Mitt hemliga smultronställe

Jag önskar att jag kunde lägga upp hela sagan här, ett kapitel varje dag... Jag skulle ha sisådär tusen inlägg klara. Men jag kan inte. Det går inte. Jag skulle blotta hela min själ. För inget.
Kanske skulle sagan heta "mitt hemliga smultronställe". Inte för att den fysiska platsen var en hemlighet, utan för att den emotionella platsen var det.
Jag är aldrig där längre rent fysiskt. Jag saknar det. Miljön var som manna för själen. Vatten och skog, strand och brygga, båtar, berg och rådjur. En miljö som gav mig känslan av frihet i bröstet. Människorna som fanns där accepterade mig för den jag var fastän jag inte berättade så mycket om mig själv. Deras visade respekt lärde mig hur jag kan bli trygg med andra. Man pratade inte så mycket med munnen där bland smultronen, man pratade med ögonen. Jag tänker på den slags kommunikationen varje dag och saknar den.
Känslomässigt är jag bunden till den emotionella platsen. Vissa dagar är jag bunden med kedjor runt halsen, andra med gummiband om benen. Men oftast är jag bunden med silkestrådar runt hjärtat. Hon håller trådarna i sina trygga händer och varje fingers rörelse får hjärtat att ömsom hoppa, ömsom dansa. Det är en vacker bild. Den doftar av sommar. Doften av sommar är en väldig blandning av solvarm hud, jordgubbar, kräftor, rödvin och hav.
Jag gick.
Det tog inte bort kedjor.
Tog inte bort doften av sommar.
Men mitt förnuft säger mig att en sann utilitarist skulle glädjas av beslutet!