En levande kliché...

Är precis vad jag känner mig som idag. Precis som igår är känslorna i min kropp överväldigande starka och orden ryms inte riktigt.
Något jag ibland gör då mina ord är svåråtkomliga är att leka med andras ord. Ibland bygger jag upp mina känslor genom textfraser, ordspråk eller liknande. Jag brukar utmana mig själv med små tävlingar (damn, i´m a nerd!).
Dagens utmaning har varit att med tio stycken utdrag ur olika Winnerbäcklåtar återspegla det som finns inom mig. Det har sannerligen inte varit enkelt. Frasen som snurrat mest är:
"Stackars hon som ville upp, men inte började från början, i skaran står en man som låter henne trampa på och skrapa ansiktet i gruset".

Frågan jag försökt syna under lupp har varit:
"Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?"

Det känns lite som bloggtorka. Skrivkramp. Men det stämmer inte riktigt. Hur mycket som helst vill komma ur mig, tusentals ord. Ord om kärlek. Det är där skon klämmer mest tror jag. Orden om kärlek har alltid varit privata. Jag skäms för att visa upp dem. Skäms för min svaghet, för min mänsklighet. Att just jag skulle stå som handfallen inför någon annans existens... Det känns så otippat på något sätt. Jag brukade ju kallas för isprinsessan.

Nu identifierar jag mig lättare med Bridget Jones... Jag ligger hemma och lyssnar på musik som på olika sätt berör den mest svårbeskrivna känslan av dem alla. Jag skrattar och gråter. Men mest av allt drömmer jag. I min dröm får prinsessan sin prinsessa.

Dagens låt: "Kom änglar" med Lars Winnerbäck. Jag har ju just blottat min nördiga sida, så då vågar jag även tillägga att låten är bäst i liveversion tillsammans med Lisa Ekdahl.

Dagens ord: Kärlek.

Jag har aldrig haft den här känslan i kroppen. Jag är till en del helt handfallen. Men den andra sidan har aldrig känts så beslutsam och modig. Det var länge sedan jag ville en måla en känsla i polkagrisform, men den här vill gestalta sig så. Färgerna går i vinrött och lila.