Jag kom aldrig på vad det var jag behövde frigöra mig ifrån. Det kändes som att det var från mig själv, från alla snåriga, slingrande, trötta och uttröttande tankar.
Så jag lämnade allt. Lämnade alla för att åter igen ha min tid med mig själv, man ska alltid stå sin fiende närmast. Det är inte det här jag vill ha, men under nuets omständigheter kanske allt jag orkar. Det var länge sedan hjärnan rusade så fort medans själen stelnar, otakten känns ohållbar.
I min ensamhet är jag trygg. Trygg och sorgsen. Där föds skapandet och kreativiteten. Dit längtar jag ikväll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar