Av andra till andra.

Dagens ord är många och sammansatta av någon annan;

Livets syster

Livet liknar döden mest, sin syster.
Döden är icke annorlunda,
du kan smeka henne och hålla hennes hand och släta hennes hår,
hon skall räcka dig en blomma och le.
Du kan borra in ditt ansikte i hennes bröst
och höra henne säga: det är tid att gå.
Hon skall icke säga dig att hon är en annan.
Döden ligger icke grönvit med ansiktet mot marken
eller på rygg på en vit bår:
döden går omkring med skära kinder och talar med alla.
Döden har veka drag och fromma kinder,
på ditt hjärta lägger hon sin mjuka hand.
Den som känt den mjuka handen på sitt hjärta,
honom värmer icke solen,
han är kall som is och älskar ingen.

/Livets syster av Edith Södergran.

Dagens låt: "I love to hate you" med Erasure.
Min nya vän (kanske kan jag kalla henne "Tonart") är en jävel på pianot.

Mina egna ord fattas mig än.
Jag är kvar i salt, i moll.

Jag önskar mig vila och ro nu.

I tidens brus.

Då jag i godan ro klev upp i morse och började pula så kändes det som en fin start på dagen, en lugn början med utrymme att vakna försiktigt. Lugnet varade i ungefär tre minuter, sedan började jag undra varför klockan på datorn inte alls stämde... Ja, jag hade missat framskjutningen av tiden och paniken var ett faktum.

Dagen blev av det disträa slaget, med litet vettigt gjort. Kanske har jag mest flutit runt, svävat ovan allt det andra.

Men helt plötsligt gör det ingenting. Jag tog en kvällspromenad och det var ljust och jag log, helt av mig själv. Huvudet har varit tomt, är det fortfarande och existensen har haft en hinna av enkelhet över sig.

Om någon skulle fråga mig idag om jag vill leva så är svaret tveklöst ja.

Dagens ord: Imma.

Dagens låt: "Church of your heart" med Roxette.

Skönheten i tras.

Det är så vackert. Det som vi kan välja att kalla möten.

En naken människa väljer att visa sin nakenhet just för dig. Just för mig.

Någon som ännu inte är din vän skänker dig det dyrbaraste hon äger. Hon skänker dig sina tårar, sina känslor. Kanske är det hennes innersta hemlighet och du vet att du får den enbart för att du är den som vill se. Du ser hennes smärta, lika naken som hon Är och mötet har blivit. Det enda som krävdes var ditt mod. Mitt mod till att se hur modig hon är, i att stå framför dig naken och sann. Fast främst stod hon framför sig själv, naken och sann.

I natt vann jag en vän.

I natt vann någon tron på sig själv åter.

Hon gjorde hela jobbet själv, men det ser hon inte än.

Kanske skulle hon nu spela "Stjärnor över Asahikawa" med Sofia Karlsson för sin älskade, älskade vän.

Grått

Jag är fortfarande så sliten så jag knappt orkar släpa mig ur sängen om morgnarna och det är inte helt bra då jag inte har tid till ledighet alls förräns nästa helg.

Ibland då jag är trött på det här sättet som nu kommer sorgen till mig i en mörkare nyans än sorgen som alltid bor här bär. Jag blir liten. Jag blir ledsen. Jag sörjer allt som inte blev, jag sörjer det som blev.

Idag känns det väldigt nära som i den här låten: "I den stora sorgens famn" med Ted Gärdestad. Fast idag lyssnar jag helst till den i versionen då den framförs av mig.

Dagens ord: Gråt.

På ytan

Varje gång jag under en stark tidspress tvingas bygga så mycket av ord så mister de sitt värde för en stund. Ord blir just bara ord. Sliten blir just bara sliten. Det brukar ta något dygn innan jag landar igen.

Men jag hann klart i tid och dagen idag har varit en fin dag den med. Till och med skattebeskedet var på min sida och förgyllde dagen lite extra. Pengar har ett lågt värde för mig, men hellre få tillbaka skattepengar än att ha en skatteskuld.

Ja. Trött på mina egna ord så tystnar jag nu för kvällen. Jag hoppas att jag får drömma om vatten. Sommarbad med sällskap.

