Söder om Söndag

Dagens ord: Oefterhärmlig.

Önskelista:

- Ett halmstrå
- En röd tråd
- En väg

Eller dylikt, helst någonting som inte enbart är en metafor. Jag önskar mig något verkligt att hålla fast i, det här vraket sjunker.

Dagens låt: "Erika" med Freda.

Dagens ord: Önskan.

"Mitt pussel blev aldrig klart"

En gång, det var flera år sedan nu, sade någon till mig att jag skulle vara glad över att någon som jag ändå fått uppleva hur det är att ha någon som älskar mig. Vad han inte visste var att jag inte älskade henne tillbaka. Den informationen hade nog inte gjort någon skillnad för honom och hans resonemang, men den vetskapen var viktig för mig. Jag tyckte dessutom att han pratade strunt och jag trodde att jag skakade av mig kommentaren ganska så snabbt.

Jag hade fel. Nu, flera år senare kommer orden som jag sedan dess inte kommit ihåg till mig på nätterna och de hugger. Rätt in i hjärtat hugger gamla ord som sades av en struntpratande gubbe. Hjärthuggen gör det än mer svårt att andas.

Någon som jag
Skall vara glad
Över att få ha upplevt
Kärlek

Natten blir jag buren igenom av Thåström och hans "Karenina".

Rewind

Jag försöker backa bandet.
Allt för att sudda ut insikten om att ett hus inte utgör ett hem.

Föga. Lyckas. Jag.

Dagens låt: "När man vågar älska" med Anders Ekborg.

Dagens ord: Själamord.

Fröken Svår bär på en sak

Det sägs att ett perfekt vakuum är omöjligt att framställa.

Jag tänker som alltid att vetenskapen är ohållbart hittepå.

Dagens låt: Psalm 297 (Härlig är jorden), gärna framförd av "The Real Group".

Jag har en vän..

..som skriver vackert. Idag gästbloggar hon här. Kära läsare,
Marie Arouet skriver;


De vackraste ögon och speglar

Varje kränkning är ett vägskäl
korsväg
val.

Att av vördnad eller fasa
respektera den
är att upphöja den till allmän lag.

Det är den ena vägen,
den väg som kommer tvinga dig

krympa andra som du själv blivit
krympt,

kränka andra som du själv blivit
kränkt.

Och du kommer göra det leende, med
ett eller annat budord,
med moral,
begrepp,
sanningar, och
skäl och skäl och
yttrandefrihet och jämlikhet och
andra abstraktioner som är gratis.

Retoriken till er tjänst,
språkets fundamentala lögnaktighet.

Och det är funktionellt,
för i den döda skogen finns
inget som vittnar om
livet som dog.

När alla spår av en självkänsla är utplånade
kan den formellt sett inte saknas.

***

Varje kränkning är ett vägskäl
korsväg
val.

Att av vördnad eller fasa
bekämpa den, är
att ge sig själv rätt till ett liv,
att ge livet rätt till ett själv.

Det är den andra vägen,
den väg som kommer tvinga dig

låta andra växa som du själv har
växt,

se kränkningens natur,
räta på ryggen
förstå den andres behov av
detsamma.

Och du kommer göra det leende, med
ett eller annat budord,
med moral,
begrepp,
sanningar, och
skäl och skäl och
yttrandefrihet och jämlikhet och
andra abstraktioner som är gratis.

Retoriken till er tjänst,
språkets fundamentala lögnaktighet.

***

Den andra vägen skiljer sig
från den första
i landskapsbilden –

vandringen och vägen
danar den vandrande.

För i den döda skogen finns
inget som vittnar om
livet som dog. Och ingen som
ser den som går.

Men den levande lever,
med gröna löv och rosiga kinder.
Den skogen är fylld av
de vackraste ögon
och speglar

och underjordisk sjö.

Kanske har jag glömt hur man andas på rätt sätt

Och någon frågar; hur känns det?
Jag svarar inte.

