Resan

Jag skrev en gång en längre text om två horisontella linjer. Jag kände då att den tanken var både ogreppbar och tam på samma gång, vilket gjorde texten till en ointressant smet. Den kändes lite som att ha trampat i tuggummi då man går i strumplästen. Den klibbade fast och förstörde samtidigt som klumpen gjorde lite ont under foten.
Idag kom jag att tänka på den texten, fick tillbaka lite av den känslan.
Kontentan av det hela var att två hotisontella linjer aldrig kan mötas. Det kan ses som självklart. Men då den tanken gnager i mig som en bild av en känsla...
Linjerna känns
så raka
så lika
så stela
så jämlika
så i en alldeles perfekt avvägd distans till varandra.
Den enda chansen för dem att mötas är då den ena alternativt båda två knäcks.