Dagens låt: "Kåta Maja" med Helen Sjöholm. (Jag är trött, på gränsen till hjärndöd och den här har fastnat i huvudet på mig...)

Dagens ord: Agape.

Vardagsvara

Jag fortsätter vara som jag alltid har varit tydligen, även då det inte gynnar mig och då jag är helt medveten om det. Nu är det en himla massa ord som ska produceras igen för att sedan skickas till olika personer, på olika poster för granskning och vad gör jag då? Jo, jag skjuter upp det så långt det går. Här och nu betyder det att om jag alls kan gå och lägga mig i natt så ska jag vara glad. Det träligaste är nästan att jag bara har mig själv att skylla, men datorn har faktiskt känts kliniskt stel och dödat all skaparanda. Pappret har varit vackert däremot och gett pennan ett snirklande poetiskt språk, helt opassandes för just detta uppdrag. Hm.

Så under dagen idag, den viktiga skapardagen har jag städat, gjort oviktiga ärenden, handlat och vardagsfilosoferat. Inne på systembolaget kom jag på mig själv med att tänka "nej, en sådan skall jag inte köpa, jag blir ju så väldans full då" om det mesta som jag tycker är gott... Jag tänker att även om jag är väldigt lättpåverkad så är det ju inte drycken i sig som avgör fyllan, utan mer mängden. Flinandes lämnade jag ändå kvar mycket av det goda på hyllorna, med någon slags dramaturgiminimering i åtanke. Några flaskor gott vin fick jag ändå med mig hem.

I en godisbutik hittade jag klubbor i form av visselpipor. Jag åt sådana ibland när jag var barn, men hade glömt bort att de fanns. Jag köpte ett par och kan så här i efterhand säga att de inte främjade skrivarlusten, men däremot den barnsliga glädjen.

Så nu när jag även har bloggskrivit vet jag inte om det finns några undanflykter kvar att ta till. Tillbaka till mina måsten är nog det som gäller nu. Om jag inte kan dra ut på det här inlägget i några tomma meningar till...

Dagens låt: "Vår för hjärter dam" med Lars Winnerbäck.

Dagens ord: Rörelse.

Glädjen är..?

Före klockan slagit 10.15 idag hade det hänt tre så bra och stora saker i mitt liv att resten av dagen blev lite som en dimma. Nu känner jag mig helt slutkörd, glädjespel tröttar ut mig helt, jag är alltför ovan att hantera dem, men jag skulle gladligen lära mig. Det är en hel del nytt på agendan. Det kanske blir något av mig då jag blir stor trots allt.

Det slår mig nu att jag inte riktigt vet hur jag kan omkoda en glad dag till mitt något mer abstrakta bloggspråk. Kan glädje beskrivas lika abstrakt, lika vackert som sorgen? Jag har verkligen inte ett tillfredsställande ordförråd med glädjens ord. Jag kan helt enkelt inte dess nyanser. Hur ser glädjens skrymslen och vrår ut? Eller är den mer som vida vidder?

Vilken färg har glädjen?

Jag känner ett glitter. Som en discokula innanför bröstbenet. Dansandes. Snurrandes.

Dagens låt: "Du är älskad där du går" med Susanne Alfvengren.

Dagens ord: Smilgrop.

Ja, det är våren.

Helgens tid har totalt runnit mig ur händerna och det grämer mig litet att jag aldrig kan lära mig hur tiden går. Inget av alla helgens måsten har blivit gjorda och jag borde ha panik nu. Men det har jag inte. Istället känner jag mig (håll i hatten nu) lycklig.

På vänsterhandens fingertoppar bor det blåsor som gör stört ont. Med vin i kroppen lossnade igår gitarrspelandet litet, så på en ostämd gitarr har jag övat ackord och flöde. Jag håller på att bygga upp en repertoar. Hittills spelas "lilla Idas visa", "om du lämnade mig nu", "en taggatrå" och "naken". Som pricken över i:et så sjunger jag till. Det låter fantastiskt! Varje gång jag byter ackord smiter sig ett "vänta" in i låttexten och jag börjar skratta. Det gör även min publik.

