Då jag klev ut idag, då jag skulle till den vackra platsen, låg dimman så tungt så att sjön inte alls syntes. Det var vackert och drömskt och doften av dimma gjorde mig lugn. Jag blev till och med fuktig i näsan då jag andades in den.
Då jag nåddes av andligheten och av mig själv blev jag idag genomvarm och det fanns faktiskt en dominerande känsla. Så pass dominerande att den genomborrade hela mig. Kroppen, själen, hjärnan och hjärtat.
Känslan var tro och det kändes lite överrumplande vackert. Annars brukar jag ha en väldigt mycket kortare väg till tvivlet, men nu trodde jag på allt. Samtidigt. Just där, just då, kände jag mig inte ensam. Vad mycket annat som fick plats i ensamhetens avsaknad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar