En fredagskväll att landa i.

Idag har jag använt mig av relativt många fula ord, jag som sällan svär alls. Svordomar och könsord har hoppat ohejdat ur truten på mig i sammanhang där det är allt annat än passande. Jag har spytt galla på idioter som fuckar upp andra människors liv. Jag har aggressivt härjat om att hela jävla maktapparaten behöver knullas hårt bakifrån. Ja. Jag har varit en ren fröjd att samtala med. Det är sällan jag inte klarar av att hålla ihop mig, att hålla mig saklig och samlad i viktiga diskussioner, men idag brast det totalt. Människor med makt är farliga. Att vara farlig åt "rätt håll" är fantastiskt. Men människor som besitter makt, som samtidigt saknar livsinsikter, som enkelt tummar på människovärdet skrämmer skiten ur mig. Idag fick det mig att skrika och att argsint vifta med armarna.

I stunden var det kanske bara jag som visste att utbrottet färgades av förtvivlan och inte av ren ilska. Efteråt grät jag som ett barn. Grät över det gamla. Grät över nuet. Grät över framtiden. Jag jobbar med makt. Makten är min största fiende, mitt största hat.

Min profession är min största hatkärlek.

Jag har svårt, mycket svårt för människor.
Jag älskar mänskligheten.

Kanske dagens breakdown var ett straff för att jag var glad en vardagsmorgon? Det om något gick ju emot alla vanligheter.