Det är kallt. Så fruktansvärt kallt överallt. Ute känns det som att kroppen kommer krackelera och här inne känns det som att hjärnan gör sitt i en väldigt mycket makligare takt än vanligt. Än önskat. Jag har skrivkramp och målarkramp och med det inser jag att jag nog har lite allmän kramp... Känslokramp.
Jag är rädd. Så fruktansvärt rädd och liten. Kanske för att jag fortfarande tror på Spöken.
För att finna tröst idag ser jag upp på himlen och finner den som den ser ut på bilden ovan och blir med ens mycket lugnare. Den ser så oändlig ut, gör att känslan av oändlighet sprids i den kalla kroppen. Jag kommer plötsligt ihåg den varma drömmen från i natt och ler. Jag vet inte hur kroppen kan reagera så starkt utan en verklig fysisk beröring, men tänker att även det har med Spökens existens att göra.
Dagens låt: "Sparvöga" med Marie Fredriksson.
Dagens ord: Avund
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar