Om och om och om och om igen och om om inte fanns

Ett tomt dokument på datorn känns idag precis lika dramatiskt som ett vitt papper och en hand som inte vet hur bokstäverna skall formas till bokstäver. Det känns som att problemet sitter i handen, det är självklart inte sant. Problemet sitter, som alltid i huvudet.

Det som ännu heter "Dokument 1" och som skrivet är tomt skall bli ett brev. Ett brev till Dig. Tidigare hette du Spöket, jag vet inte vad du skall få kallas nu, just nu då du är verklig i en ömtålig verklighet. "Drömmen" kom upp i mitt huvud, men jag vill ju inte ha dig som en dröm. "Verkligheten" blir ju också jävligt fel, för vem vet ens längre vad verklighet är? Jag vill inte behöva göra den till en definitionsfråga, inte i privatlivet.

I mitt huvud ekar en Kentlåt. "Jag fick ett brev, ett riktigt brev med frimärken". Det kommer inte du få, du kommer få ett mail som du antagligen inte vill ha.

Idag känns det som att mitt varande är ett hus av kort. Igen. Ett enda digitalt tecken fick mitt hus att rasa och bli till ett virrvarr av färger och tecken som är svåra att tolka.

Mitt i allt snurr föds en fråga som kanske måste konkretiseras närmre i ett mer privat rum. Tillit saknas, sår blottas, jag försöker skyla strupen och undrar. Om jag aldrig någonsin mer skulle kunna förlora dig, hur kan jag då någonsin komma dig närmre än vad jag är idag?

Dagens låt: "Aldrig riktigt slut" med Lars Winnerbäck.

Dagens ord: Saknad. Skakar.