Det var det här med summering...

Det är lite märkligt det här med nyår. Att det egentligen bara är en dag som alla andra har jag inte förmågan att anamma fastän jag enträget vill och försöker. Precis som de flesta så sätter jag igång att summera. Det senaste årets känslor buntas ihop till en geggig och ohanterlig klump som omöjligt kan skapa annat än ångest. Ett års sorg och bedrövelse landar i mitt bröst, mage och hjärta och de fina stunderna hamnar onåbart långt ute i periferin.

Jag är bedrövlig på högtider över huvud taget. Julen är hemsk på sitt sätt. Midsommar är jag en vandrande katastrof. Nyår har alltid varit den värsta. Det drar fram mina mörkaste sidor att vara i situationer då glädje, ljus och skimmer förväntas. Känslan av ensamhet i alla dess former blir så påtaglig att den i stort sett går att ta på, rent fysiskt.

Jag får helt enkelt psykbryt och de som har oturen att "fira" dessa vackra högtidsstunder med mig brukar få sin beskärda del av mina känslor alldeles utan att ha bett om det.

Hittills håller jag ihop. Hittills kan jag le utan att se spastisk ut. Men alla tankar om det senaste årets känslor kryper på. In i alla vrår. Andningshålet krymper.

Jag bestämmer mig nu i skrivande stund att jag ska gestalta min nyårskänsla. Den bilden ska bli en av de få jag ger bort, jag känner att jag vill att den ska bo hos sin andra rätta ägare. Jag kommer döpa bilden till Äkthet, för att poängtera det uppenbara. Det mest vackra jag någonsin upplevt.

Så... Till alla som har ett bättre vett än jag, att faktiskt ha förmågan att uppskatta glitter, glamour och god mat och dryck hos dem där det finns säger jag nu Gott Slut Och Gott Nytt År!

Dagens låt: "Happy new year" med Abba

Dagens ord: Framtidstro

Till Trollet

Det här inlägget tillägnas dig, älskade Trollet.
Det känns fint att jag kan lämna mina funderingar i din famn i hemlighet. Vi samtalade mycket under några år du och jag. Jag skulle aldrig varit den jag är idag om det inte vore för dina ögon och din sensitiva mottaglighet.
Vi talar inte längre till och för varandra och det finns en mening med det. Jag vet hur du speglar mig och i mitt huvud gör du det fortfarande. Dagligen.
Du lärde mig vad tillit är. Hur självtillit känns.

Men idag Trollet undrar jag så stilla...

Hur gör jag när myntet alltid har två sidor, då båda behövs och jag bara når en åt gången?
När jag vill skrika högt, men bara förmår att vara i tystnad?
När jag vill gråta ut, men inte når fram till tårarna?
När jag är ensam i ensamhet, men även ensam i mängden och med de nära?
När ensamheten när mig och samtidigt vingklipper mig, frigör och burar in mig?
När jag kämpat hårt för ett liv jag vill ha och nu bara längtar bort?
När jag inte kan leva, men inte längre är död?
När det skaver hur jag än gör?
När saknaden gör min själ förvriden och mitt ansikte ihåligt och stelt?
Hur gör jag då jag saknar mig själv i en skepnad jag aldrig haft mig i?
Hur gör jag?

Tysta dagar minner om dig, saknade, saknade Troll.

Dagens ord: Tomhet.

Dagens låt: "Livets skatt" med Björn Afzelius.

Balans är inte min melodi?

Jag insåg av mina senaste blogginlägg att jag tydligen har alldeles för mycket fritid, d.v.s. egen tänkartid så här under jullovet. Så för att uppväga det hela har jag nu tokpluggat under några timmar och vips... Helt plötsligt känner jag mig sådär lite lagom mörk och plågad igen. Och nyttig, vilket en inte kan säga att jag har varit alls den senaste veckan.

För att jag ska känna mig nyttig behöver jag alltså intellektuell stimulans som i sin tur leder mig raka vägen till svårmodet. Det var sannerligen en spännande insikt.

För att fira min nya insikt ska jag nu inte göra något mer av intellektuellt värde under resten av mitt lov, utan istället fortsätta med att dagdrömma bort min tid. För att snabbt komma in i min luddhjärna igen spelar jag "Thought balloon" med Freezepop, det kan inte misslyckas tänker jag.

The Quiz

Jag fick en gång låten "The Quiz" med Hello Saferide uppspelad för mig, med en alldeles fantastiskt personlog touch. Kanske valde jag att tolka den lite väl personligt, men jag har hur som helst svaren till den nu. Eller, jag svarade väl för något år sedan. Jag uttalade dem aldrig bara.

Would you freak out if I said I liked you? -Eh, nej! Jag ser gärna att du säger att du älskar mig dagligen. I mitt öra.

Do you walk the line? -Hela tiden.

Is your iq higher than tour neighbours? -Jag hoppas verkligen så!

Is it very much higher than mine? -Verkligen inte. Jag har aldrig känt mig så utmanad av någon. Någonsin!

Can you sleep when i grine my teeth? -Ja. Men... snälla fortsätt med att köpa snarkplåster... I alla fall under en invänjningsperiod.

Do you look away if I slob when I eat? -Ja, av respekt mer än av obehag.

Will you let me be myself? -Det är förutsättningen.

Can you at all times wear socks, because I´m still scared of feet? -Ja då, då slipper jag måla tånaglarna och hålla på så mycket också.

And if I fall, would you pick me up? -Alltid!

Do you talk in the middle of Seinfeld? -Ja... Jag pratar först och tänker sedan. Det blir ganska mycket prat.

Do you read more than two books a month? -Oh ja. Alldeles för mycket mer än så.

Do you get rasist and sexist when you had a few? -Aldrig rasistisk. Jag kanske däremot objektifierar dig lite mindre smidigt än vanligt.

Is it fine if I make more money than you? -Men verkligen. Jag vet inte hur de som får ut mindre pengar varje månad överlever alls faktiskt.

Have you slept with any people I work with? -Nej... Faktiskt inte.

Is it anyone you´d rather wish I´d be? -Verkligen inte. Du har ju lyckats med det omöjliga.

Do you still keep pictures from old girlfriends? -Ja.

Are they prettier than me? -Inte någonstans!

En levande kliché...

Är precis vad jag känner mig som idag. Precis som igår är känslorna i min kropp överväldigande starka och orden ryms inte riktigt.
Något jag ibland gör då mina ord är svåråtkomliga är att leka med andras ord. Ibland bygger jag upp mina känslor genom textfraser, ordspråk eller liknande. Jag brukar utmana mig själv med små tävlingar (damn, i´m a nerd!).
Dagens utmaning har varit att med tio stycken utdrag ur olika Winnerbäcklåtar återspegla det som finns inom mig. Det har sannerligen inte varit enkelt. Frasen som snurrat mest är:
"Stackars hon som ville upp, men inte började från början, i skaran står en man som låter henne trampa på och skrapa ansiktet i gruset".