Att jag känner mig lycklig är något jag bearbetat och problematiserat hela helgen. Jag har starkt ifrågasatt mig själv, av alldeles självklara anledningar. Men. Åtminstone för idag har jag kommit fram till följande, att även om jag bor i en saknad och längtan och rädsla som färgar mig i allt, så har jag aldrig haft så mycket som jag nu har.

Jag har satt mig där jag vill vara rörande min karriär. Jag känner mig själv relativt väl. Jag har fina och trygga vänner. Jag börjar förstå hur tillit ser ut. Jag har kommit dit att jag försöker leva ut det som bor här inne.

Jag älskar någon som älskar mig.

Lyckan kommer ur följande insikt;
Jag går på rätt väg, åt rätt håll, med kärlek i hjärta och i hand.

En gång undrade den Älskade varför jag tycker så mycket om den låt som idag blir dagens låt. Hon fick ingen förklaring alls då, men idag kan jag säga att jag kände såhär i den stunden och hon är inte dum. Hon förstod.

Dagens låt, en låt för förr: "Mot okända hav" med Marie Fredriksson.

Dagens ord blir två: Tro och Hopp.
Det tog mig många år att förstå skillnaden, men nu är jag där.

En fredagskväll att landa i.

Idag har jag använt mig av relativt många fula ord, jag som sällan svär alls. Svordomar och könsord har hoppat ohejdat ur truten på mig i sammanhang där det är allt annat än passande. Jag har spytt galla på idioter som fuckar upp andra människors liv. Jag har aggressivt härjat om att hela jävla maktapparaten behöver knullas hårt bakifrån. Ja. Jag har varit en ren fröjd att samtala med. Det är sällan jag inte klarar av att hålla ihop mig, att hålla mig saklig och samlad i viktiga diskussioner, men idag brast det totalt. Människor med makt är farliga. Att vara farlig åt "rätt håll" är fantastiskt. Men människor som besitter makt, som samtidigt saknar livsinsikter, som enkelt tummar på människovärdet skrämmer skiten ur mig. Idag fick det mig att skrika och att argsint vifta med armarna.

I stunden var det kanske bara jag som visste att utbrottet färgades av förtvivlan och inte av ren ilska. Efteråt grät jag som ett barn. Grät över det gamla. Grät över nuet. Grät över framtiden. Jag jobbar med makt. Makten är min största fiende, mitt största hat.

Min profession är min största hatkärlek.

Jag har svårt, mycket svårt för människor.
Jag älskar mänskligheten.

Kanske dagens breakdown var ett straff för att jag var glad en vardagsmorgon? Det om något gick ju emot alla vanligheter.

Förvånad

Jag har varit uppe sedan sju. En stressig morgon och nu MÅSTE jag iväg. Men... Jag är glad, bubblar, sprudlar.

Det var värt att gå in här och notera detta ty denna känsla är ny.

Ah!

Dagens låt: "Alltid dig nära" med Sofia Karlsson.

Dagens ord: Bära.

Kom ketchup så går vi

Tidigare idag satt jag utomhus, på en bänk gjord av trä. Solen och vinden smekte mitt ansikte och luggen kittlade förstrött mitt ansikte. Hela mitt tillstånd bubblade. Bubblade av vår.

Jag tänkte på oss, skrattade till och bestämde mig där och då för att plocka upp blocket ur väskan och skriva ner min tanke;

"Jag älskar hur vi är så lika. Då jag förälskade mig i dig så skrämde det mig, men skapade samtidigt en lockande mystik. Din blick nakengjorde mig och det som finns här inne hade ingen annan sett.

Jag ska försöka komma ihåg det då vår likhet frustrerar mig och jag låter min frustration bli din.

Att vi båda fungerar enligt ketchupens lag- ketchupeffekten är något jag älskar. Först händer ingenting. Sedan ingenting. Med dagarna växer sig ilskan ibland stor över att ingenting någonsin händer.

Sedan händer det. Allt på en gång.

Tiden låter allt det nya rota sig och bli till mer än vad jag någonsin trodde, någonsin visste att det fanns att bli.

