Att lämna

Det var en gång i oktober för två år sedan, jag hade hört en låt och frågade om även du hört den. Jag var upprörd där vi i smyg kommunicerade i ett kök och väste fram att tidvis hade skakandet inte alls lagt sig och att kraften att ta mig ut inte alls fanns.

Två år sedan.

Idag gör jag låten till dagens låt. Att se situationer ur olika perspektiv tär.

Kanske lyssnade jag för sent, eller så lyssnade jag aldrig. Det känns som att jag är dålig, fast hela världen skriker i mitt ansikte att jag har fel i det. Skulden kommer bli svår att tvätta bort.

Mycket troligt kommer jag imorgon att ångra vad jag precis skall till att skriva ner här, men vad gör väl det, det finns så mycket jag kan ångra.

Jag är där nu. Jag släpper. Det finns en kärlek till dig som jag alltid kommer att bära med mig, du är den vackraste jag någonsin mött hittills, som ett säreget väsen. Hårda ord var det senaste vi gav varandra och det du bad mig att göra har jag åtminstone för sekunden lyckats med. Du är smart och jag medger mig besegrad.

Jag reser mig ensam ur en ruin skapad av flera, men idag står jag. På skakande ben försöker jag få dammet ur ögonen och fastän jag ville ha ditt sällskap upp härifrån klingar samma toner som innan i mitt huvud. Häribland ruinerna skall jag bygga något större. Inget större än dig, inget större än mig, men något större än det vi som inte längre bär en förståelse, ork eller vilja.

Jag har länge vetat att jag väljer mitt liv. Insikten om att du väljer även ditt tog mig hårt. Jag ville så gärna visa dig något annat.

Dagens ord: Ny.

Dagens låt: "Tidvis" med Lars Winnerbäck. Det skär att jag känner igen mina känslor i de här orden.

"Jag ser dina drömmar sakta lossna från mitt liv".