Frågan jag försökt syna under lupp har varit:
"Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?"

Det känns lite som bloggtorka. Skrivkramp. Men det stämmer inte riktigt. Hur mycket som helst vill komma ur mig, tusentals ord. Ord om kärlek. Det är där skon klämmer mest tror jag. Orden om kärlek har alltid varit privata. Jag skäms för att visa upp dem. Skäms för min svaghet, för min mänsklighet. Att just jag skulle stå som handfallen inför någon annans existens... Det känns så otippat på något sätt. Jag brukade ju kallas för isprinsessan.

Nu identifierar jag mig lättare med Bridget Jones... Jag ligger hemma och lyssnar på musik som på olika sätt berör den mest svårbeskrivna känslan av dem alla. Jag skrattar och gråter. Men mest av allt drömmer jag. I min dröm får prinsessan sin prinsessa.

Dagens låt: "Kom änglar" med Lars Winnerbäck. Jag har ju just blottat min nördiga sida, så då vågar jag även tillägga att låten är bäst i liveversion tillsammans med Lisa Ekdahl.

Dagens ord: Kärlek.

Jag har aldrig haft den här känslan i kroppen. Jag är till en del helt handfallen. Men den andra sidan har aldrig känts så beslutsam och modig. Det var länge sedan jag ville en måla en känsla i polkagrisform, men den här vill gestalta sig så. Färgerna går i vinrött och lila.

Not OK!!

Nej.
Det är inte ett dugg okej att göra en plågsamt dramatisk och precis lika vacker kärleksfilm på två timmar där den ena partnern dör i slutet, precis då de efter en väldig massa svårigheter fått varandra. Det känns som att filmen lämnade ett hål i mitt hjärta!

Jag har nu i ett par dagar kollat på film.
Filmerna har haft namn som "stolthet och fördom", "förnuft och känsla" o.s.v. Jag drömmer mig som vanligt bort. Just nu är jag i 1800- talets England. Jag är rik och vacker och jag rider i ett galet tempo för att hämta hem min käresta. För att visa henne att vi nu minsann är förlovade tar jag en lock från hennes hår och lägger den i min halsberlock. Med mig har jag en likadan berlock som jag hänger runt hennes hals. Det är tydligen inte svårare än så.
Man kan nog kalla det för en flykt. En flykt ifrån saknad. Ifrån tiden.

Jag känner mig i mycket lycklig i skrivande stund, men tiden vill jag bort från. Rädslan med kanske. Jag vaknar till ibland från min sköna fantasivärld och undrar hur en gör i 2000- talets Sverige?

Dagens låt: "So damn beautiful" - Poloroid

Dagens ord: Betagen

Jag börjar förstå mina vänner nu, var smeknamn som "Ufot", "Seriefiguren" och "Bubblan" kommer ifrån. Kanske är jag lite flummigare än genomsnittet. Lite mer i dagdrömmarna än i den fysiska omgivningen. Men jag skulle aldrig vilja byta. Dagar som idag älskar jag min luddiga hjärna.

Eine hattrick

Just nu känner jag så mycket att jag inte finner orden. Det har sällan hänt mig tidigare och jag känner mig smått funktionshindrad... För att ändå formulera innehållet från de senaste dagarna med ord tänker jag göra en kort och konkret lista:

. Andligheten har tagit andan ur mig.
. Tilliten har varit ömsesidig.
. Kärleken har varit ren.
. Tågresorna har gett mig perspektiv. Det har även Rövardottern gjort.
. Rödvinet har öppnat tidigare igenbommade slussar.

Det går inte att rangordna punkterna, det är helheten av dem alla som skapar något nytt.

Dagens låt: "När en vild röd ros slår ut" med Eva Dahlgren.

Dagens ord: Vibrerar

Trolla mig nu så långt som Du bara kan. Trolla mig hem!

Här är där Du är

Värmen jag känner i min annars så frusna kropp är svårbeskriven. Den gör att det är svårt att vara i kroppen också... Varje förnimmelse, varje andetag och rörelse ger mig känslan av att kroppen med största sannolikhet kommer att explodera.

Känslan i min annars så mörka boning är sprakande, skimrande, ljus och samtidigt fylld av vackra färger. Kanske har jag dansande smurfar i magen och bröstet. Dansande smurfar med tomtebloss i händerna.

Tankarna i min annars så snåriga och trötta hjärna är lyckliga. Lyckliga och fulla av tilltro och mod.

Jag vägrar problematisera det här.
Så här har det inte känts förut och nu tänker jag tro.

Dagens låt: "The happy sinner" med Miss Li

Dagens ord: Rodnar

Det går bara att knasdansa till låten och hur jag än gör så börjar jag skratta. Idag är jag med andra ord någon som till synes ensam dansar knasigt, skrattar och rodnar. Rodnaden kommer till viss del av dansen, men till största del från tankarna som min bubblande kropp föder.

A substitute for the real deal

Det finns en annan låt som faktiskt beskriver mig bättre än "Mareld". Den beskriver mitt varande mer än mitt tänkande, jag tänker att det finns en stor skillnad mellan dessa två.
Låten är "Främmande fågel" med Lisa Ekdahl.
Jag nämnde den inte i mitt förra inlägg om vilken låt som bäst beskriver mig av en enda anledning... Den får mig att känna mig mycket, mycket naken. Och sårbar.

Kanske kan det ses som märkligt eller pretentiöst att jag hela tiden försöker formulera och konkretisera mitt "jag". Kanske tafflar jag konstant efter det där omöjliga. Men det i sig är en stor del i vad som skänker mig mening. Eller tröst. Jag söker de ständiga utmaningarna och tro mig, den biten lyckas jag alldeles förträffligt med.

Jag skapade ju också den här lilla bloggen för att ha ett privat litet lufthål. För att det skulle finnas åtminstone en plats i det offentliga rummet där Jag får plats. Där utrymmet är byggt runt min form. Där jag slipper känna mig som en rund massa som oavsett vad måste pressas ned i ett fyrkantigt jävla hål. Det har fungerat ganska bra. Jag finner den tillfredsställelse jag sökte i att veta att orden finns här för allmän beskådan.

Dagens låt: "Terrified" med Anna Ternheim

Dagens ord: (är inte ett ord, utan ett namn) Foucault. Läs och begrunda!

"Jag vill ha din ryggrad här"

Jag är en väldigt dålig bloggare just nu, men det har sina skäl. Det ska tydligen bli jul i mitt liv med och jag känner mig lite överrumplad. Jag är inte förberedd. Jag har inte tid! Jag önskar att jag hade modet att vägra julen, men det har jag inte.

Jag vill dra på mig mina graningestövlar och ge mig ut i skogen. Promenera bort staden och stressen. Få vara där jag vill vara i min sinnevärld. Det doftar höst ute och det knarrar inte under mina fötter när jag går. Istället skrapar gruset den våta asfalten på min promenad i stadens julpanik, som jag motvilligt deltar i. Det är ett sunkigt substitut.

Jag vill fylla lungorna med krispig luft som doftar av snö, så där så det skär inuti. Skär av skönhet.

Dagens låt: "Colombus" med Kent.

Dagens ord: Längtan.

Om hon fanns här nu skulle jag smeka henne ömt över pannan och genom håret, för att sedan trycka upp henne mot väggen med all min kraft. Så där så att det skär inuti. Skär av kärlek.

Isprinsessan

Jag kommer aldrig mer bli mig lik. Det vet jag med säkerhet. Första gången en del försvann var jag sexton år. Hon var vacker som en dag då hon med lätta steg gick, utan att veta vad hon gick ifrån. Det blev en lärdom som präglat mig sedan dess och jag tackar henne för den. Trots att det gått en hel del år sedan den dagen så är det få som kommit så långt in som hon gjorde, men de är ett par och de kom längre in än så. Jag tar den långa historien en annan dag, en bättre dag. Jag är trött och orden känns mer nötta nu än någonsin. På ett sätt är det märkligt, för jag har mest nya, outtalade ord att komma med. Jag funderar över vad det är som dött. Är det en känsla, en dröm, eller en del av mig? Jag vet bara att jag aldrig någonsin kommer bli mig lik igen. Just idag känns det som en mycket stor förlust.

Dagens låt: "Vart skall min kärlek föra"- Agnetha Fältskog

Dagens ord: Onåbar

Men, förresten...

Jag blev lite nyfiken efter att ha skrivit mitt förra inlägg... Jag vet inte om jag har några läsare, eftersom jag inte vet hur en installerar räknare för sådant... Men om någon läser här så frågar jag nu just Dig: Om du skulle beskriva dig med en låt, vilken skulle det vara? Varför? Och... Finns det någon fråga som du önskar att någon skulle ställa till just Dig? Varför? Om nu någon vill svara på detta så går det fint att göra så i "tyck/ tänk till", eller maila mig: slitenkommentar@live.se.

Jag är en nyfiken en!

I feberdimman...

... Ligger jag mest med en enda tanketråd i huvudet. Den är skön, ganska bomullig och den tar mig på stora fantasirika äventyr. Jag fantiserar om att någon skulle be mig beskriva mig genom en enda låt. Alltså inte en jag fick skriva själv, utan en befintlig en. Jag har fantiserat mitt liv in i olika låtar hela dagen och tror nu jag kommit fram till svaret. Jag tänkte på den från början, men var inte helt säker... Så om jag någonsin skulle få frågan, så har jag nu svaret...
"Mareld" med Lars Winnerbäck beskriver mig som person på bästa sätt. Texten och melodin ihop gör ett fantastiskt jobb! Jag skulle kunna beskriva varför i en halv evighet, men jag är för matt för det.

Om någon inom de närmsta veckorna nu faktiskt skulle ställa frågan jag väntat på i flera år skulle jag nu ljuga. Jag skulle ju genast tro att den personen läst bloggen och nu ska testa om det är jag som står bakom den eller ej...

Med detta som bakgrund...

Dagens låt: (otippat) "Mareld" med Lars Winnerbäck

Dagens ord: Paranoid

Hönan och ägget

Alla måsten fick mitt inre att dö för en stund. Jag stängde av, därav tystnaden. Nu känner jag igen... Tankarna om varandet har så sakteliga börjat spinna nystan igen...

Den första tankeknuten som dök upp var en av "hönan och ägget" karaktär.
Jag har alltid varit en individ som bär sorgen med mig. Det i sig är inget problem, jag uppskattar sorgens skönhet så länge den inte tar över mig. Det är då skönhetens baksida uppenbarar sig. Den nattsvarta baksidan.
Det jag går runt och vrider på nu är tankar om vad som kom först... Kom sorgen i sig först? Alltså en abstrakt känsla av sorg som alltid funnits i mig, som jag sedan med tiden lärt mig hantera genom att namnge den? Konkretiserar jag sorgen inom mig genom att applicera den på "verkliga" händelser?
Eller är det tvärtom?
Är det istället så att jag inte alls bär det stora vemodet med mig? Skapar jag min sorg alldeles själv genom att hela tiden sätta mig i känslomässiga lägen som gör ont? Så pass mycket så att jag med åren haft så pass många smärtsamma situationer som avlöst varann att jag helt enkelt inte kommer ihåg hur det känns att vara utan sorgen?

De senaste dagarna har jag varit väldigt världsfrånvarande och det beror mycket på den tankebanan. Den får mig att känna mig ofri. Jag som har svårt att tro på begrepp som sanning och verklighet vill verkligen finna ett svar.
Svaret skulle jag sedan använda för att lösa ett problem.
Problemet heter meningslöshet.
Problemet präglas av hösten.

Dagens låt: "Hösten" med Lisa Ekdahl

Dagens ord: Verklighetsuppfattning...

Rappa tankar

Jag är inte:

Fri
Färdig
Lugn
Trygg
Kåt glad och tacksam

Jag är:

Förbannad
Modig
Förväntansfull
Nyfiken
Sliten
Trött
Nött
Stolt över mina nära & kära

Dagens låt: "747" med Kent

Dagens ord: Självrannsakan!

Det där med frihet

Jag är någon som tänker mycket på frihet. Pratar om den, skriver om den, målar känslan av den, grubblar i evigheter om dess varande eller avsaknaden av den. Kanske är det dags att här skriva lite om min definition av friheten, eller i alla fall en del av en definition. Jag har flera, beroende av vilken vinkel jag synar den ur.

Den frihet jag oftast nämner här, den som brukar spela i mitt bröst är den som jag har mest intim kontakt med, den jag strider mest för. Den är svår att uppnå för den påverkas i så stor grad av andra. Den känner jag lättast då jag inte är på en så mörk plats. Jag känner den då jag i stor utsträckning orkar vara mig själv och faktiskt inte bryr mig om att andra ser mig som annorlunda, hemlighetsfull, filosofisk och svår. Det är inte alltid jag orkar med blaha- människornas nyfikna blickar och påträngande frågor. De stunderna känner jag mig som mest ofri. Jag känner mig kvävd och bunden. Bunden till att leka normaliseringsleken med människorna i lala- land. Jag hatar det. Verkligen.

