Kravlöshet

Jag befinner mig i min barndomsstad och umgås med barn. Något tungt har lämnat kroppen min, leken är befriande. Staden är fylld av vår och lungorna av luft.

Dagens låt: "Jag har gått inunder stjärnor" med Bo Sundström och Frida Öhrn.

Dagens ord: Barnlängtan.

Något gömt, inget glömt.

Min vän Stabil ger mig mer än vad hon vet om insåg jag idag. Jag ska tacka henne vid nästa förtroliga tillfälle vi får. Hon har hjälpt mig en liten bit på vägen till att kunna se vad jag har att se fram emot och också vad som finns för mig här och nu att uppskatta. Jag har ju så lätt för att hela tiden längta bort, till det där jag aldrig når och att leva i en ständig bortlängtan tär ju så.

Idag har jag faktiskt förmått att se det fina i det lilla, bl.a. i lottoreklamen. Jag tycker verkligen inte om reklam i sig och än mindre om reklam som uppmuntrar till spel om pengar och med det till spelmissbruk... Men på busshållplatserna och i tunnelbanan finns nu uppmaningar om att drömma och Det är ju det finaste jag vet. Det är jag bra på!

Kollektivtrafiken har jag mycket svårt för med alla stressade själar, all smuts och allt oljud, så att just där få läsa citat som t.ex. "inget formar framtiden såsom drömmen" har idag planterat pirr i min mage och satt ett litet böj på min mungipa. Om någon hade tittat riktigt, riktigt noga hade det kanske gått att få det till att jag log, om än lite i hemlighet.

Dagens ord: Hjärndöd. Min syster är helt fantastisk. Hon får mig i stort sett alltid att skratta, även då jag faktiskt beter och känner mig som att jag vore hjärndöd.

Dagens låt: "Vi är värda så mycket mer" med Tomas Andersson Wij.

Litenhet och gnäll. Del 2.

Och om jag ändå är inne i en gnällvals kan väl bara tilläggas att det just idag känns rätt utnött och patetiskt att gå omkring och nynna om att jag inte är någon soldat. Det är bara en önskedröm, en soldat är precis vad jag är. Intvingad i ledet krigar jag hejvilt, mot samhället, dess strukturer och mot människorna i det. Och inte minst mot mig själv.

Pust, frust och lite tandgnisslan.

Nu tänker jag nynna in mig i höjdarlåten "imorgon är en annan dag".

Litenhet och gnäll.

Jag bygger min värld av mina ord, på olika sätt och på olika nivåer.

Det händer att något skrivet arbete ska inlämnas innan ett visst datum.

En deadline är satt för den där boken som jag aldrig kan bestämma mig för huruvida den ska nå allmänheten eller inte.

Ibland kan det även vara bra att veta vad som går hem att säga. Eller vad jag vill säga. Eller åtminstone vad jag inte vill säga.

Då är det ju självaste fan vad stressande det är dagar som nu då jag är blank. Det känns som att jag tappat orden. Under dagen har jag försökt tvinga ur mig ord och då det inte har gått så har jag försökt tvinga fram ett svar på vad för emotionellt skitläge jag är i. Det har gått runt i cirklar kan jag nu konstatera.

Dagens låt: "Söndagmåndagsång" med Thåström.

Dagens ord: Frustrerad.

Punkt.

Ja, då känns det som jag trodde att det skulle. Tomt.

Jag har haft skrivkramp under dagen och jag tror minsann att det är av samma anledning som det brukar. Då mycket vill ur mig samtidigt så stockar orden sig i handleden.

Havregrynsgröt inombords, med en yta av kvicksilver, onåbar och giftig, för dem som inte får se längre än så.

En låt för kvällens tankebearbetning: "Klåparen" med Kent.

Munterheternas högborg.

