Livet... Ärligt

Jag slängde ut en förfrågan om önskemål på vad denna blogg skulle handla om med tanke på dess namn... Jag kanske också hade en egen tanke om varthän jag ville föra den. Jag fick ett svar. Livet... Ärligt, så då gör jag väl ett försök då!
Nu, när jag väl bestämt mig för att skriva det första inlägget och jag känner mig nervös, så kan jag önska att mitt rätta ämne hade varit bullbak, eller kanske förslag på de mest effektiva sätten att putsa kopparbunkar på. Men nej. Jag är ingen klippa på hushållsarbete.
Mitt liv bygger på relationer, möten, människans psyke i allmänhet, min komplexa hjärna i synnerhet, skapande och... Skönhet. Var som helst där du finner den.
Jag har aldrig haft ett behov av att blogga... Skriver så mycket ändå. Men ord som inte når någon annan känns just nu så ensamt. Som att tala och tala och tala, bara för att veta att ingen någonsin lyssnar, att ingen någonsin hör. Existerar man ens utan spegling från andra?
Kanske blir det i slutänden en neverending gnällvals av detta... Eller obegripliga tankar från någon du aldrig har mött... Kanske känner någon igen sig...
Det bästa kanske är att om du inte tycker om det du läser, så sluta läs!