Adrenalinkick

Jag visste det!
Alla planer om att jag borde lära mig spela gitarr grundades ur en känsla av att jag behövde ge mig själv en utmaning. En hejdundrande utmaning där jag själv har makten att påverka resultatet, något som fattas i de vardagliga kamperna där maktlösheten överskuggar allt annat och sorgen blir ett givet resultat.
Nu kan jag bara säga att det funkar. Det är svårt. Det gör ont utav bara fan. Det låter illa och jag blir rosenrasande. Jag misstänker att jag har världens tjockaste fingrar och förstår inte på något sätt hur jag ska kunna ta de lite klurigare ackorden som väntar på mig. Jag älskar det!

Jag lever genom musik, det har jag alltid gjort och tanken om att själv någon gång kunna skapa ljuva toner eggar min skaparglöd. Jag skriver texter och målar av bara farten. Det frigör mina sinnen helt enkelt att ha funnit en arena där makten över mitt liv, makten över slitets resultat är beroende av mig, bara mig. Vilken jävla kick!!

Jag har varit på den vackra platsen med en bubblande Vildkanin idag.
Jag har även skrattandes hoppat i en lerpöl just när två personer som med all sannolikhet är rätt viktiga för min framtida karriär kom gående och hälsade fundersamt. Själv tog jag på mig mitt professionella ansikte och låtsades som att inget märkligt alls just hade inträffat.

Nu vid dagens slut känns det som en dag fylld av förtröstan.

Dagens ord: Bemästring.

Dagens låt: "Nånting större" med Lars Winnerbäck.