Sedan, då allt det nya rotat sig blir det till det nya tillståndet där ingenting någonsin händer och allting börjar om.

Jag skall försöka minnas hur jag älskar vår ketchupsymbios även då vi är i inentinghändernågonsin- fasen samtidigt. Då vi går långsamt på osäkra och darrande ben skall jag fatta din mjuka hand och ömt be dig- Kom nu ketchup så går vi."

Ja. Tänk att det oändligt stora alltid verkar kunna växa mer.

Dagens ord: Växa.

Dagens låt: "För kärlekens skull" med Ted Gärdestad.

Ibland

...

...Känner jag så mycket att jag tappar orden.

...Ligger känslorna utanpå huden och gör så att allt känns mer än det vanligtvis gör.

...Tycker jag att jag är konstig.

...Känner jag mig så stor mitt i all litenhet att det känns som att jag ska spricka.

...Tror jag verkligen på att bara fantasin sätter gränserna.

...Fantiserar jag om huset, barnen och stress till dagis.


Alltid finns du med, mitt vackra Spöke, min syreskapande Bubbla.

Dagens ord: Smeka.

Dagens låt: "Snurra du min värld" med Ted Gärdestad.

Smekas av vattnet. Smekas av vinden. Smekas av livet.
Av våren. Av orden. Av dig.

Måndag och kväll

Söndagen brukar vara en perfekt dag för ångest. Det var den även igår och så har även dagen idag varit.
Det finns något visst i en ny veckas tomhet. Ovissheten och den rent symboliska nystarten skaver alltid lite i mig. Vad märkligt egentligen, att jag femtiotvå gånger om året känner mig lite tappad, som att livet självt skaver lite, enkom av den anledningen att dagen är döpt till måndag. Kanske blir det förresten bara fyrtioåtta gånger... På sommaren är jag ju alltid ledig några veckor...

Ja.
Dagen idag är vardagsångest.
Dagen igår färgades av en mer dramatisk ångest.
Imorgon är ångesten borta om jag känner mig själv rätt.
Imorgon är det tisdag och då har jag accepterat att vardagen styr mitt liv. Då flyr vardagsträngdheten min boning för några dagar.

Jag saknar din ryggrop. Om du vore här nu, bredvid mig i sängen skulle jag kyssa den lätt. Det är förunderligt hur en grop i en svank kan vara så ändlöst vacker.

Dagens låt: "Dina händer (Göteborg)" med Sofia Karlsson.

Dagens ord: Morgondagg.

En annan dag ska dagen gry här i mitt hjärta.

Kom-ihåg-lapp!

Jag är inte bara antisocial, jag är plump också...

Efter att ha stått och dragit något grova och kanske inte helt socialt gångbara skämt om självmord med en granne kläcker jag ur mig "du ser ut som jag känner mig". I sammanhanget gick det att få det jag sade till endast en sak och ja... Det blev ju inte en komplimang direkt.
Det gick inte heller helt bra att släta över det hela med ett friskt försök från mig för att visa en försynt empati över hennes situation.
Jag kommer nog få sota för det här ett tag...

Så snälla jag... Tänka först. Prata sedan. OK?

Dagens ord: Rusig.

Dagens låt: "Popp-Opp-I-Topp" med Thore Skogman och Lill-Babs.

Minnesstörning.. Big time..?

Jag hade tankar om vad detta inlägg skulle komma att handla om, men jag insåg just något skrämmande... Så jag måste skriva ett par rader om det istället.

Jag har totalt glömt bort, alternativt förträngt vad jag gjorde och hur jag mådde under förra våren. Alltså, jag vet vad jag jobbade med och så, men det andra. Känslorna. Vem var jag och med vem var jag henne? Jag förutsätter att det var en tung vår, för avsaknaden av mycket minns jag. Saknaden, längtan och tomheten som skapade ett svårhanterligt tomrum.

Då jag minns tillbaka till "förra" våren, till "förra" sommaren, då är jag i 2007 istället.
Det var det tveklöst mest vackra året jag har upplevt.
Första doppet var i början av maj, isande hett.
Melodifestivalen var skolfröken Marie Lindberg och The Ark.
Vinet var mycket.
Sommaren skapade framtiden jag lever.
Det var det som behövdes för att jag skulle tina.

