Idag var jag en sväng i staden jag bodde i tills för ett tag sedan. Jag blev nostalgisk och sorgsen och jag grät på bussen då den passerade mitt gamla hem. Jag saknar närheten jag kände till den saknade familjen då jag ännu bodde kvar. Nu är den långt ifrån mig, familjen som mer eller mindre adopterade ett hemlöst litet vrak.
Inför ett ärende jag hade där fick jag sitta och vänta ett tag.
Jag satt utanför dörren som leder in till världens längsta korridor. En maktens korridor om man vill se det så. Då jag vandrade denna korridor var varje sekund evihetslång och ur ett tidsperspektiv ser jag det som omöjligt att beskriva åren där.
Dörren väckte minnen från ett annat liv. En annan tid. Ingenting liknar nu, men jag undrar om någonting egentligen har förändrats.
Jag fikade i ensamhet på ett café jag tycker om och semlan blandades med en overklighetskänsla så stark att jag tvivlade litet på huruvida jag satt där alls och om nu är nu. Minnesbilder fragmenterade sinnet, men snön räddade mig när jag åter klev ut på gatan. Då mjuka flingor landade och smälte i mitt ansikte kom nuet som helhet tillbaka till mig.
Kanske var det en mästerlig försvarsreaktion, för vad hade hänt om den rena saknaden nått ända in?
Dagens låt: "Communication" med The Cardigans.
Och ordet... Ja, det får bli "Sår".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hittade hit via Mollya, det är jag som är Vännen A. Har länge tänkt säga till dig att jag verkligen, verkligen gillar det du skriver. det går rätt in många gånger. Du är klok. Nästa gång ska jag kommentera snabbare.
Ta hand om dig!
Åh, tack! Vad glad jag blev nu :)
Av vad jag läst av dina uppmanande och stöttande kommentarer till Mollya så verkar du vara en klok en du med!
Och självklart... Ta hand om dig med!
Skicka en kommentar