Sälta

Det känns som att all trygghet försvunnit, ryckts bort under mina fötter. Just nu hade det varit skönt, skönt om jag fortfarande hade tänkt att allt i livet bara... drabbar mig. Då kanske ångesten varit mindre, ty mina tankar och mina val hade ju fortfarande inte känts som mitt ansvar.
Men så vet jag ju vid det här laget att det inte är, mitt liv är mitt ansvar.
Människor talar om att man kan göra "aktiva val", då förutsätter jag att man då även skulle kunna göra inaktiva val.
Det tror jag inte på. Inte alls.
Jag tror att allt Jag gör bygger på aktiva val, däremot med det inte sagt att alla beslut jag fattar representerar vad jag verkligen vill göra, men faktiskt vad jag i stunden förmår göra. Ofta tror jag inte att alla val heller är synliga för mig, att jag kommit så långt i den pågående processen att jag kan se på situationen ur alla de vinklar som jag kanske skulle behöva.
Jag tror inte att det finns en enkel verklighet, kanske inte ens en verklighet, inte så länge jag finns i relation till andra, men jag bör ju sätta mig själv i den situation där jag kan må bra. Det där med att må bra brukar jag förknippa med att känna mig fri... just nu kräver jag inte ens det. Det skulle räcka med att kunna andas.
Förutom att det känns som att jag inte längre kan andas känner jag mig ändå mer levande än på mycket länge. I ett tidigare inlägg beskrev jag helheten med mig som hjärta, själ och hjärna, det stämmer i mycket, men jag har ju faktiskt en kropp också. En kropp som i växelverkan med de andra delarna lever. De senaste dagarna har jag noterat hur blodet rusar, pulserar, bubblar. Känt liv inuti mig rent fysiskt. Gråtit. Kroppen och hjärtat har bultat. Hårt.
Så på ett sätt känns allt det jobbiga jag nu upplever i de andra delarna av mig som något positivt, som att den fysiska responsen kanske kan leda mig om jag bara lyssnar till mig själv. Om jag lyckas plocka bort allt brus från olika håll och smakar på mina tårar. Smakar på dess sälta.
Om jag vågar känna efter vilken tanke, vilken sinnesförnimmelse och vilket rum i hjärtat som tog tårarna till min mun, så kanske det inte är så svindlande svårt?
Ur denna tanke vill jag bädda för en ny vecka.
Jag ska plocka fram öronpropparna, eller kanske en nypåfylld mp3a och stänga ute allt onödigt brus, allt som inte är jag. Allt som inte är äkta.
Bilden av detta är min insida, helt tom, som en tom själ. Det känns som en konstig, till och med irrelevant bild, men något måste den betyda. I den bilden har jag ett stort, bultande, vinrött hjärta.
Bilden jag haft fram tills nu har varit en myllrande grå insida med ett hål i hjärtat, kanske inte konstigt att luften inte fått plats.
Jag drömde om Spökets mor i natt.
Hon smekte varsamt min kind medans hon såg in i mina ögon med den där förstående, bekräftande och lite sorgsna blicken som bara hon har. Hon viskade till mig med varm, betryggande röst.
Kanske skulle det aldrig hända, men det har färgat min dag.
Fyllt den med saknad.
Fyllt den med sälta.
Fyllt den med vinrött.