Ofta räcker det att det finns en enda människa som ser mig, som hör det som aldrig sägs, för att bara ögonen kan berätta det. Eller så hör hon vad som menas för att även hon inser vikten av ordens nyanser. En enda person som faktiskt på riktigt även förstår innebörden då man talar om att låta människor vara sig själva, oavsett vad som finns bakom den välpolerade fasaden.

Jag tänker tillbaka på tider då ingen hörde eller såg. Vad känslan av ofrihet gjorde med mig, vilken resa jag gav mig ut på. Jag förundras över makten vissa människor tar sig rätten att kuva andra människor med, som ett slags vapen för att slippa förstå det som går över deras begränsade förstånd. Som att sätta munkavel på den enda som hade svaret på gåtan.

Priset för friheten var högt. Än betalar jag för att få ha kvar den. Var dag. Jag misstänker att jag kommer behöva betala för den varje dag tills den dagen jag dör, men om priset är högt så är det ingenting mot vad belöningen är. Jag vet att friheten strålar ur mina ögon, att den är en del av det som skänker dem sin intensitet.

Att kämpa för friheten är en stor del av min drivkraft. Det är grunden till mitt karriärval. Jag lovar mig själv att jobba stenhårt för att de vackra/ trasiga/ utsatta/ filosoferande/ tänkande själar som kommer i min närhet ska bli lyssnade till och respekterade. Inte normaliserade.

Friheten i mig är min själs syre. Jag skyddar den med min integritet. Jag är inte svårare än så.

Dagens låt: Mareld med Lars Winnerbäck

Dagens ord: Glöd

När jag såg dig

Mitt hem, min trygghet är snart ett minne blott. De trygga golven jag gått på i flera år ska snart tillhöra någon annan. Jag får gå i cirklar på en helt ny plats.
Undrar om jag kommer bli mörkrädd igen?
Mitt liv ligger nerpackat i kartonger, det känns sorgligt på ett inte så tungt sätt. Det jag brukar beskriva som sorgsamt känns mer än så här. Kanske det jag känner nu beskrivs bättre som... vardagsvemod. Eller... Jag vet inte riktigt, jag har som vanligt inte varit riktigt närvarande här i det fysiska.

Jag har istället varit i varma tankar om snö.
Jag älskar vatten i alla dess former, så även snö. Jag ser den som alldeles enastående vacker och så fort snön yr fantiserar jag om frihet. Yr frihet som leker i bröstet, som föder drömmar.

Låten som kanske bäst symboliserar dagens tankar och som även spelats flest gånger idag : "Snö" med Laleh.

Dagens ord: Tro.

Dagens trassligaste tanke startade Eva Dahlgren: "Mot kött och blod, vem väljer ord?"

Vänskap

Insikten från igår håller även idag, ett dygn senare. Det känns som ett under, för idag har den synats under lupp av mig, Stabil och Fimpen. Trots mitt minst sagt förvirrade utlägg om äkthet och olika slags ensamhet tyckte de att mitt resonemang höll. Det kändes stort för mig, inte för att jag behöver någon som godkänner mina val, men för att det sjönk in i mig att de här två vännerna verkligen älskar mig och vill mitt bästa. Även då det innebär att jag tar en snårig väg och struntar i allt som skulle kunna kallas tryggt. De respekterar mig och mina irrationella val och jag inser hur väl de känner mig då de protesterar när jag använder ordet irrationell. De rättar mig och ler mjukt och varmt då de istället kallar mina val för äkta.

Jag går ifrån dem med ett leende på läpparna. De har precis fått mig att förstå att de kommer finnas där om jag går sönder igen. Lättnaden är svår att beskriva, innan idag har jag aldrig stått framför dem så naken.

Dagens ord: Vänskap

Dagens låt: "Bara vara här" med Kajsa Grytt.

Jag har massvis jag vill skriva om snön, men jag är för trött. Det är utmattande att synliggöra sig. Skriver om is, vatten och snö en annan gång.

Dagens märkligheter

Hösten. Hösten är alltid märklig i sig, ty den har en sådan makt över mig. En negativ energi som tar min boning som gisslan och jag vet aldrig hur jag kan bli fri. Vad priset för friheten är.

Än märkligare blir då hösten när det oväntade händer.

Det kan vara ett litet tecken, som att komma på hur jag åter igen orkade le åt den stressade främlingen på den överfulla bussen, eller hur jag visslar med i sången under promenaden igen.

Kanske är de små tecknen reaktioner, sprungna ur något större som hänt.

Kanske är det märkligaste just idag hur samma längtan, samma själ, samma människa, eller Spöke om du så vill, kan trolla mig bort gång på gång. Den här gången känns det nästan som att jag inte ens orkar tänka på vad som kan eller inte kan bli. Vem som förmår vad. Bara hon finns där någonstans vid min sida så skiter jag i hur. Kalla det för en orealistisk tanke om du vill. Kanske skulle du ha rätt. Men realistisk, rationell eller pragmatisk har ändå aldrig varit ord jag använt för att beskriva mig själv med. Det är inte heller något jag eftersträvar.

Saknaden är på något sätt starkare ju närmre hon är, längtan kan vissa dagar göra mig till en ofokuserad virvelvind. Minnena lockar mig till tårar alla de dagarna, oftast med ett leende bakom.

Jag vet inte vilken poäng jag vill välja att belysa med mitt inlägg.
Mer än att om jag kan välja att känna mig levande med allt vad det nu innebär i känslosvall, istället för att leva i ett färglöst vakuum av tomhet. Om det är ett faktiskt val jag kan göra. Då har jag funnit en ny insikt. Eller ja, det har jag gjort hur som helst, för paletten täcks av färg igen och så även mina kinder, det är bevis nog.

Dagens ord: Diskrepans

Dagens låt: "What have I done" - Anna Ternheim

Söndagsskör

Trots att styrkan i mitt känsloliv inte riktigt känns verkar det vara som det brukar med mig i dessa lägen. En jäkla massa händer under ytan, under min absoluta medvetandenivå...
Efter att ha letat rätt på massa information om insemination för ensamstående och lusläst sidorna kom jag underfund med vad jag höll på med och blev rädd. Eller jag vet inte riktigt vad jag blev, men om jag använder orden rädd, chockad, förvånad, ledsen och stressad i en mix så kanske jag kommer i närheten av någon slags förvirrad känsla. Jag var redan ganska väl insatt i ämnet insemination, men inte för ensamstående. Jag har aldrig tidigare funderat på att skaffa barn själv, kanske gör jag inte det nu heller, men fingrarna knappade sig till de sidorna hur som helst...

