Sår

"Förlåtelse är att låsa upp dörren för att släppa någon fri och inse att fången var du".

Jag brukar inte föredra att använda mig av fraser skrivna av andra för att beskriva mina känslor, men ibland känns de ändå väldigt träffande. Kanske att det känns lättare att göra så just idag, som en liten inledningsfras.
Den beskriver det som för mig är knepet, nyckeln till mitt innersta, förhållningssättet till livet självt. Jag har rannsakat mig så många gånger, eller egentligen mer så att jag gör det hela tiden. Var är hjärtat? Själen? Hjärnan? Okej, vad blir då helheten?
Allt du kan göra för att må bra i ditt liv är att hitta ett sätt att förhålla dig till... ja, just dig.
Därav frasen.
Men.
Dagen idag började jag med att begrunda de där risporna på benen som revs upp av taggarna igår. De kliade, stramade. Försiktigt, nästan ömsint smekte jag över såren som nu idag blivit till skorpor. Jag kliade lite lätt, funderade på att hämta salvan.
Sedan vände det. Jag blev irriterad, kliade hårdare, pillade till slut bort skorphelvetena och hämtade istället för salvan in saltet till min kammare och strödde det i såren. Gned in det ordentligt, ville inte missa ett stick av smärta. Kanske av rädsla för att missa något viktigt som känslan ville säga mig, kanske av gammal vana, eller kanske att jag bara just idag vägrade ge mig själv nåden.
Jag tycker att smärta, emotionell sådan, är bland det vackraste som finns. Där finner jag nakenhet. Ser in i de innersta skrymslena, de som bara kan skymtas genom fasadens sprickor.

Det är min kanske allra svagaste sida.