Det är precis det här som är livet

Jag vet inte om det är en insikt, eller helt enkelt min dagsform som gör att jag idag kan svara på en av de frågor jag så ofta ställer mig, frågan "är det verkligen det här som är livet?"
Ja, det är det här som är livet. Inget mer, inget mindre. Vad jag än väntar mig, vad annat jag än söker, så är dagarna jag tråcklar mig igenom fortfarande livet.

Kanske har våren så sakteliga, lite i smyg börjat sin årliga förförelsedans för mig, eller vart har det svarta hålet som jag ibland väljer att kalla för min själ tagit vägen?

Promenaden som jag i eftermiddags tog i solnedgången på sjön var så fin. Isen är så vacker nu. Den är nästintill blyertsfärgad med sprickor som löper med och genom varandra. Jag önskar att jag kunde gestalta sprickornas dans. Sjön knakade högt under mina fötter trots den tjocka isen och den skrämde mig. Kanske är det därför jag kan älska vattnet och isen så innerligt, för att jag respekterar dem så?
Under promenaden hann jag med att skuttspringa till en glad låt och jag passade på att flaxa ordentligt med armarna. Då kom spontanskrattet. Efter det har jag funderat en del på varför jag var tvungen att noga titta mig omkring där på skogsstigen innan jag började skutta. Varför ses man som så knasig då man springer som ett barn fastän man är vuxen? Det finns sannerligen få saker som frigör mig så!

Dagens låt: "Jag ville slå dig med häpnad" med Bo Sundström. Jag hade glömt den här låten för en stund, men åh, vad jag tycker om den.

Dagens ord: Häpnad. Jag hade glömt ordet med, jag behöver kanske häpnas oftare.