Och någon säger; svara snälla, du skrämmer mig.
Och jag vill inte skrämmas.

Och någon viskar; säg vad som helst, bara ett ord, vad som helst.
Och jag svarar; luft.

Och någon frågar; vad, vaddå luft, kan jag göra något för dig?
Jag svarar inte. Men förstår att jag har många läxor kvar att lära.

En elegi från mig till mig.

"Hon är vacker som en framtid
och hennes röst är ren och lugn
Hon ler åt dina frågor
Hennes hand på din är lite tung
Ditt liv är ett enda trassel
Hennes liv är i hamn
Hon har en tro och en karta
och en vidöppen famn
När hon säjer det hon säjer
menar hon vartenda ord
Hon är en sten under benet
på den här världens vickande bord

Hon går på vattnet med sitt
sammhällskontrakt
Du letar efter sprickorna
och granskar noga orden hon sagt
Om Gud är död och alla ideologier
har rasat samman
hur kan hon vara så naiv
hur kan hon trotsa det här mörkret
med den där flamman?
Hon lämnar sitt jobb
varje dag klockan fem
Du står där och väntar
och du följer henne hem

Hon måste va en kristen kommunist
Hon säjer: Den förste nu
kommer snart att va sist
Hon måste va en kristen kommunist

Hon säjer: Du måste älska din nästa
som du älskar dig själv
med nu kan inte älska dig själv
inte älska dig själv
inte älska dig själv
Du tar hennes hand
Du tar henne i famn

Du vill att hon ska förlösa dej
fram till dej själv
in till dej själv
Du vill ha hennes kärlek
men du kan inte ta emot den

Hon måste va en kristen kommunist
Hon säjer: Den förste nu
kommer snart att va sist
Hon måste va en kristen kommunist

och du
är en spillra
bland spillrorna här
i en sönderslagen värld
Men hon
står där med sin fackla och säjer:
Allt ska bli bättre
Vi ska bygga en bättre värld
En bättre värld"

Ulf Lundell- Hon måste va en kristen kommunist.

Feministen i mig har svårt för den här mannen. Poeten i mig älskar honom.
Och här och nu slår jag ett slag för konsten. I ett snårigt mörker, i allt som är trasigt och destruktivt finns det alltid någon slags skir skönhet och kanske är det svaret. Det finns färger som jag ännu ej sett.

"Man lär sig leva med sig själv och inget annat, det är det som gäller"...
..."Det är en enkel regel".

Kent- "LSD, någon?"

Dagens ord och tillika Slitens bakläxa: Lyssna. Kanske dags för mig att lära mig det nu.

Svårrubricerat svammel om tomhet och rädsla

Helgen.

Under fyrtioåtta timmar låg jag som förlamad i min säng. Jag var utomhus under totalt femton minuter, det var tiden det tog att ta mig till affären och hem igen för att handla soyghurt som var det enda jag fick i mig. Jag tror jag hamnade i den för mig renaste formen av existentiell ångest, snacka om lamslagen.
Igårkväll blev Tonart till slut orolig och bjöd på tårta, jos och lyssnande och det hjälpte till att skära bort toppen av isberget som jag just nu värker och verkar under.

Idag, Måndag.

På-riktigt-speglad av Ankan alldeles utan samtal. Ankans blick har visat att hon minsann ser att det mest är skalet av mig som är närvarande. Jag vet att hon tycker om mig just för att jag har väldigt svårt att vara någon annan än mig själv, hur världsfrånvänd jag än kan vara. Utrymmet hon gav min tystnad planterade ett frö av glädje i min mage, som sedan gödslades av högklassig humor i form av klockrena Gulletussan-imitationer som gav mig lite värme tillbaka. Tillräckligt mycket värme för att jag nu under kvällen skulle lyckas med att ta årets premiärdopp i sjön här hemma, vilket i sin tur påminde mig om viktiga känslor som inte får glömmas bort.

Dagens låt: "Cirklar" med Lisa Ekdahl.

Dagens ord: Saknad.