Men vad kändes under våren efter?
Blankt.
Dagboken från då finnes på annan ort.
Läskigt.

Dagens ord: Älska.

Dagens låt: "Trying to recall" med Marie Lindberg.

Med ett hemligt litet plir under luggen.

Idag har varit en kraftfull dag där det existentialistiska perspektivet för en gångs skull lyfts fram och synliggjorts, av fler än bara mig. Det i sin tur synliggjorde mig.
Jag fick plats på arenan, i luftrummet och kände mig så för en gångs skull verklig. Det var fint!

Om mig själv har jag lärt mig att bäbisar numera placerar;

Tårar i mina ögon,
Leenden på mina läppar
och
Ren fysisk värk i mina äggstockar.

Dessutom förstår jag nu hur fantastisk själva bäbisdoften är. Jag har innan tyckt att den varit ganska kväljande och sötsliskig.

Ja... Kanske att det är det som gjort min idag.

Dagens ord: Ömhet.

Dagens låt: "Fields of gold" med Eva Cassidy.

Naken, liten och sedd.

Många tankar har hopats under dagen. Nu känner jag mig helt slutkörd och har av det tappat många av tankarna.

Jag får ibland höra att jag är en svår människa.
Säkert svår att leva med också.
Jag kan lova att jag är krävande. Jag känner starkt.

Jag tror att det jag ställt dig inför är en hemsk utmaning. En fruktansvärd situation.
Att bygga sig sann gör ont.

Stundom blir jag rädd. Kanske önskar du att vi aldrig hade träffats.
Men jag undrar när det hade gått att backa. I vilken stund blev det vi? Jag tror vi båda vet det.
För mig blir det vackert att tänka att livet förändrades för alltid i samma sekund som jag satte mig i bilen den dagen.

Jag ska försöka få dig att känna att det är värt all slit.

Dagens ord: Tillräcklighet.

Dagens låt: "True colours" med Ane Brun.

Minnenas borg.

Idag var jag en sväng i staden jag bodde i tills för ett tag sedan. Jag blev nostalgisk och sorgsen och jag grät på bussen då den passerade mitt gamla hem. Jag saknar närheten jag kände till den saknade familjen då jag ännu bodde kvar. Nu är den långt ifrån mig, familjen som mer eller mindre adopterade ett hemlöst litet vrak.

Inför ett ärende jag hade där fick jag sitta och vänta ett tag.
Jag satt utanför dörren som leder in till världens längsta korridor. En maktens korridor om man vill se det så. Då jag vandrade denna korridor var varje sekund evihetslång och ur ett tidsperspektiv ser jag det som omöjligt att beskriva åren där.
Dörren väckte minnen från ett annat liv. En annan tid. Ingenting liknar nu, men jag undrar om någonting egentligen har förändrats.

Jag fikade i ensamhet på ett café jag tycker om och semlan blandades med en overklighetskänsla så stark att jag tvivlade litet på huruvida jag satt där alls och om nu är nu. Minnesbilder fragmenterade sinnet, men snön räddade mig när jag åter klev ut på gatan. Då mjuka flingor landade och smälte i mitt ansikte kom nuet som helhet tillbaka till mig.

Kanske var det en mästerlig försvarsreaktion, för vad hade hänt om den rena saknaden nått ända in?

Dagens låt: "Communication" med The Cardigans.

Och ordet... Ja, det får bli "Sår".

Inte helt klockren i praktiken

Jag tycker att det är så svårt att leva i världen som finns runtom mig. Det är som att den praktiska omvärlden inte lockar mig särskilt mycket alls.

Jag jobbar på att bli mer av en praktiker och jag jobbar också hårt på att uppskatta mer "vardagliga" samtal, att bli bra på att sådär snicksnacka lite även med andra än de som redan känner mig väl. Men. Jag är för bedrövlig på väder-och-vind konversationer. De är ointressanta och de gör mig osäker. Antingen säger jag inte särskilt mycket alls, eller så blir jag ironisk och fylld av sarkasm där i min otrygghet. Hur som helst uppfattas jag ibland som dryg. Bah. Att vara sådär allmänsocial är allt annat än jag.

