Korthus

Jag ser ofta känslor jag bär som tydliga bilder, mitt bildspråk är väl utvecklat.
Det jag ser nu har en kraft som ett vulkanutbrott. Vi bygger korthus, eller mer majestätiska slott. Slott som skulle vara i världsklass, om de inte bara existerade i mitt huvud... Men i mitt huvud har de stoltserat, ett efter ett.
Ni vet vad som händer om man blåser på ett korthus va? Det räcker förresten att blåsa på ett av tusentals kort.
Hela skiten rasar, varenda jäkla kort faller ner, en del blåser för vinden. Varje gång det sker så försvinner några kort och ytterligare några förstörs, trasas sönder till oigenkännlighet.
Utan nya kort finns det efter några byggen med efterföljande ras inte mycket kvar att bygga med. Trasiga kort utgör ingen grund för de få andra som hade kunnat bilda nya väggar och tak.
Jag önskar att jag kunde gestalta bilden genom att måla den med akvarell, den är magnifikt vacker, magnifikt smärtsam.
Jag skulle hålla målningen hemlig.
Och jag skulle döpa den till Spöket, för jag blåste ju inte ens.