"Verkligheten" trängde sig på

Idag hamnade jag på ett villospår, rent fysiskt. Ihop med någon ur min rent biologiska "familj" gick jag in på ett fik i en av Hufvudstadens mer... fashionabla delar. Människorna var döda i ögonen och bevärdigade icke någon annan än det egna sällskapet en blick. Att köra ut armbågen för att bana sin väg var lika naturligt som det för mig är att be om ursäkt då jag stöter till någon. Att jag inte hörde hemma där kände jag i samma stund som jag bad om soyamjölk i min latte och det inte fanns. Jag fick frågan om låglaktos gick lika bra och att vi kom från olika världar var ett faktum. Det fanns inte i hennes värld att det var mjölk från en kossa jag ville undan. När det var dags för mig att pudra näsan gick jag på den toalett som var ledig. På dörren var det en människa med byxor som symbol... Då jag kom ut därifrån var det som att jag hade gjort något extremt, helt uppåt väggarna galet fel, blickarna nästan skrämde mig (jo, jag var redan innan medveten om normbrottet, men reaktionerna var extrema). Fikan fortlöpte och jag hade svårt att koncentrera mig på samtalet p.g.a. alla intryck och samtal. På detta fik såldes även bröllopstårtor och precis bredvid mig stod cirka trettio olika bröllopspar, sådana som "ska" stå på toppen av tårtan. Jag tror tanken var att de skulle visa ALLA VARIANTER en hade att välja på. Alla brudpar var pudervita i hudfärgen, alla var man + kvinna, alla stod upp, alla brudar var kortare än mannen och hade vit lång brudklänning, männen bar frack. Alla blombuketter som brudarna höll i gick i rött eller lila. Ja, ni hör ju, mångfalden bara... sprudlade...

Jo, jag har varit på promenad i lala- land förr för den som nu undrar om jag föddes igår. Innan jag vågade annat så bodde jag där. Jag hade bara förträngt känslan det ger mig att vara där, då jag numera för det mesta lyckas placera mig i mer passande sällskap/ forum.

Jag undrar hur dessa människor kan se sig som förmer än mig, förmer än någon? Jag undrar hur en kan göra något annat än tänka på "sina medmänniskor" då man talar om värde. Hur kan någon endaste en placera något värde över människovärde? Allas lika värde? (Allt levande finns med i min tankebana, det är pengar som värde jag vill undan). Jag drar snabbt i mig min kaffe och mumlar något om att jag är stressad och tar mig sedan hemåt. Trött på dagen, trött på att kampen ibland gör så ont.

Jag skriver inte så ofta om livet där ute i "verkligheten" och det finns många orsaker bakom det, kanske det främsta är att jag tycker det känns rätt så slätstruket. Men idag behövde det ut. Jag blir helt enkelt så förbannat jävla skittrött på alla lallande jävla idioter.

Dagens låt: "När det blåser på månen" med Kent.

Dagens ord: Kamp. (Tänk intersektionalism, så talar vi samma språk).

Det är som att det ryker ur öronen, jag är så jävla arg. Punkt för idag.