Kom och fyll mig på alla de sätt som bara du kan.

Dagens ord

Balans, du har aldrig varit min dans
Balans, du har aldrig givit mig en chans
Balans, som att jag skulle tro på att du fanns

Dagens låt: "Det vet bara jag" med Totta Näslund.

Fast allvarligt

Jag är inte inne i en depression...

Så det finns visst gränser för när inte ens jag orkar med mitt urusla humör längre, det här beteendet gör sannerligen ingen muntrare. Jag har sovit bort min dag och som så ofta kommer sansen med vilan.

Jag lever med mig själv tjugofyra timmar varje dygn och om jag skall orka fortsätta att göra det så måste jag bli striktare med gränsdragningarna mot mig själv. Jag skulle aldrig någonsin tillåta någon annan vara så dryg mot mig som jag själv är. Skärpning Sliten, sluta med att straffa ut dig själv! Jag och mitt jävla temperament.

Jag är ett barn av mörker som strävar mot ljuset.

Låten för nu: "När lugnet blev en sensation" med Uno Svenningsson.

Det vi inte ser finns inte?

Vissa dagar äter avgrundsmörkret upp mig och jag bestämmer mig för att späda på svärtan genom att dra täcket över huvudet.

Bloggen känns som ett svart hål där ord kan sugas in i intet och jag bestämmer mig för att inte formulera dem.

Världen känns ond och maktens konsekvenser skenar i mitt inre. Hur skall lilla jag kunna göra någon skillnad då språket om våld, övergrepp och utsatthet inte finns? Jag försöker verka ur min profession, men händerna är bakbundna.

Makten lutar sig tillbaka med makten i ryggen och den som känner, den som sett sanningen i vitögat, den får luta sig tillbaka mot sig själv och stilla undra hur stark en ryggrad kan växa och bli.
Och hur vet man när den knäcks?

Ett stycke konst som utmanat makten göms bakom kulissen och jag, jag mår fortfarande bara illa. Makten får frågan om den inte vill höra den andra sidan.

Nej.

Dagens låt: "Vad två öron klarar" med Kent.

Dagens ord: Anarki.

Pussla till något helt. Till något ärligt rakt.

Det är ett vedertaget uttryck, jag hör det ofta, "tänk om jag inte räcker till?"

Ja. Det är ett vedertaget uttryck och även jag använder det ofta. Tänk om jag inte räcker till.

Jag tänkte det idag igen, Trasan är här och speglar min rädsla, hon levererar ömt min trasighet. Jag tror hon vill visa att hon aldrig tänker släppa taget om mig och jag välkomnar henne varmt, hur ont hon än gör. Idag berättar hon historier ur mitt förflutna, vissa hade jag nog förträngt.

Jag påminns om varför det vi kan verbalisera ofta känns som slitna kommentarer, för helt ärligt... finns det någon enda en som vet vad som alls menas med att man skall räcka till? Räcka till vad? Räcka till att göra vad?

Jag tycker det är rätt så fult med massa klipp i bloggen, men dagens låt serveras ändå så. Bara att klicka, lyssna och begrunda.



Och ordet för dagen, ja, varför inte "skärvor".

Trasan

Hela dagen har det gnagt i bröstet. Rivit lite sådär som det gör då någonting där inne enträget söker min uppmärksamhet. Meningar från Husguden har ploppat upp lite titt som tätt och jag har stretat på. Jag satte på mig min finaste sommarklänning och gick på kalas i milda människors sällskap och allt kändes bara fel. Jag kändes fel.

"Jag stör mig på ett ljud som inte hörs".

Du som fanns där för mig, för bara mig, två timmar per vecka i fyra år. Jag saknar dig nu ty jag vill vrida mina tankar med dig. Du valde att inte gripa efter det enklaste svaret för du visste att det ändå inte var mitt. Allt som är jag är i omvandling.

"Jag ser mig i spegeln, det är en dålig dag, är det honom jag känner, är det han som är jag".

