Det här med rädslor är för mig ganska fascinerande. Något mina tankar ägnar mycket tid åt.
Rädslan går där hand i hand med modet, som ett inkört gammalt par. Trots allt de gjort och trots allt som de kanske aldrig gjorde, så hör de ihop.
Ibland ser jag rädslan som något givande. Som en energi så stark, så att modet aldrig hinner tveka, utan bara agerar som på ren impuls.
Andra gånger ser jag rädslan som något mycket tyngande, som en kvarnsten om halsen. De stunderna kräver det så mycket energi enkom till att hålla mig upprätt att ansiktet blir håligt, fylls med skuggor och lämnar mig med en tom blick, alldeles stillastående.
Rädslor fascinerar mig mycket, då olika slags rädslor föder så olika känslor, som i sin tur ger så olika reaktioner i mig.
Rädslan jag bär idag är av det förtärande slaget. Den lamslår mig ej, men ger inte heller någon snabb, aktiv reaktion. Nej. Istället ligger den där inne och gnager. Den pyr, ungefär som glöd i tätt sammansatt skumgummi. Den bränner inte, men ångorna av dess rök förgiftar insidan.
Det är så läskigt då tvivlet på mig själv gnager.
Tänk om jag inte är tillräckligt bra. Tillräckligt närvarande, stark, modig, seende och varm.
Tänk om jag helt enkelt inte räcker till.
Är otillräcklig.
Tänk om jag springer omkring här i mitt varande med skygglappar på?
Tänk om jag är dålig.
Dagens låt: "Fröken svår" med Lars Winnerbäck. Jag har blivit tillägnad den förr. Idag ger jag den till mig själv.
Dagens ord: Ängslan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det låter tungt. dagar då man är fröken svår brukar det vara tungt. Den gnagande känslan är i sanning tärande. Kanske kan man försöka landa i att livet är en dans på rosor. Försöka tänka bort de svåra stegen och bara dansa efter bästa förmåga. Du är den du är och det kan ingen ta ifrån dig. Så länge du på allvar försöker så måste det vara nog. Ingen kan kräva mer än så!
Det var väldigt fint sagt. Lugnande. Jag brukar själv tala om att vara utefter bästa förmåga och att försöka se skönheten i alla oförmågor, men vissa dagar spricker det. Jag verkligen försöker ge det jag kan och den enda som kräver mer än det, i alla fall idag, är jag. Alltid jag med min piska.
Tack!
Skicka en kommentar