Ord är ord är ord...

Ibland slår det mig att det kanske bara är i mitt eget huvud som jag är modig angående andras känslor. Att det endast är där inne bland allt annat lull-lull och ludd som jag vågar se och uppmärksamma. Jag ser objektivitet som något icke-existerande. Detta gör att det här med känslor, mina som andras, blir till något svårt abstrakt. Kanske är livet bara en ren gissningslek, där den som gissar ganska nära något som kanske skulle kunna stämma och som samtidigt inte sårar andras känslor alltför mycket går i mål minst sargad?

Men är det ens något att eftersträva, att i slutet vara den minst trasiga?

Idag grät någon jag inte känner särskilt väl. Jag hörde hennes snyftande på avstånd och det tog flera minuter innan jag gick till henne för att fråga om det fanns något jag kunde göra. Under de minutrarna satt jag och lyssnade till hennes förtvivlade gråt och funderade nervöst på hur jag skulle möta någon halvt okänd i ett så sårbart tillstånd. Vad ynkligt av mig.

Jag har många gånger tänkt att jag inte får vara så satans rädd för att bli avvisad. Det är dags att ta tag i den känslan igen. För inte är det väl så att världen rasar om någon jag knappt känner ber mig om att jag ska låta henne vara ifred?

Jag ska ta lite av den hårda ytan jag har runt hjärtat och sätta den på näsan, kalla den för skinn på näsan och sedan inte backa innan jag prövat att ta åtminstone ett kliv framåt.

Dagens ord: Konfys.

Dagens låt: "Nothing Else Matters" med Metallica.