Ja, det är våren.

Helgens tid har totalt runnit mig ur händerna och det grämer mig litet att jag aldrig kan lära mig hur tiden går. Inget av alla helgens måsten har blivit gjorda och jag borde ha panik nu. Men det har jag inte. Istället känner jag mig (håll i hatten nu) lycklig.

På vänsterhandens fingertoppar bor det blåsor som gör stört ont. Med vin i kroppen lossnade igår gitarrspelandet litet, så på en ostämd gitarr har jag övat ackord och flöde. Jag håller på att bygga upp en repertoar. Hittills spelas "lilla Idas visa", "om du lämnade mig nu", "en taggatrå" och "naken". Som pricken över i:et så sjunger jag till. Det låter fantastiskt! Varje gång jag byter ackord smiter sig ett "vänta" in i låttexten och jag börjar skratta. Det gör även min publik.

Att jag känner mig lycklig är något jag bearbetat och problematiserat hela helgen. Jag har starkt ifrågasatt mig själv, av alldeles självklara anledningar. Men. Åtminstone för idag har jag kommit fram till följande, att även om jag bor i en saknad och längtan och rädsla som färgar mig i allt, så har jag aldrig haft så mycket som jag nu har.

Jag har satt mig där jag vill vara rörande min karriär. Jag känner mig själv relativt väl. Jag har fina och trygga vänner. Jag börjar förstå hur tillit ser ut. Jag har kommit dit att jag försöker leva ut det som bor här inne.

Jag älskar någon som älskar mig.

Lyckan kommer ur följande insikt;
Jag går på rätt väg, åt rätt håll, med kärlek i hjärta och i hand.

En gång undrade den Älskade varför jag tycker så mycket om den låt som idag blir dagens låt. Hon fick ingen förklaring alls då, men idag kan jag säga att jag kände såhär i den stunden och hon är inte dum. Hon förstod.

Dagens låt, en låt för förr: "Mot okända hav" med Marie Fredriksson.

Dagens ord blir två: Tro och Hopp.
Det tog mig många år att förstå skillnaden, men nu är jag där.