Jag gick ut på balkongen och såg ut över den spegelblanka sjön. Det var ändlöst vackert och allt jag förmådde var att gråta. Från att jag var ett litet barn fram tills för ett par år sedan var jag Trasan. Trasan är den som har tagit mig hit, det är hon som betalat för livet med sina tårar och med sitt blod. Hon har tagit mig precis dit jag ville komma och nu är det hon som inte får plats. Då jag genom andra människors blickar speglas syns hon inte alls. Blickarna nu säger mig att jag ses som stark, social och pålitlig, av en del som någon att se upp till. Då Trasan tog det största utrymmet i min själ visades jag rent fysiskt upp som ett skräckexempel för hur du inte vill bli. Kanske är resan jag gjort på sitt sätt beundransvärd, kanske är den fantastisk, kanske borde jag vara tacksam.

"Mamma är säkert nöjd".

Jag skulle kunna tjäna mitt uppehälle på annat vis. Jag skulle kunna leva av att skapa inifrån min kammare, men jag har valt en annan väg, en striktare mer välanpassad väg. Jag får aldrig förlora Trasan, bara tanken på att göra det skrämmer vettet ur mig. För mig är det ju hon som är den levande och starka. Den vackra. Kännande. Jag bryr mig inte om att det är nu ni ser mig som stark, som segrande ur era normaliseringsglasögon för ni har fel. Om jag skall kunna jobba vidare och leverera det ni vill ha av mig så får ni knipa era hungrande käftar som talar medelklassakademiska och låta Trasan få sitt välförtjänta utrymme. Det är hon som kan det här med livet, inte välpolerade vältalande jag.

"Har du kommit någonstans, har du sumpat din sista chans, är du framme nu, har du valt en väg att gå, ett mål att sikta på, är det verkligen du, är det verkligen du".

En dålig dag är en dålig dag, men varje dag hatar jag hur jag måste dansa med storebror för att kunna komma åt att hugga honom i ryggen.

"Det krävs så mycket mygel för att verka normal".

Sliten Kommentar goes hightech

Jag blev alldeles nyss tvungen att lära mig hur en klämmer in youtubeklipp i bloggen. Så nu kommer dagens låt och levererar mer av vad som för mig är skir nakenhet.

På insidan/ Inspiration

Musiker som denna man är de som stänker tändvätska på min inre glöd. Det känns lite trasigt och det känns väldigt naket.

Tack, tack "En helt vanlig man" för länken!

Dagens ord: Jävlaranamma.

On the outside

Det känns väldigt fint att människor som inte känner mig eller alls vet vem jag är läser mina ord genom den här bloggen. Särskilt då det är en blogg helt utan tema eller sammanhang, jag skriver ju mest bara av mig som i ett kladdblock. Jag tackar er för det. Verkligen. Jag undrade igen varför jag egentligen lägger ut vissa av mina ord här och fick samma svar som förra gången jag frågade mig det. Det minskar känslor av ensamhet.

Egentligen är det också litet märkligt hela grejen... vilken vinkling av livet det blir. Vilken del av min dag väljer jag att dela med mig av här? Och varför? Det är inte alltid den delen av dagen som betytt mest för mig, så varför just den? Exhibitionisten i mig ger inga svar och jag känner henne för dåligt för att se igenom fasaden, jag ser inte sprickorna.

Idag sade Tonart till mig att hon ser mig som ett geni. Jag ser henne som ett så orden vägde tungt, särskilt då hennes blick sade mig att hon menade allvar. Något geni är jag inte, men såhär i efterhand är jag litet ledsen på mig själv för att jag sedan hon sade det har klankat ner på mig själv rejält. Allt för att inte komma alltför nära känslan av att jag ibland kanske kan vara litet bra...

Dagens låt: "Halo" med Beyoncé.

Dagens ord: Förtrogen.

High on life.

Dagen idag har färgats av vackra mellanmänskliga möten, det känns som att dagen gått i lila. På jobbet har flertalet individer modigt stått upp för mänskliga rättigheter och för kärlek. De var relativt unga och de tog mig till tankar om det vackra i livsmod och om det fräscha i omognad.

