Autopiloten på!

Den här veckan har varit en av de mest krävande veckorna i mitt "professionella" liv och ännu finns det ytterligare krav på prestation.
Jag har gråtit av trötthet,
förtvivlan,
skratt,
stress,
panik och förtvivlan.
Och då ska tilläggas att jag i vanliga fall tar till lipen relativt sällan.

Jag tror att det är en reaktion på att jag haft alldeles för mycket att tänka på ett tag. Jag tänker alltid mycket, ofta mer än jag orkar, men den senaste tiden har det varit runt det praktiska livet, "vardagen". Det är jäkligt mycket som måste gå i lås innan Novembers slut och det kväver mig. Kväver mitt känsloliv. Gör mig frånvarande, förvirrad och tydligen ledsen. Det är dock svårt att veta eftersom känslolivet tagit en paus. Slagit på autopiloten. Kanske är det nödvändigt, men jag hanterar det dåligt.

Jag tror det har med äkthet att göra.
Själslig smärta och hjärtesmärta, djupet och mörkret, sorgen bär en skönhet och ett namn. De bitarna syns i bilder och i färg och jag saknar deras närvaro. Saknar förankringen. Saknar mig.

Jag hoppas att jag då helgen och dess måsten är över och då jag fått sova i minst ett dygn är tillbaka i min boning igen. I min för tillfället otrygga själ, så jag kan få problematisera själva varandet igen.

Idag lyssnar jag på Anna Ternheim och undrar varför det aldrig går att greppa tiden.