Implodera mera

Jag tror att det finns två skäl till att "Mia och Klara" sänds just på söndagkvällar.
Ett, för att det ska finnas något att se fram emot även på söndagar. I mitt liv är söndagar en ångestens dag, en vardagsångestens dag. Skäl nummer två tror jag har just med den ångesten att göra. Mycket troligt är att programmet aldrig skulle nå in i mig som det gör om det inte sändes just under söndagsångestens peak. Jag hinner under deras halvtimma med både att skratta tills jag gråter och att gråta tills jag skrattar. Till slut är jag som en känslomässig havregrynsgröt och då programmet är över finns mest bara tomhet kvar. Tomhet att efter lite sömn fylla med ny vecka och nya känslor.

Dagens låt: "Rusningstrafik" med Lars Winnerbäck. Ja, kanske är det nu lite mycket av Lasse, men jag vaknade med låten i huvudet och den sitter där. Enträget minner den om annat.

Dagens ord: Trängtan.

Dyka plant

Jag vill inte tänka och känna idag, ty jag vill inte vara i saknaden. Solen strålar och sjön är makalöst vacker, men idag räcker det inte till. Kanske finns det i mig någon slags tidsgräns som anger hur många dagar i rad jag kan vara utan att problematisera varandet?

Vackra vännen Stabil påminner mig gång på gång om att uppskatta det fina jag har i mitt liv, hon är klok och hon vet, precis som jag hur det är att vara och verka i vemodets land.

Jag bestämmer mig här och nu för att stoppa tankarna om vemod för stunden.
Jag ska ta en dusch och jag ska piffa mig. Sedan blir det melodifestival tillsammans med människor där sinnet rymmer lugn, glädje och sus!

Dagens ord: Särskilja.

Dagens låt: "Aldrig riktigt slut" med Lars Winnerbäck.

Det är precis det här som är livet

Jag vet inte om det är en insikt, eller helt enkelt min dagsform som gör att jag idag kan svara på en av de frågor jag så ofta ställer mig, frågan "är det verkligen det här som är livet?"
Ja, det är det här som är livet. Inget mer, inget mindre. Vad jag än väntar mig, vad annat jag än söker, så är dagarna jag tråcklar mig igenom fortfarande livet.

Kanske har våren så sakteliga, lite i smyg börjat sin årliga förförelsedans för mig, eller vart har det svarta hålet som jag ibland väljer att kalla för min själ tagit vägen?

Promenaden som jag i eftermiddags tog i solnedgången på sjön var så fin. Isen är så vacker nu. Den är nästintill blyertsfärgad med sprickor som löper med och genom varandra. Jag önskar att jag kunde gestalta sprickornas dans. Sjön knakade högt under mina fötter trots den tjocka isen och den skrämde mig. Kanske är det därför jag kan älska vattnet och isen så innerligt, för att jag respekterar dem så?
Under promenaden hann jag med att skuttspringa till en glad låt och jag passade på att flaxa ordentligt med armarna. Då kom spontanskrattet. Efter det har jag funderat en del på varför jag var tvungen att noga titta mig omkring där på skogsstigen innan jag började skutta. Varför ses man som så knasig då man springer som ett barn fastän man är vuxen? Det finns sannerligen få saker som frigör mig så!

Dagens låt: "Jag ville slå dig med häpnad" med Bo Sundström. Jag hade glömt den här låten för en stund, men åh, vad jag tycker om den.

Dagens ord: Häpnad. Jag hade glömt ordet med, jag behöver kanske häpnas oftare.

Det är aldrig för sent att bli fri.

Den dagen jag verkligen på riktigt insåg att det i min inre tomhet finns utrymme för nytt att frodas kan nog nästan ses som min personliga självständighetsdag. Jag har kunnat fira dess årsdag några gånger nu och snart är den här igen.

Det är fina bilder inom mig idag, kanske är det en dag för skapande. I tomheten inom mig ryms det idag känslor som kommer då jag får gå barfota utomhus, det är bland det finaste jag vet. Gärna går jag först en bit på grusväg som sedan blir till gräsbeklädd mark. Där gräset kan mynna ut i sand som mynnar ut i vatten finner jag den bästa av barfotavärldar. Där jag spenderade min barndoms somrar såg vägen ner till havet ut så.