Senare, då jag väntade på bussen kom en man och satte sig bredvid mig och delade med sig av sin livshistoria. Han talade om hur illa han blev behandlad då han 1940 gick ut i krig, förfrös båda fötterna och fick ligga på sjukstugan i mer än en månad. Han talade om sina rädslor och om hur han hade blivit utsatt för kränkningar. Han talade om mänskliga rättigheter och individens värde. Då han berättade om tydliga minnesbilder som satt fast på hans näthinna så grät han.

Han var född 1917 och hade precis varit och bokat en resa till kanarieöarna, han sade att han brukar vara där ett par månader varje år.

Jag blev lite omtumlad och tagen av vårt samtal och tackade honom då jag efter en halvtimmas samtal gick av bussen. Han kramade i sin tur min hand och glitterlog med både mun och ögon.
Han hade en makalöst vacker och blå blick.

Möten som når mig påminner mig om mycket. De påminner mig om varför jag valt de vägar jag går på och även om varför jag valt att leva livet alls. Möten som de idag kan ge energi till att känna mig igenom massvis, de ger mig en kick av liv.

Dagens ord: Mångalen.

Dagens låt: "Ett brev" med Caj Karlsson.

Pust

Efter litet sömn tänker jag att jag haft ytterst få relationer där jag brytt mig om att kämpa alls. Att folk försvunnit har varit helt okej, vilket nu säger mig att jag då aldrig var där.

Det gör helt enkelt ont att kyssas hejdåförjustnu vid tåg.

Jag diggar sömn, det går liksom att tänka om man finner den.

Blå smak av salt

Jag landade på min säng, den här gången alldeles ensam. Alla dagens måsten föll bort ur mitt medvetande i samma stund som gråten kom och jag tillät mig att bara dra täcket över huvudet. Det brukade vara sällan som någonting trängde sig djupt in i mig, det var sällan jag alls nåddes och idag vägrar jag möta någon i mitt nakna tillstånd. Kanske är jag genomskinlig och jag jobbar fortfarande hårt för att ge mig själv nåden.

Idag sade Bubblan till mig att jag lärt henne mycket, det var en vacker sak att säga. Hon har lärt mig att våga älska och hon har lärt mig om mod, jag tänker att det är en hel del det med... men det sade jag inte där och då. Att svara något som liknar "detsamma" på viktiga ord och stora känslor kan ibland kännas väldigt fel.

Kroppen ligger kvar i sängen under täcket, men huvudet har tagit sig fram för att kika på film och hittills har jag gråtit mig igenom "Monster" och "Brokeback Mountain". Kanske det enda som finns kvar att göra för att minimera rädslor och saknad är att sova. Sova, vakna och sedan mera film. Och musik.

Att bli älskad är stort, bara att älska är större.

Dagens låt: "Egoism" med Eva Dahlgren.

Dagens ord: Ömhjärtad.

Polkagriskänslor

Hur kan känslor som torde vara så motstridiga leka i kroppen samtidigt? Hur kan blyghet och trygghet samsas så? De sammanblandas inte till en känsla som blir till något mittemellan, inte alls. Blygheten är ren blyghet och tilliten ren och skär tillit. De lindas samman som färgerna i en polkagris. Jag ser den framför mig, dagens polkagris. I den lindas gult samman med blågrönt, den är vacker och den har en mild, genomborrande smak.

Jag försökte måla den med hjälp av paint, men tålamodet tog slut ganska så snabbt... Jag skall gestalta den med penseln istället, så nu bär jag med mig mitt staffli ner till sjön! Det får bli min dag.

Dagens ord: Blandas.

Dagens låt: Avgörs senare under kvällen då jag tänker titta på ESC i vackra vänners sällskap.

Förundran

Din doft dröjer sig kvar här i min bädd och på min kropp.

Och jag förstår aldrig vad det är du gör med mig.

