För allt som hennes händer kan skapa

Att räcka ut en hand kan vara svårt. Ibland har jag varit stolt. Ibland sårad. Nu vet jag inte vart jag ska räcka den, men uträckt är den, eller dem. Jag gestaltar känslan i form av ett barn, så som de med utslagna händer springer då de vill visa något. Jag springer med uträckta händer från långa armar och undrar vart jag möjliggör att de nås.

Livet har lärt mig att aldrig ge upp. Det som verkar, känns och kanske en dag är omöjligt är det inte nästa. Det finns alltid något annat. Kanske ett breddat perspektiv som föder mod. Kanske andra människors praktiska hjälp som ger ny kunskap. Kunskap som skapar förändring. Det går att uttrycka det på många sätt, men jag tror att händer, öppna ögon, mod och en stark tillit finns med som delar av en viktig kärna.

Jag tänker visa mina händer varje dag på det enda sätt jag just nu vet att jag kan. För som skrivet. Jag vet att jag aldrig ska ge upp. Stoltheten är tack och lov borta. Sårad vet jag bättre än att bli. Mitt inre är blodrött och pulserande, blicken är kolsvart och viker inte för någon.

Det handlar inte om mig.

Dagens låt, idag med: "Such A Common Bird" med Ane Brun och Wendy McNeill.

Dagens ord: Framtid.

Jag vill skriva en roman här och nu, men även att inte kommunicera är att kommunicera. Särskilt då någon hör.