Jag finner mig där idag.
Sittandes i en sanddyn i skydd från vinden bränner solen mina axlar och min lätt fräknade näsa.
Allt som hörs är havet som brusar och skratten från människorna som leker i det och från måsarna som flyger över det.
Doften av det salta vattnet blandas med dofterna från tången, maneterna och snäckorna.
Glassen i handen min rinner och då jag äter den knastrar det lätt mellan tänderna av all sand. Dofterna som redan fanns blandas med en svag doft av jordgubbsglass.

Kanske är jag fem år. Kanske är jag ett ganska tomt blad. I mig fanns det obegränsat med plats för havet, värme och glass.

Vad vackert att finna mig där just idag.
Vad vackert att så mycket ryms i tomheten.

Dagens ord: Oändlighet.

Dagens låt: "Ett hus vid havet" med Marie Fredriksson.

Zebramule

Det är som att jag håller på att förändra bilden av hur jag hanterar mina känslor, eller så håller mitt förhållningssätt till känslorna på att ändras. Jag kan så tydligt i efterhand känna hur två, för mig motstridiga känslor närvarat i samma stund, men istället för att skapa kaos har de harmoniserat med varandra. Harmoniserat och sammanflätats till något nytt.

Tidigare idag satt jag på en bänk i en vacker miljö med någon som är mig mycket nära. Hon såg naken ut. Naken och avståndstagande, en kombination som i sin tur gjorde att jag kände mig rädd. Rädd och trygg. Det var en i stunden mycket märklig blandning av känslor. Som att jag var på myntets båda sidor samtidigt, eller var det två mynt? Två identiskt likadana mynt som svävade bredvid varandra, så att jag kunde stå med en fot på varje? Det var nämligen en annan märklig reaktion som jag kände att känslomixen gav... Jag kände mig stabil och förankrad i mig själv.

Att i den stunden reagera med de känslorna känns väldigt otypiskt mig. Oväntat, fint och tryggt. Dessutom har jag idag känt en liten smak av våren i mitt bröst, vinden har med lekfullhet smekt min kind och jag har ätit världens godaste semla.

Nu i slutet av dagen känns det som att jag kanske kan somna, till "Scrubs", med ett behagligt ansiktsuttryck.

Dagens ord: Stilla.

Dagens låt: "Strimmor" med Lars Winnerbäck.

Under det blåa täcket

Jag vill att livet ska te sig som i "Scrubs", för jag vill också ha en epifani-toalett på taket där jag kan få uppenbarelse efter uppenbarelse, insikt efter insikt om allt det där som är så svårt att se. För hur gör en här i det "riktiga livet" då man vill veta vilken röst man skall lyssna till och med det vilken väg som skall följas, eller åt vilket håll den nya stigen skall trampas upp? Bland alla röster, alla synvinklar och alla definitionsfrågor... Hur kan någon alls veta om allt det man sysslar med ens faller inom ramen för att "göra sitt bästa"?

Ibland är det enkla så svårt och det svåra så rakt att det enda jag kan välja att göra är att sova på saken.

Ord är ord är ord...

Ibland slår det mig att det kanske bara är i mitt eget huvud som jag är modig angående andras känslor. Att det endast är där inne bland allt annat lull-lull och ludd som jag vågar se och uppmärksamma. Jag ser objektivitet som något icke-existerande. Detta gör att det här med känslor, mina som andras, blir till något svårt abstrakt. Kanske är livet bara en ren gissningslek, där den som gissar ganska nära något som kanske skulle kunna stämma och som samtidigt inte sårar andras känslor alltför mycket går i mål minst sargad?

Men är det ens något att eftersträva, att i slutet vara den minst trasiga?

Idag grät någon jag inte känner särskilt väl. Jag hörde hennes snyftande på avstånd och det tog flera minuter innan jag gick till henne för att fråga om det fanns något jag kunde göra. Under de minutrarna satt jag och lyssnade till hennes förtvivlade gråt och funderade nervöst på hur jag skulle möta någon halvt okänd i ett så sårbart tillstånd. Vad ynkligt av mig.