Dagens låt: "När en vild röd ros slår ut" med Eva Dahlgren.

Dagens ord: Allt.

Älskad och sedd

Jag har hört det sägas vid flertalet tillfällen, att ärrad hud är starkare än vad huden från början var. Jag har alltid svarat med ett menande leende. Kanske har jag även nickat och sagt något varmt tillbaka.

Ibland undrar jag dock om det verkligen stämmer, eller till vilka nivåer metaforen egentligen tar sig.

Ibland undrar jag om det kniven skar någonsin kan läka alls.

Dagens låt: "Mareld" med Lars Winnerbäck. Favorit i repris kan jag kalla det om jag låter cynismen lysa igenom.

Dagens ord: Akilleshäl.

Jag är en självdestruktiv jävel som försöker sälja in mig så gott jag kan. Eller är det från andra hållet det kommer? Jag är en mjuk och varm liten bit som går till en plats där det finns känslor jag förut kände så fort jag blir litet liten och rädd?

Onödig information

Idag har jag velat dansa till Jumper, kasta kuddar, skratta och pilla in lakritsbitar i någons näsa, men någon var inte här. Dagdrömmen har dock hållit humöret uppe under dagen, som kanske måste gå till historien som en av mina mest kreativa arbetsdagar någonsin.

Om det hade funnits en "gilla"knapp här hade jag tryckt på den själv! Jag saknar fejjans funktioner ute i den verkliga världen. All kommunikation förenklas så totalt, jag slipper tänka på vad jag skall säga, eller om jag skall säga något alls, allt löser sig med ett enkelt knapptryck.

Dags för sömn. Tummen upp för mig!

Dagens ord: Härlig.

Dagens låt: "Yeah yeah wow wow" med Martin Svensson.

Jag har inga mellanlägen, det är antingen eller och det kan svänga snabbt. Jag överrumplar fortfarande mig själv ibland med mitt lynne.

Med näven kvar i luften

Jag klarade mig helskinnad genom dagen, det är rätt så sällan det händer. Jag har ibland blivit kallad för Kenny och jag tror att ni som sett "South Park" fattar grejen. Man kan dö en gång om dagen vill jag hävda och ibland fler gånger än så faktiskt.

Kvällens låt: "Ta inga order" med Kapten Röd.
Tack Mollya! Tack, tack, tack!! Tack!

Kvällens ord: Aktivism.

Stolt på ett positivt vis..

..Känner jag mig idag.

Jag kan omöjligt se mig ur ett objektivt perspektiv, men jag misstänker att mina ögon tydligt uttalar "vill du jävlas med mig idag, så snälla kom, bara ge mig vad du har ditt rädda lilla skräp". Resultatet hittills är att ingen ens har försökt att föra kränkande diskussioner i min närhet.

Dagens ord: Egenvärde.

Dagens låt: "The most radical thing to do" med The Ark.

Livet som balansbräda

Jag vill sova, men kan inte, för jag vill även gråta. Gråta kan jag tydligen inte göra idag, det bara trycker i bröstet och klumpen i halsen växer.

Jag har svårt att hantera trötthet, jag blir arg, ledsen och frustrerad, alltihop samtidigt. Det blir som ett krig i skallen och ingenting, absolut ingenting känns bra.

Jag skulle vilja skälla på någon. Skälla och stå i tills det enda svaret som går att ge mig är en kram. En hård kram och den till synes enkla frågan "hur mår du?" Så skulle knuten i mig lösas upp till salta tårar och sömnen komma som ett brev på posten.

Jag blir så trött på mig själv. Detta jävla humör. Upp som en sol, ner som en pannkaka.

Dagens ord: Gegga.

Dagens låt: "Break & Enter" med The Prodigy.

En dag skall jag skriva ett brev.

Det finns en person här i världen som jag älskat en längre tid än vad jag älskat någon annan. Jag har faktiskt älskat honom hela mitt liv. Som barn älskade jag honom öppet, lyckligt, bubblande och fritt. Jag har vackra minnen av hur jag skrattandes springer in i hans famn och han tar emot mig, lyfter mig och snurrar mig runt runt. Som vi sprakade av kärlek min pappa och jag. I mitt minne är han majestätiskt stark.