Det fick mig att börja tänka på närhet, kåthet och ensamhet också. Det kändes nästan lite ironiskt med tanke på att jag ändå aldrig har sex på något sätt som skulle kunna göra mig gravid. Men ensam med barnlängtan är jag ju hur som helst. Det räcker nog för att komma in på den tankebanan. Jag funderar lite på om det är avsaknaden av närhet och intimitet som i alla fall bidrar till att jag har svårt att känna kontakten med mig själv. Att känna att kropp och själ hänger ihop. När jag så började tänka på hur länge sedan det är någon fick ta i mig på riktigt visste jag inte om jag borde skratta eller gråta, så jag gjorde både och samtidigt för det blev lite obehagligt.

Grubblar åter igen på hur jag kan kombinera mitt behov av att ha stark integritet och att samtidigt kunna ha någon nära. Jag saknar Trollet och hennes vishet. Saknar hur hon såg och hörde framför allt det jag aldrig sade. Hur hon aldrig kunde hota mig. Jag saknar hennes milda spegling och stenhårda krav. Jag saknar hur trygg jag kände mig då hennes blick lugnt vilade i mina ögon.

Jag saknar att prata med någon som förstår vad jag säger. Som förstår hur ord kan måla livet som bilder. Som förstår att en grå bild kan vara det vackraste som finns och att en som skimrar kan vara blaha och ingenting att ha. Men det är få som hör orden, förstår deras värde.

Idag lyssnar jag på all musik, men tar inte in någon.
Ordet som snurrat mest är otillräcklighet.

Ett förtydligande...

För att göra tanken om avsaknaden av mig själv från mitt förra inlägg klarare...

Jag önskar att mitt varande kändes mer så här igen. Just nu ser jag mig som granitgrå och sträv.

Autopiloten på!

Den här veckan har varit en av de mest krävande veckorna i mitt "professionella" liv och ännu finns det ytterligare krav på prestation.
Jag har gråtit av trötthet,
förtvivlan,
skratt,
stress,
panik och förtvivlan.
Och då ska tilläggas att jag i vanliga fall tar till lipen relativt sällan.

Jag tror att det är en reaktion på att jag haft alldeles för mycket att tänka på ett tag. Jag tänker alltid mycket, ofta mer än jag orkar, men den senaste tiden har det varit runt det praktiska livet, "vardagen". Det är jäkligt mycket som måste gå i lås innan Novembers slut och det kväver mig. Kväver mitt känsloliv. Gör mig frånvarande, förvirrad och tydligen ledsen. Det är dock svårt att veta eftersom känslolivet tagit en paus. Slagit på autopiloten. Kanske är det nödvändigt, men jag hanterar det dåligt.

Jag tror det har med äkthet att göra.
Själslig smärta och hjärtesmärta, djupet och mörkret, sorgen bär en skönhet och ett namn. De bitarna syns i bilder och i färg och jag saknar deras närvaro. Saknar förankringen. Saknar mig.

Jag hoppas att jag då helgen och dess måsten är över och då jag fått sova i minst ett dygn är tillbaka i min boning igen. I min för tillfället otrygga själ, så jag kan få problematisera själva varandet igen.

Idag lyssnar jag på Anna Ternheim och undrar varför det aldrig går att greppa tiden.

Muntergöken Jag

Igår fick jag lite... kryp i kroppen då jag läste igenom några av mina blogginlägg. Jag kände mig otroligt mörk, faktiskt mer mörk än jag sammanlagt är. Jag började klura lite på om jag kanske skulle visa mina lite ljusare, roligare och flummigare sidor även här, jag har ju faktiskt sådana med. Men sedan tänkte jag om. Jag skulle ju skriva om livet, ärligt.
Den här sidan av mig är ju den som inte får rum, inte får något utlopp då jag umgås med mina vänner, i den där så kallade "vardagen". Den här sidan är alldeles för naken, skör och privat.
Dessutom finns det andra bloggare som sköter det där med humorn jäkligt mycket bättre än vad jag någonsin skulle förmå. Åtminstone jag skrattar högt varje dag åt andras dråpligheter, bl.a. åt "Vardagsanalys". Ett lästips för den som tröttnar på mitt mörker, eller åtminstone vill ha lite balans i sitt bloggläsande.

Dagens låttips: "Flickan och kråkan" med Sofia Karlsson.
Dagens ord: Fenomenologi

För det är sådant jag pysslar med... Lyssnar på musik och analyserar sönder texterna. Eller filosoferar mig bort, timvis över ord. Och sedan behöver jag måla för att få ur mig alla känslor, eller skriva för att få ur mig alla tankar.
Allt detta medans jag egentligen borde plugga. Eller jobba. Men jag hinner ju aldrig jobba. För jag sitter ju här just för att... plugga.

Bakutspark

Jag kom aldrig på vad det var jag behövde frigöra mig ifrån. Det kändes som att det var från mig själv, från alla snåriga, slingrande, trötta och uttröttande tankar.
Så jag lämnade allt. Lämnade alla för att åter igen ha min tid med mig själv, man ska alltid stå sin fiende närmast. Det är inte det här jag vill ha, men under nuets omständigheter kanske allt jag orkar. Det var länge sedan hjärnan rusade så fort medans själen stelnar, otakten känns ohållbar.
I min ensamhet är jag trygg. Trygg och sorgsen. Där föds skapandet och kreativiteten. Dit längtar jag ikväll.

Mitt hemliga smultronställe

Jag önskar att jag kunde lägga upp hela sagan här, ett kapitel varje dag... Jag skulle ha sisådär tusen inlägg klara. Men jag kan inte. Det går inte. Jag skulle blotta hela min själ. För inget.
Kanske skulle sagan heta "mitt hemliga smultronställe". Inte för att den fysiska platsen var en hemlighet, utan för att den emotionella platsen var det.
Jag är aldrig där längre rent fysiskt. Jag saknar det. Miljön var som manna för själen. Vatten och skog, strand och brygga, båtar, berg och rådjur. En miljö som gav mig känslan av frihet i bröstet. Människorna som fanns där accepterade mig för den jag var fastän jag inte berättade så mycket om mig själv. Deras visade respekt lärde mig hur jag kan bli trygg med andra. Man pratade inte så mycket med munnen där bland smultronen, man pratade med ögonen. Jag tänker på den slags kommunikationen varje dag och saknar den.
Känslomässigt är jag bunden till den emotionella platsen. Vissa dagar är jag bunden med kedjor runt halsen, andra med gummiband om benen. Men oftast är jag bunden med silkestrådar runt hjärtat. Hon håller trådarna i sina trygga händer och varje fingers rörelse får hjärtat att ömsom hoppa, ömsom dansa. Det är en vacker bild. Den doftar av sommar. Doften av sommar är en väldig blandning av solvarm hud, jordgubbar, kräftor, rödvin och hav.
Jag gick.
Det tog inte bort kedjor.
Tog inte bort doften av sommar.
Men mitt förnuft säger mig att en sann utilitarist skulle glädjas av beslutet!