Jag har många gånger tänkt att jag inte får vara så satans rädd för att bli avvisad. Det är dags att ta tag i den känslan igen. För inte är det väl så att världen rasar om någon jag knappt känner ber mig om att jag ska låta henne vara ifred?

Jag ska ta lite av den hårda ytan jag har runt hjärtat och sätta den på näsan, kalla den för skinn på näsan och sedan inte backa innan jag prövat att ta åtminstone ett kliv framåt.

Dagens ord: Konfys.

Dagens låt: "Nothing Else Matters" med Metallica.

Allting är

Idag hörde jag för första gången på mycket länge ordet "behjärtansvärt" och mitt hjärta slog som en liten kullerbytta. Det är inte ofta ordet används av någon i min närhet kom jag då på och det tycker jag är träligt. Det är ju ett så vackert och klingande, men ändå ett så mjukt ord.

Jag är kvar lite i känslan att bloggen å ena sidan är något för mig extremt självutlämnande, men å andra sidan kan jag ändå inte riktigt skriva om livet så som det verkligen känns. Jag har svårt att komma på om det handlar om anonymitet eller integritet. Kanske undrar du om det gör någon skillnad... Ja. För mig gör det verkligen det.

Precis som att det är en stört stor skillnad mellan behjärtansvärt och älskvärt. Eller älskvärd. Hon som talade om det behjärtansvärda är älskvärd, älskad och modig.

Allt jag skrivit idag har känts platt, men det är bara en slags motreaktion från insidan. Här inne i min kropp lever det idag, jag har till och med skrattat från hjärtat. Orden mina är alltid platta innan de landat.

Dagens ord: Äkthet.

Dagens låt: Psalm 205 i den svenska psalmboken.

Jag tänker högt och viftar armar...

...Varenda liten ensam kvällspromenad jag tar här utmed vattnet. Än har jag dock inte stött på den blåval som Laleh sjunger om i dagens låt.

Men väldigt mycket annat har jag tvingat mig själv till att möta där vid det svarta, reflekterande vattenbrynet. Det händer något med mig då jag kommer nära vatten och för en stund får försvinna in i det, känna dofterna och allra helst även känna det mot min hud. Det väcker mig. Där i stunden levandegör det mig. Även kranvatten gör det med mig, om än i mindre omfattning. Jag tänker fortsätta hävda att vatten i första hand är en känsla- känslan vatten och i andra hand något konkret existerande.

Ja. Utom mina Nära och Kära är vatten det som gör mig mest levande. Bäst är det salt. Salt som i hav, eller som i tårar.

Dagens låt: "Bjurö klubb" med Laleh.

Dagens ord: Skrapa.

Diskrepans

Jag har en tro om att det är i människors sprickor som möten möjliggörs. Där i fasadens medvetna eller omedvetna glipor tror jag att vi har en chans att se varandra.

Kanske är det likadant med känslor. Att det är där i glappet emellan dem, där de tvingas till att naket mötas, som något kan aktiveras, skapas, eller kanske förverkligas. Som när snön suger upp vatten ungefär. Snön får en ny färg, nytt utseende, ny konsistens och till och med ny temperatur. Kanske kan känslor på så sätt suga upp varandra. Sammanblandas och bli något annat, bli något som måste hanteras på ett helt annat sätt än hur de togs om hand då de fanns att hantera som känslor fristående från varandra?

Mitt nyuppväckta hat har just blandats med känslan skönhet och det är inte ett nådigt möte. Jag vet att det nu är mitt ansvar att hantera krocken med konstruktivitet eller destruktivitet. För en gångs skull känns det som att det omöjligt kan existera särskilt många gråzoner.

Det är så smärtsamt dock, att en så kraftfull känsla leder mig direkt till handlingsförlamning.