Jag såg en man på bussen idag som påminde om honom. Jag vet inte vad det var som så starkt triggade mig till att minnas... Var det guldkedjan om hans hals, de smala benen, eller den sorgsna blicken? Kanske var det hans attityd, hur han kämpade för att ingen skulle se att han var så full att han hade svårt att stå upprätt.

Jag kände inte mannen på bussen, ändå ville halva jag slå honom hårt, för att få honom att vakna. Andra halvan av mig ville i en tyst gråt krama honom och be honom att sluta. Jag gjorde naturligtvis inget av detta, utan satt tyst och sammanbiten på mitt säte medans jag stolt kämpade bort tårarna. Jag saknar hon som en gång i tiden hävdade att jag är stoisk.

Jag funderar återigen på hur det kan göra så ont. Jag vill resa dit, kliva in på pantbanken och lösa ut pappas guldkedja, men priset är för högt. Jag vill inte betala för hans nästa fylla. Jag vill inte betala några tusenlappar för hans eviga skuld, hans aldrig sinande skuldkänslor gentemot mig. Jag vill bara få älska honom, med min kärlek kunna hela honom.

Det enda jag vill göra är det sista jag får göra. När gick allt sönder?

Minnen är aldrig sanna, ingen vet vad som någonsin har hänt.

Dagens låt: "Kevlarsjäl" med Kent.

Dagens ord: Sydd.

Mor

"Satius est impunitum relinqui facinus nocentis, quam innocentem damnari".

Jag hatar makt.

Dunkar varmt

Hela jag håller på att bli ny. Jag värker mig fram.

Jag växer och det är lite läskigt minsann. Tänk om jag håller på att bli en social prick, tillmötesgående och glad. Tänk om jag skall få smaka mer på lyckan.

Vem blir jag då?

Jag håller på att revidera hela min självbild just nu. Kanske är det på tiden, människor har höjt sina ögonbryn gång på annan den senaste tiden då jag obetänksamt kläckt "sanningar" om mig själv. Kanske har det varit så en längre tid förresten, jag har bara valt att inte se det. Lite ont gör det ändå att tänka att det jag tar i inte alltid blir till skit. Vissa saker jag tar i verkar ju bli till det bättre nu för tiden till och med. Vart tog all skit vägen? Vart tog Trasan vägen? Vem fan är det som bor i min kropp?

Hon som bor här i kroppen just nu leder mig till härliga ställen, till ställen där det bubblar. På mina långa skogspromenader är jag inte där jag brukar vara i den inre världen, i de mörkare delarna av djupet. Nej, nej. Helgens dagdrömmar har varit heta. Varje liten vik och glänta har bjudit på fantasier, som videofilmer i mitt huvud, om hett, passionerat älskande och många träd har varit som gjorda för att trycka upp henne mot. Jag som ibland ser mig som pryd har fått mig själv att rodna.

Jag har dock inte onanerat ute i det fria som ett par andra som jag under mina promenader funnit i buskarna gjort, men jag har funderat på vart en kan ha sex utomhus utan att bli påkommen. Sex i det fria är ändå något speciellt... Jag är född i helt fel tid, det tänker jag ofta och i många frågor.

Dagens låt: "I touch myself" med Blondie.

Dagens ord: Kåthet.

Varm i hela magen

Bortsett från någon timmas slummer har jag nu varit vaken ungefär fyrtio timmar och tänker att lite sömn nog inte skulle skada.

Blåmärkena på mina ben påminner om en fantastisk nattlig cykeltur och värken i smalbenen säger att dagens demo gick bra.

Dagens ord: Glad.

Dagens låt: "Hon kommer från främmande vidder" med Lars Winnerbäck.

Nördig och fånig, det är jag. Nördigt och fånigt och sliskigt kär.