Jag blev jämförd med att vara som en heliumballong idag. Det tyckte jag var vackert, det är ju så det känns. Högt flygande tankar som jag strider för att slippa begränsa alltför mycket. Ofta strider jag även med mig själv för att kunna hålla ihop dem alls.

Jag är en suverän liten individ, i teorin.
Vad tråkigt då att majoriteten av folket möts i det fysiska.

Dagens låt: "Det bästa vaccinet" med Lisa Ekdahl.
Jag tillägnar låten till en av de få personer jag någonsin känt hat till. Jag vet att han inte läser dessa ord, men för en sekund önskar jag att han gjorde det så att han kunde bli nyfiken och lyssna på den.

Dagens ord: Grå.
Insidan grå, vädret grått. Och jag misstänker att även dina ögon är det.

Om du kära läsare äter bananer som inte är kravmärkta kommer här ett litet tips... För att känna en smak av barndomen (kanske något åldersberoende) smaka en kravbanan. Lika söt och krämig som bananerna från förr.

Du

Känslomässigt och andligt gick du bredvid och höll mig i handen under dagens demo. Att allt var bara du skar ända in i min innersta kärna och vetskapen om varför du rent fysiskt inte närvarade gjorde mig naket förtvivlad.
Sedan åkte jag hem och grät. Panikartad gråt i duschen, under vattnet som gör att jag kommer ihåg att jag finns rent fysiskt. Du vet sådant om mig. Du älskar mig trots det. Du säger att du älskar mig på grund av sådant.

Jag är slutkörd nu.
Allt är ett eko av tomhet.

En låt för natten: "Att fånga en fjäril" med Lars Winnerbäck. Jag kommer ihåg då det här blev vår låt som om den stunden var igår. Men det var den inte. Du känns inte längre som en flyktig fjäril, du är verklig nu.

Nattens ord för vidare grubblerier: Ovisshet.

"Säg hur aktierna faller, säg hur kursen vänder om, ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärt om, för det är fan inte sånt man tänker på och drömmer om, varenda tår, varenda skratt, varenda dröm ska vi ha fatt, ja allt ska sugas ut ur varje natt".

8:e Mars... Sitt inte där & häcka!

Internationella Kvinnodagen...

Slå ett slag för dina medsystrar,
Ge dig ut och demonstrera,
Visa att du finns,
Kämpa för kvinnors rättigheter,

Synliggör dig,

Synliggör mäns våld mot kvinnor,

Vem du än är!

Det är i alla fall precis vad jag ska göra.


Dagens ord: Kvinnokamp.

Dagens låt: "Publikens klagolåt" med Maud Lindström.

Tom eller trött?

Under några veckors tid har jag pressat och pressats hårt för att storstilat prestera i skrift. Akademiska ord, poetiska ord, mina ord. Det känns som att jag vänts ut och in, jag har kräkts ord och nu finns bara tomhet kvar.

Jag som hela tiden skriker efter den ultimata intellektuella utmaningen, jag som trodde att jag funnit den, men nu... då det är så tomt undrar jag om jag alls funnit den, eller, var den trots allt inte vad jag sökte? Kanske är jag bara trött, men namnet Sliten Kommentar har aldrig känts mer passande.

Dagens låt: "Jag har drömt" med Sofia Karlsson.
Jag drömde inte om det jag ville drömma om, inte alls. Jag fortsätter drömma om det jag inte borde drömma om istället.

Dagens ord: Rasa.

Om genvägar fanns

I natt vill jag möta henne i drömmen.
Drömmarna jag drömmer om dagarna är vackra och fyllda av liv, men det är endast nattens drömmar som rymmer den totala nakenheten.
Jag vill möta hennes blick, känna hennes lilla hand i min stora och jag vill viska svagt i hennes öra, så svagt att det knappt hörs.
Jag vill lova henne trygghet.
Jag vill visa henne en enklare väg.
Om jag hade mött henne då för tjugo år sedan och berättat för henne att alla andra kan ha fel, hade hon då varit mindre trasig i nuet?
Eller hade hon bara blivit en av alla andra robotar?
Om jag hade sett henne där och litat till hennes känsla, hade hon då litat till sin egen känsla nu?

