det verkligen du, är det verkligen du".

En dålig dag är en dålig dag, men varje dag hatar jag hur jag måste dansa med storebror för att kunna komma åt att hugga honom i ryggen.

"Det krävs så mycket mygel för att verka normal".