Emancipation

Jag skulle behöva frigöra mig. Om jag visste ifrån vad så skulle jag även göra det. Istället trampar jag runt i en röra av sockervadd och urspilld kaffesump på ett golv som inte hör till mitt hem.
Om jag kunde frigöra tanken från känslan skulle jag veta. Veta vad som är rädsla, sorg, separationsångest, glädje och kärlek. Veta vem de tillhör. Veta om jag suktar Socker eller salt.
De upptrampade stigar jag är så van att gå på har fortfarande buskar med taggar som river mina nakna ben, kanske är det nyponabuskar, hur som helst finns det nu en stor skillnad mot tidigare.
Jag går inte ensam.
Jag är för första gången på år inte ensam. Den känslan (eller tanken, vad fan vet jag, det är lite rörigt just nu) allena är fin. Mina rispade ben svider inte så farligt och rädslan når inte ända in i märgen ty hon går där bredvid och viskar att jag inte behöver vara rädd. Medans hon viskar mjuka ord går jag på stigen och sjunger så högt jag orkar för att skrämma bort Spöken ur mörkret med dess vrår, få dem att försvinna, men jag lyckas inte helt. Jag känner hur det drar över nacken, hur locken i luggen blåser undan och visar hela mitt ansikte, gör att jag känner mig naken.
Det är höst och jag står naken utan något att säga.
Det enda jag vet är att jag älskar.