Här och nu är jag okej.

Någonstans i glappet mellan den stress som vetskapen av allt jag här och nu verkligen skulle behöva göra ger och tröttheten jag bär, infinner den sig. Känslan av att vara åtminstone lite okej trots att jag inte är perfekt.

Just i denna stund känner jag att det är okej att jag inte orkar bära världen på mina axlar precis hela tiden. Det känns okej att ryggen ibland kroknar och att benen viker sig under mig. Det känns även som att det finns något sunt i den enträgna vägran jag känner inför att hantera maktlösheten som jag bär på.

Just här, just nu straffar jag inte mig själv för att jag inte är perfekt. Jag kommer aldrig bli perfekt och det vet jag. Nu kommer jag ihåg att jag brukar uppskatta det, uppskatta det mänskliga i mig, se det vackra i mänskligheten. Jag har inte haft kraften till att se skönhet på ett tag. Kanske kostar det mer att se den än vad det gör att se smolken i bägaren? Åtminstone just i ögonblicket? Min smolk har suttit som tjära inom mig ett tag nu. Svart som natten, med en påträngande doft, klibbig och totalt omöjlig att tvätta bort.

Är det från något liknande uttrycket "smakar det så kostar det" är kommet ur? Jag tycker mycket illa om klämkäcka fraser. Kanske för att de ibland förvirrar mig. Hur ska jag veta när jag förminskat det stora och gjort något som torde få stå kvar där i periferin till det centrala? Idag undrar jag om ett sådant uttryck provocerar mig för att det, uttrycket i sig, är för fullt, eller för att det är för tomt.

Jag är trött och tankarna är som känns som innehållet i en saccosäck och det måste någon gång fan bara få vara okej. Eller har jag missat att det inte är jag som är Gud?

Det var inte igår jag hittade förmågan att ge mig själv nåden, men idag kan jag återigen kalla mina tillkortakommanden för min mänsklighet.

Dagens ord: Andas.

Dagens låt: "Rosor och palmblad" med Kent.