Dagens låt: "Hon förtjänar hela himlen" med Lisa Ekdahl.

Dagens ord: Satanshelvetespatriarkatfanskap

Här och nu är jag okej.

Någonstans i glappet mellan den stress som vetskapen av allt jag här och nu verkligen skulle behöva göra ger och tröttheten jag bär, infinner den sig. Känslan av att vara åtminstone lite okej trots att jag inte är perfekt.

Just i denna stund känner jag att det är okej att jag inte orkar bära världen på mina axlar precis hela tiden. Det känns okej att ryggen ibland kroknar och att benen viker sig under mig. Det känns även som att det finns något sunt i den enträgna vägran jag känner inför att hantera maktlösheten som jag bär på.

Just här, just nu straffar jag inte mig själv för att jag inte är perfekt. Jag kommer aldrig bli perfekt och det vet jag. Nu kommer jag ihåg att jag brukar uppskatta det, uppskatta det mänskliga i mig, se det vackra i mänskligheten. Jag har inte haft kraften till att se skönhet på ett tag. Kanske kostar det mer att se den än vad det gör att se smolken i bägaren? Åtminstone just i ögonblicket? Min smolk har suttit som tjära inom mig ett tag nu. Svart som natten, med en påträngande doft, klibbig och totalt omöjlig att tvätta bort.

Är det från något liknande uttrycket "smakar det så kostar det" är kommet ur? Jag tycker mycket illa om klämkäcka fraser. Kanske för att de ibland förvirrar mig. Hur ska jag veta när jag förminskat det stora och gjort något som torde få stå kvar där i periferin till det centrala? Idag undrar jag om ett sådant uttryck provocerar mig för att det, uttrycket i sig, är för fullt, eller för att det är för tomt.

Jag är trött och tankarna är som känns som innehållet i en saccosäck och det måste någon gång fan bara få vara okej. Eller har jag missat att det inte är jag som är Gud?

Det var inte igår jag hittade förmågan att ge mig själv nåden, men idag kan jag återigen kalla mina tillkortakommanden för min mänsklighet.

Dagens ord: Andas.

Dagens låt: "Rosor och palmblad" med Kent.

I mitt andra liv...

Är jag på en varm plats. Med vatten överallt.

Jag saknar det fria vattnet. Kanske är den saknaden en del av trängdheten som har rotat sig i min kropp. Det finns bara is överallt ju. Is som sitter fast.

Det känns i fantasin som att jag längtar efter värme, vatten och något luddigt. I mitt andra liv är jag där. Skrattandes. Porlandes.

Dagens ord: Huvudvärk.

Dagens låt: "Lämna mej inte här" med Eva Dahlgren.

Den här vintern är grym och helvetisk. Värre än någonsin!

Jag önskar att vi var flera

Idag såg jag Vildkaninen igen. Hon skymtar fram då jag minst anar det och det finns ett skönt lugn i våra möten. Då hennes vilda sinne, med den ibland skygga och lite skrämda blicken möter min infinner sig lugnet.

Det är som att hon ger mig ett kvitto på att jag inte är ensam i världen.

Dagens låt: "Kom Tilda" med Laleh.

Dagens ord: Tid.

Var Eviga Dag

Var eviga dag saknar jag Trollet.

Fortfarande.

Hon undrade varför jag inte kunde släppa efter för gråten då jag väl lärde mig gråta.
Jag skulle vilja säga att jag har lärt mig det nu.

Jag skulle behöva att någon såg. Såg mig. Såg mig rakt in i ögonen och sade "[Mitt Namn], alla andra kan ha fel."
Jag skulle vilja säga att ingen sagt så till mig på länge, men att jag skulle behöva att någon gjorde så.

Jag skulle fortsätta hävda att en människa visst är en ö, bara för att få höra hennes argument om varför jag har fel.
Kanske skulle jag som svar viska att jag förstått nu och hur den insikten är bitterljuv.

Dagens låt: "To be gone" med Anna Ternheim.

Dagens ord: Ensamhet.