Hösten. Hösten är alltid märklig i sig, ty den har en sådan makt över mig. En negativ energi som tar min boning som gisslan och jag vet aldrig hur jag kan bli fri. Vad priset för friheten är.
Än märkligare blir då hösten när det oväntade händer.
Det kan vara ett litet tecken, som att komma på hur jag åter igen orkade le åt den stressade främlingen på den överfulla bussen, eller hur jag visslar med i sången under promenaden igen.
Kanske är de små tecknen reaktioner, sprungna ur något större som hänt.
Kanske är det märkligaste just idag hur samma längtan, samma själ, samma människa, eller Spöke om du så vill, kan trolla mig bort gång på gång. Den här gången känns det nästan som att jag inte ens orkar tänka på vad som kan eller inte kan bli. Vem som förmår vad. Bara hon finns där någonstans vid min sida så skiter jag i hur. Kalla det för en orealistisk tanke om du vill. Kanske skulle du ha rätt. Men realistisk, rationell eller pragmatisk har ändå aldrig varit ord jag använt för att beskriva mig själv med. Det är inte heller något jag eftersträvar.
Saknaden är på något sätt starkare ju närmre hon är, längtan kan vissa dagar göra mig till en ofokuserad virvelvind. Minnena lockar mig till tårar alla de dagarna, oftast med ett leende bakom.
Jag vet inte vilken poäng jag vill välja att belysa med mitt inlägg.
Mer än att om jag kan välja att känna mig levande med allt vad det nu innebär i känslosvall, istället för att leva i ett färglöst vakuum av tomhet. Om det är ett faktiskt val jag kan göra. Då har jag funnit en ny insikt. Eller ja, det har jag gjort hur som helst, för paletten täcks av färg igen och så även mina kinder, det är bevis nog.
Dagens ord: Diskrepans
Dagens låt: "What have I done" - Anna Ternheim
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar