Mamma är säkert nöjd.

Det är märkligt, har jag lyckats romantisera ensamheten så?
Så gulligt känns det inte alls att vara här ensam just idag, däremot känns det som det bästa alternativet. Något gnager i mig och det känns som att det kan bli en hemsk kväll för ett par av dem som står mig nära. Jag känner mig rädd och maktlös och jag gråter än. Jag vill höra av mig, men tror att det kan göra skada.

Illa utformade internettest säger att jag är deprimerad och jag håller åtminstone just ikväll med. Jag håller däremot inte med om att jag borde uppsöka läkare. Ingen läkare i världen kan förändra mitt liv, varken med mediciner eller prat, jag har vandrat den vägen förr och jag vet precis vart den ledde mig. Jag skall aldrig dit igen.

Jag väljer mitt liv, där vissa val känns fria och oändligt rörliga. Andra känns faktiskt inte som val alls, där står jag mer inträngd i ett hörn med någons kniv mot strupen, där vet jag bara på ett teoretiskt plan att det finns handlingsalternativ och jag väljer alltid med hjärtat. Kommer alltid välja med hjärtat. Den dagen mitt förnuft styr mig kan ni förklara mig som död.

Låten för kvällen, även denna får Husguden stå för: "Mamma är säkert nöjd" med Lars Winnerbäck.

Jag tänker att det finns några nöjda mammor i min närhet.