Idag, just idag...

... Känns den här bloggen, mitt andningshål som en förljugen liten plats. Som att jag inte släpper efter, inte skriver det som verkligen känns.

Jag säger till de som finns i min närhet att jag längtar bort. Att jag vart jag än är längtar bort. Det är en lögn. Jag längtar till den enda platsen som jag någonsin varit på utan att känna den där lågintensivt rivande ängslan, som bara kan stavas bortlängtan.

Tomhet brukar vara en av de mest smärtsamma känslorna. Idag känner jag mig allt annat än tom. Jag känner mig proppfull. Proppfull av att längta mig någon annanstans än hit, någon annanstans än bort. Just idag är proppfull den mest smärtsamma känslan. Tidigare i livet har jag varit skrämd av tanken att mina känslor kanske kan göra så att kroppen exploderar. Idag önskar jag så smått att det faktiskt fungerade så.

Ibland blandar jag ihop litenhet med trasighet. Det gör också ont.

Dagens låt: "Vad två öron klarar" med Kent.

Dagens ord: Då.