Hönan och ägget

Alla måsten fick mitt inre att dö för en stund. Jag stängde av, därav tystnaden. Nu känner jag igen... Tankarna om varandet har så sakteliga börjat spinna nystan igen...

Den första tankeknuten som dök upp var en av "hönan och ägget" karaktär.
Jag har alltid varit en individ som bär sorgen med mig. Det i sig är inget problem, jag uppskattar sorgens skönhet så länge den inte tar över mig. Det är då skönhetens baksida uppenbarar sig. Den nattsvarta baksidan.
Det jag går runt och vrider på nu är tankar om vad som kom först... Kom sorgen i sig först? Alltså en abstrakt känsla av sorg som alltid funnits i mig, som jag sedan med tiden lärt mig hantera genom att namnge den? Konkretiserar jag sorgen inom mig genom att applicera den på "verkliga" händelser?
Eller är det tvärtom?
Är det istället så att jag inte alls bär det stora vemodet med mig? Skapar jag min sorg alldeles själv genom att hela tiden sätta mig i känslomässiga lägen som gör ont? Så pass mycket så att jag med åren haft så pass många smärtsamma situationer som avlöst varann att jag helt enkelt inte kommer ihåg hur det känns att vara utan sorgen?

De senaste dagarna har jag varit väldigt världsfrånvarande och det beror mycket på den tankebanan. Den får mig att känna mig ofri. Jag som har svårt att tro på begrepp som sanning och verklighet vill verkligen finna ett svar.
Svaret skulle jag sedan använda för att lösa ett problem.
Problemet heter meningslöshet.
Problemet präglas av hösten.

Dagens låt: "Hösten" med Lisa Ekdahl

Dagens ord: Verklighetsuppfattning...