Andrum

Dagarna i ända spenderar folk sin tid med att lära mig saker. Just nu vill människor att jag ska lära mig att tänka kritiskt i olika sammanhang. Jag måste säga, att just det, enligt min mening är a fucking waste of their time... Att tänka och tillika vara kritisk är ju det enda jag kan (nåväl, nästan).
Jag skulle behöva lära mig hur man tror på något, hur man tror på någon, mer än mig själv.

Just nu är det många med mig som traskar runt i ruinerna av det förflutna. Självklart de delarna av det förflutna som inte gör en gott att traska i. Jag pratade just med Socker som sparkar hårt på sig själv för att det förflutna smutsar ner hennes nu. Jag försökte tala med henne om att ge sig själv nåden, att känslor finns där varken man vill det eller inte och att ibland är det verkligen det bästa att bara jobba hårt för att vara snäll mot sig själv. Det lät fint då jag sade det och även om hon kunde eller ville ta till sig av orden eller inte så fick de mig att tänka.
Jag har så lätt för att problematisera. De stunder jag smakat på lyckan har jag problematiserat den med... Hur känns den? Varför känns den så? Vad får mig att känna den? Varför? Hur länge ska den kännas? Vad händer då känslan av den försvinner? Vips! Med de tankarna flyr den så snabbt att jag efteråt kan fundera på och problematisera över huruvida jag kände den över huvud taget eller om det var något flyktigt som for förbi och förvillade mig.
Då dessa tankar fått greppet om mig händer det som inte bör hända. Tron på mig själv grusas av olika känslor från mitt förflutna. Jag börjar fundera på om jag valt rätt karriär, fast jag vet att svaret är ja. Börjar fundera över om jag vill ha det jag så febrilt kämpar för att få och om jag skulle vara värd att ha det om jag fick det. Även där vet jag i mitt stundom bristande förnuft att svaret egentligen är ja.
Jag ber andra om att ge dem själva andrum, att ge dem själva omsorg då det blåser, medans jag i tysthet, i smyg, jobbar på att förstärka min destruktiva ådra. När den med trötthet och förakt.

Så för att ge mig själv andrum i en tid som inte är min, i en tid då jag tappat tron på mig själv tänker jag ta en genväg om så bara för en dag. Jag tänker skylla allt på hösten och för en stund glömma bort att även om det är hösten som får mig att känna så här, så är det mitt eget jävla ansvar att hantera de känslorna.

Bilden är även denna gång vacker.
Jag går där på stigen i den alldeles för snåriga skogen med blödande ben. Den här gången är jag inte äldre än sju och jag gråter förtvivlat. Jag gråter men jag kan andas.

Dagens ord får bli två: Söndring och Framåtanda.