"Jag fryser så förjordat"

Jag skrev tidigare en gång att jag inte brukar föredra att använda andras ord för att beskriva mina känslor. Det var sant, är det fortfarande, men jag tänker göra det igen.
Näst bäst på att beskriva det jag känner är min husgud och så här beskriver han mitt nu. Kära vänner, Lars Winnerbäck:

"Fru Bast hälsade på den natten, fri från alla domedagsdressyrer.Månen stod i zenit över ån. I Dionysos vinkapell satt älvorna och skåla' med satyrer.Vi hylla' vår förgängelse-demon. Det var sommar och Du skulle härifrån.Jag såg bjälken i mitt öga, men sån insikt hjälper föga när Fröja plockat ut sitt honorar. Då vill man skrika "Börja om och stanna kvar", men vem hör en sådan sliten kommentar;inga svar.Men stjärnorna föll, och älvor höll oss fånga i ett avsked under månen.Domedagsprofeter satt och grät, och orden om försoning fick sitt liv som aldrig hörts i telefonen.En kyss i Dionysos tête-à-tête; ett snedsteg av "förlåt" som jag förlät.För månen har en kraft som förnuftet aldrig haftoch aldrig får, och då går det dom det går.Sen vill jag skriva allt jag sett, så nån förstår, fast inga toner kan förklara hur jag mår.Och det blev sent, och det blev tyst, och när Bacchus hade kysst ossblev Du rädd och jag blev stel och Du sa "Allt det här är fel", men alla älvor höll oss kvaroch nu var döden uppenbarvid vårat avsked under månen.Och timmarna vi hade och som gick försvann med tanken bort i dimma.Vi vände innan Venus syntes klart,och landa' i en säng med valda ord och såg vår sista vargatimma.Satyrer vände hem från fläkt och fart. Det var lugnt och tyst, men knappast underbart.För är man trött på ensamhet har tystnad mist sin dignitet.Nu var vi två, men ensamheten smög sig på.Och den anföll med ett tal om allt jag inte kunde få och det såg Du, men du bad mig inte gå -men förstå.Det blev en sekund av enighet och en sekund av osynliga tårar.I Dionysos dissonans.En sekund var klarsynt och förstod att jag var en av tusen dårar,som hoppas harmoni och tolerans, men letar så febrilt i älvors dans.Så jag gick hem så konsekvent till mig och mina instrument; och sagan fick det slut den skulle ha.Men det var sommar då och natten blev ju bra, så det var vackert men det såg jag först idag.Och när jag vandrar ut i kväll till Dionysos vinkapell,och ser satyrer höja glasoch älvor dansa i extas;jag vinglar sakta ner till ån och sänder hälsning därifråntill en Drottning under månen."

Snipp snapp snut.
Där var sagan slut.

Kovändning

I helgen tog jag på mig mina finaste kläder och tog mig till ett gäng med mycket fina människor för en god middag och en hejdundrande fest. Allt som skulle kunnat gå fel gjorde det också och jag känner mig... Lättad!
Då jag inte längre kunde gå omkring och låtsas som att allt i livet är plant bara jag inte pratar om det så släppte allt. Jag fick visa att jag lever, visa att jag känner. Visa att djupet finns.
Jag är fortfarande såhär ett par dagar efter sliten. Sliten och trött. Men jag behöver i alla fall inte skylla på hösten. Idag kan jag skylla på den egentliga orsaken!
Dagens ord: Äkta. Det tycker jag är fint. Mycket fint!

Andrum

Dagarna i ända spenderar folk sin tid med att lära mig saker. Just nu vill människor att jag ska lära mig att tänka kritiskt i olika sammanhang. Jag måste säga, att just det, enligt min mening är a fucking waste of their time... Att tänka och tillika vara kritisk är ju det enda jag kan (nåväl, nästan).
Jag skulle behöva lära mig hur man tror på något, hur man tror på någon, mer än mig själv.

Just nu är det många med mig som traskar runt i ruinerna av det förflutna. Självklart de delarna av det förflutna som inte gör en gott att traska i. Jag pratade just med Socker som sparkar hårt på sig själv för att det förflutna smutsar ner hennes nu. Jag försökte tala med henne om att ge sig själv nåden, att känslor finns där varken man vill det eller inte och att ibland är det verkligen det bästa att bara jobba hårt för att vara snäll mot sig själv. Det lät fint då jag sade det och även om hon kunde eller ville ta till sig av orden eller inte så fick de mig att tänka.
Jag har så lätt för att problematisera. De stunder jag smakat på lyckan har jag problematiserat den med... Hur känns den? Varför känns den så? Vad får mig att känna den? Varför? Hur länge ska den kännas? Vad händer då känslan av den försvinner? Vips! Med de tankarna flyr den så snabbt att jag efteråt kan fundera på och problematisera över huruvida jag kände den över huvud taget eller om det var något flyktigt som for förbi och förvillade mig.
Då dessa tankar fått greppet om mig händer det som inte bör hända. Tron på mig själv grusas av olika känslor från mitt förflutna. Jag börjar fundera på om jag valt rätt karriär, fast jag vet att svaret är ja. Börjar fundera över om jag vill ha det jag så febrilt kämpar för att få och om jag skulle vara värd att ha det om jag fick det. Även där vet jag i mitt stundom bristande förnuft att svaret egentligen är ja.
Jag ber andra om att ge dem själva andrum, att ge dem själva omsorg då det blåser, medans jag i tysthet, i smyg, jobbar på att förstärka min destruktiva ådra. När den med trötthet och förakt.

Så för att ge mig själv andrum i en tid som inte är min, i en tid då jag tappat tron på mig själv tänker jag ta en genväg om så bara för en dag. Jag tänker skylla allt på hösten och för en stund glömma bort att även om det är hösten som får mig att känna så här, så är det mitt eget jävla ansvar att hantera de känslorna.

Bilden är även denna gång vacker.
Jag går där på stigen i den alldeles för snåriga skogen med blödande ben. Den här gången är jag inte äldre än sju och jag gråter förtvivlat. Jag gråter men jag kan andas.

Dagens ord får bli två: Söndring och Framåtanda.

Resan

Jag skrev en gång en längre text om två horisontella linjer. Jag kände då att den tanken var både ogreppbar och tam på samma gång, vilket gjorde texten till en ointressant smet. Den kändes lite som att ha trampat i tuggummi då man går i strumplästen. Den klibbade fast och förstörde samtidigt som klumpen gjorde lite ont under foten.
Idag kom jag att tänka på den texten, fick tillbaka lite av den känslan.
Kontentan av det hela var att två hotisontella linjer aldrig kan mötas. Det kan ses som självklart. Men då den tanken gnager i mig som en bild av en känsla...
Linjerna känns
så raka
så lika
så stela
så jämlika
så i en alldeles perfekt avvägd distans till varandra.
Den enda chansen för dem att mötas är då den ena alternativt båda två knäcks.

Livshunger

Sitter sömndrucken, lite överraskad över att vissa insikter kan slå mig med så stor kraft och häpnad gång på gång. Att det är så lätt för mig att glömma det jag redan vet om mig själv, det jag aldrig borde kunna glömma för att det är en av min själs nycklar.

Jag laddade som planerat musikspelaren igår. Valde med värme, omsorg och kärlek ut ett axplock med låtar som rör vid mig, som får mig att känna mig verklig, mer levande och mindre... abstrakt. En mix som min vän Stabil skulle ha kallat för begravningsmusik.
Då dagen idag började, tidigt som sjutton, i det som andra brukar kalla "vardagen" blev jag ruskigt irriterad då jag hittade ytterst få låtar som passade in i dagens sinnesstämning... Till en början blev jag mest arg för att jag då istället tvingade lyssna till mina "medmänniskors" snorande, hostande och alltför privata mobilkonversationer istället, men under dagen har det skavt lite under mitt medvetande. Det har skavt att en perfekt låtmix komponerad en dag, dagen efter kan spela an på så fel strängar där inne i själen att jag hellre lyssnar på snor.

Sedan kom den... nu, alldeles nyss. Insikternas insikt. Igen.
Jag lever ju.
Det kanske låter som något för dig uppenbart, något självklart, men det har inte alltid varit så för mig.
Jag har varit död, även om det nu var några år sedan och tydligen glömmer jag fortfarande ibland bort att den förvirrning och det mörker jag ibland känner inte är detsamma. Inte är död.
Någon sade en gång till mig att det är det här som är livet.
Jag kan knappt fatta att jag glömde det igen.

Jag ska ta med mig hennes milda ord om livets insikter och självtillit in i den annalkande sömnen.
Ta med mig min nygamla insikt till min morgondag. In i det jag aldrig skulle kalla min vardag, då jag aldrig haft en dag som liknat den andra mer än i den rent praktiska tillvaron, men där befinner jag mig ju relativt lite i jämförelse med all tid som spenderas i dagdrömmarnas land.

Sälta

Det känns som att all trygghet försvunnit, ryckts bort under mina fötter. Just nu hade det varit skönt, skönt om jag fortfarande hade tänkt att allt i livet bara... drabbar mig. Då kanske ångesten varit mindre, ty mina tankar och mina val hade ju fortfarande inte känts som mitt ansvar.
Men så vet jag ju vid det här laget att det inte är, mitt liv är mitt ansvar.
Människor talar om att man kan göra "aktiva val", då förutsätter jag att man då även skulle kunna göra inaktiva val.
Det tror jag inte på. Inte alls.
Jag tror att allt Jag gör bygger på aktiva val, däremot med det inte sagt att alla beslut jag fattar representerar vad jag verkligen vill göra, men faktiskt vad jag i stunden förmår göra. Ofta tror jag inte att alla val heller är synliga för mig, att jag kommit så långt i den pågående processen att jag kan se på situationen ur alla de vinklar som jag kanske skulle behöva.
Jag tror inte att det finns en enkel verklighet, kanske inte ens en verklighet, inte så länge jag finns i relation till andra, men jag bör ju sätta mig själv i den situation där jag kan må bra. Det där med att må bra brukar jag förknippa med att känna mig fri... just nu kräver jag inte ens det. Det skulle räcka med att kunna andas.
Förutom att det känns som att jag inte längre kan andas känner jag mig ändå mer levande än på mycket länge. I ett tidigare inlägg beskrev jag helheten med mig som hjärta, själ och hjärna, det stämmer i mycket, men jag har ju faktiskt en kropp också. En kropp som i växelverkan med de andra delarna lever. De senaste dagarna har jag noterat hur blodet rusar, pulserar, bubblar. Känt liv inuti mig rent fysiskt. Gråtit. Kroppen och hjärtat har bultat. Hårt.
Så på ett sätt känns allt det jobbiga jag nu upplever i de andra delarna av mig som något positivt, som att den fysiska responsen kanske kan leda mig om jag bara lyssnar till mig själv. Om jag lyckas plocka bort allt brus från olika håll och smakar på mina tårar. Smakar på dess sälta.
Om jag vågar känna efter vilken tanke, vilken sinnesförnimmelse och vilket rum i hjärtat som tog tårarna till min mun, så kanske det inte är så svindlande svårt?
Ur denna tanke vill jag bädda för en ny vecka.
Jag ska plocka fram öronpropparna, eller kanske en nypåfylld mp3a och stänga ute allt onödigt brus, allt som inte är jag. Allt som inte är äkta.
Bilden av detta är min insida, helt tom, som en tom själ. Det känns som en konstig, till och med irrelevant bild, men något måste den betyda. I den bilden har jag ett stort, bultande, vinrött hjärta.
Bilden jag haft fram tills nu har varit en myllrande grå insida med ett hål i hjärtat, kanske inte konstigt att luften inte fått plats.
Jag drömde om Spökets mor i natt.
Hon smekte varsamt min kind medans hon såg in i mina ögon med den där förstående, bekräftande och lite sorgsna blicken som bara hon har. Hon viskade till mig med varm, betryggande röst.
Kanske skulle det aldrig hända, men det har färgat min dag.
Fyllt den med saknad.
Fyllt den med sälta.
Fyllt den med vinrött.

Sår

"Förlåtelse är att låsa upp dörren för att släppa någon fri och inse att fången var du".

Jag brukar inte föredra att använda mig av fraser skrivna av andra för att beskriva mina känslor, men ibland känns de ändå väldigt träffande. Kanske att det känns lättare att göra så just idag, som en liten inledningsfras.
Den beskriver det som för mig är knepet, nyckeln till mitt innersta, förhållningssättet till livet självt. Jag har rannsakat mig så många gånger, eller egentligen mer så att jag gör det hela tiden. Var är hjärtat? Själen? Hjärnan? Okej, vad blir då helheten?
Allt du kan göra för att må bra i ditt liv är att hitta ett sätt att förhålla dig till... ja, just dig.
Därav frasen.
Men.
Dagen idag började jag med att begrunda de där risporna på benen som revs upp av taggarna igår. De kliade, stramade. Försiktigt, nästan ömsint smekte jag över såren som nu idag blivit till skorpor. Jag kliade lite lätt, funderade på att hämta salvan.
Sedan vände det. Jag blev irriterad, kliade hårdare, pillade till slut bort skorphelvetena och hämtade istället för salvan in saltet till min kammare och strödde det i såren. Gned in det ordentligt, ville inte missa ett stick av smärta. Kanske av rädsla för att missa något viktigt som känslan ville säga mig, kanske av gammal vana, eller kanske att jag bara just idag vägrade ge mig själv nåden.
Jag tycker att smärta, emotionell sådan, är bland det vackraste som finns. Där finner jag nakenhet. Ser in i de innersta skrymslena, de som bara kan skymtas genom fasadens sprickor.

Det är min kanske allra svagaste sida.

Emancipation

Jag skulle behöva frigöra mig. Om jag visste ifrån vad så skulle jag även göra det. Istället trampar jag runt i en röra av sockervadd och urspilld kaffesump på ett golv som inte hör till mitt hem.
Om jag kunde frigöra tanken från känslan skulle jag veta. Veta vad som är rädsla, sorg, separationsångest, glädje och kärlek. Veta vem de tillhör. Veta om jag suktar Socker eller salt.
De upptrampade stigar jag är så van att gå på har fortfarande buskar med taggar som river mina nakna ben, kanske är det nyponabuskar, hur som helst finns det nu en stor skillnad mot tidigare.
Jag går inte ensam.
Jag är för första gången på år inte ensam. Den känslan (eller tanken, vad fan vet jag, det är lite rörigt just nu) allena är fin. Mina rispade ben svider inte så farligt och rädslan når inte ända in i märgen ty hon går där bredvid och viskar att jag inte behöver vara rädd. Medans hon viskar mjuka ord går jag på stigen och sjunger så högt jag orkar för att skrämma bort Spöken ur mörkret med dess vrår, få dem att försvinna, men jag lyckas inte helt. Jag känner hur det drar över nacken, hur locken i luggen blåser undan och visar hela mitt ansikte, gör att jag känner mig naken.
Det är höst och jag står naken utan något att säga.
Det enda jag vet är att jag älskar.

Korthus

Jag ser ofta känslor jag bär som tydliga bilder, mitt bildspråk är väl utvecklat.
Det jag ser nu har en kraft som ett vulkanutbrott. Vi bygger korthus, eller mer majestätiska slott. Slott som skulle vara i världsklass, om de inte bara existerade i mitt huvud... Men i mitt huvud har de stoltserat, ett efter ett.
Ni vet vad som händer om man blåser på ett korthus va? Det räcker förresten att blåsa på ett av tusentals kort.
Hela skiten rasar, varenda jäkla kort faller ner, en del blåser för vinden. Varje gång det sker så försvinner några kort och ytterligare några förstörs, trasas sönder till oigenkännlighet.
Utan nya kort finns det efter några byggen med efterföljande ras inte mycket kvar att bygga med. Trasiga kort utgör ingen grund för de få andra som hade kunnat bilda nya väggar och tak.
Jag önskar att jag kunde gestalta bilden genom att måla den med akvarell, den är magnifikt vacker, magnifikt smärtsam.
Jag skulle hålla målningen hemlig.
Och jag skulle döpa den till Spöket, för jag blåste ju inte ens.

Sömn

Jag känner avsaknad. Avsaknad av mycket, bland annat sömn... Jag försöker sätta ord på mina känslor men ser dem bara i bilder, som filmsnuttar i huvudet. Filmerna är vackra, som jag så ofta tycker att smärta är, men jag blir frustrerad. Frustrerad över avsaknaden av orden, med dem beskriver jag ändå min värld bäst. Jag vill veta... veta NU vad det är som snurrar i mig. Det känns som att en jätteprocess pågår, men jag själv är inte inbjuden till att närvara, till att påverka ett kommande beslut. Det värker och skaver i själen. Jag känner mig naken inför alla utom mig själv... Jag tycker inte om den känslan.
En fin vän (vi kan kalla henne Fimpen) sade till mig här om dagen att det kanske är bra att orden saknas, för att stora vackra ord kan bli så urvattnade, i slutänden bara vara ord utan bakgrund och betydelse. Jag fnös åt henne ty orden känns allt som oftast som allt jag äger. Som mitt starkaste vapen i en hård och kall värld... Men jag backar där nu, förstår att hon kan ha en poäng och det känns jäkligt tråkigt!
Jag saknar också Spökets sinnlighet och värme.
Ordet för dagen får bli koprolali... Jag har som skrivet tappat de vackra orden.
Sömn får bli receptet för att bota avsaknaden av just denna, förhoppningsvis kan en piggare hjärna ge mig en lite mer kreativ morgondag.

Livet... Ärligt

Jag slängde ut en förfrågan om önskemål på vad denna blogg skulle handla om med tanke på dess namn... Jag kanske också hade en egen tanke om varthän jag ville föra den. Jag fick ett svar. Livet... Ärligt, så då gör jag väl ett försök då!
Nu, när jag väl bestämt mig för att skriva det första inlägget och jag känner mig nervös, så kan jag önska att mitt rätta ämne hade varit bullbak, eller kanske förslag på de mest effektiva sätten att putsa kopparbunkar på. Men nej. Jag är ingen klippa på hushållsarbete.
Mitt liv bygger på relationer, möten, människans psyke i allmänhet, min komplexa hjärna i synnerhet, skapande och... Skönhet. Var som helst där du finner den.
Jag har aldrig haft ett behov av att blogga... Skriver så mycket ändå. Men ord som inte når någon annan känns just nu så ensamt. Som att tala och tala och tala, bara för att veta att ingen någonsin lyssnar, att ingen någonsin hör. Existerar man ens utan spegling från andra?
Kanske blir det i slutänden en neverending gnällvals av detta... Eller obegripliga tankar från någon du aldrig har mött... Kanske känner någon igen sig...
Det bästa kanske är att om du inte tycker om det du läser, så sluta läs!