Gick hon någonsin att rädda?

Dagens ord: Far.

Dagens låt: "En apa som liknar dig" med Olle Ljungström.

Adrenalinkick

Jag visste det!
Alla planer om att jag borde lära mig spela gitarr grundades ur en känsla av att jag behövde ge mig själv en utmaning. En hejdundrande utmaning där jag själv har makten att påverka resultatet, något som fattas i de vardagliga kamperna där maktlösheten överskuggar allt annat och sorgen blir ett givet resultat.
Nu kan jag bara säga att det funkar. Det är svårt. Det gör ont utav bara fan. Det låter illa och jag blir rosenrasande. Jag misstänker att jag har världens tjockaste fingrar och förstår inte på något sätt hur jag ska kunna ta de lite klurigare ackorden som väntar på mig. Jag älskar det!

Jag lever genom musik, det har jag alltid gjort och tanken om att själv någon gång kunna skapa ljuva toner eggar min skaparglöd. Jag skriver texter och målar av bara farten. Det frigör mina sinnen helt enkelt att ha funnit en arena där makten över mitt liv, makten över slitets resultat är beroende av mig, bara mig. Vilken jävla kick!!

Jag har varit på den vackra platsen med en bubblande Vildkanin idag.
Jag har även skrattandes hoppat i en lerpöl just när två personer som med all sannolikhet är rätt viktiga för min framtida karriär kom gående och hälsade fundersamt. Själv tog jag på mig mitt professionella ansikte och låtsades som att inget märkligt alls just hade inträffat.

Nu vid dagens slut känns det som en dag fylld av förtröstan.

Dagens ord: Bemästring.

Dagens låt: "Nånting större" med Lars Winnerbäck.

Balkongprat

Det var väldigt skönt att vara bortrest över helgen. Jag blev påmind om att det är nyttigt med perspektiv, något jag ofta glömmer bort. Det är ganska knasigt tycker jag, att avstånd från det jag behöver se gör att jag kan se det.

Saknaden växte sig vild igen, efter att under en tid ha kuvats under svärtans tyngd och på något sätt välkomnar jag den. Varje dag väljer jag den uppenbara smärtan före den diffusa tomheten. Att bära på en obeskrivbar avsaknad skrämmer mig, då jag aldrig vet vad som ryms i ett tomrum. Nyckfullheten jag finner i mig vissa dagar gör mig inte gott. Jag behöver min trygghet även då dess färgskala skiftar i mörka kulörer.

Det födde så mycket i mig att få tillbaka något slags perspektiv att jag ännu känner mig lite stum. Här och nu rekommenderar jag sömn för att möjliggöra landning, så, God Natt.

Dagens låt: "Ännu doftar kärlek" med Marie Fredriksson.

Dagens ord: Vilja.

"Det är nu det händer"

I många av mina senaste konversationer har frasen "det är nu det händer [mitt namn]" använts mot mig. Det är ju spännande i sig att folk och fä i min närhet verkar finna mitt liv här och nu så fantastiskt intressant, personligen har jag ingen aning om vad det är som händer som skulle vara något annat än det jag i nuet lever i. (Observera avsaknaden av jubel i text och ton).

Däremot vet jag att det är nu våren kommer och med den brukar i och för sig livet drastiskt förändras. Kortet här ovan togs i barndomsstaden i helgen, det första vårtecknet förevigat, wohoo!

Jag har ont i mina fingrar efter hårda strängar. Här hemma skapas det oljud på många nivåer just nu. Jag tackar ödmjukast för de ljudisolerade rummen jag fritt får nyttja.

Dagens ord: "Jag drömmer, alltså blir jag".

Dagens låt: "Gått mig i blodet" med Emil Jensen. Vissa tycker att skånska är ett läte, andra att det är ett språkfel, men inte jag inte. Jag tycker att skånska är förföriskt vackert.