Jag har en tro om att det är i människors sprickor som möten möjliggörs. Där i fasadens medvetna eller omedvetna glipor tror jag att vi har en chans att se varandra.
Kanske är det likadant med känslor. Att det är där i glappet emellan dem, där de tvingas till att naket mötas, som något kan aktiveras, skapas, eller kanske förverkligas. Som när snön suger upp vatten ungefär. Snön får en ny färg, nytt utseende, ny konsistens och till och med ny temperatur. Kanske kan känslor på så sätt suga upp varandra. Sammanblandas och bli något annat, bli något som måste hanteras på ett helt annat sätt än hur de togs om hand då de fanns att hantera som känslor fristående från varandra?
Mitt nyuppväckta hat har just blandats med känslan skönhet och det är inte ett nådigt möte. Jag vet att det nu är mitt ansvar att hantera krocken med konstruktivitet eller destruktivitet. För en gångs skull känns det som att det omöjligt kan existera särskilt många gråzoner.
Det är så smärtsamt dock, att en så kraftfull känsla leder mig direkt till handlingsförlamning.
Dagens låt: "Hon förtjänar hela himlen" med Lisa Ekdahl.
Dagens ord: Satanshelvetespatriarkatfanskap
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar