Tror jag aldrig att någon kallat mig för. I alla fall inte så jag uppfattat det. Det kanske är helt galet av mig att jag aldrig är förutsägbar, att jag aldrig sett ett värde i att sträva efter att vara det. Nu ska jag börja träna på det. Träna på att vara förutsägbar, om så bara för en dag. Jag har förstått att många värderar förutsägbarheten på ett annat sätt än vad jag gör. Att den kan vara som ett tecken för att "här minsann, här i all förutsägbarhet, här finns det minsann trygghet". Jag ser i många situationer helt tvärtom på saken. Inget är ju konstant, inget är för alltid detsamma, vilket då gör att förutsägbarhet föder en falsk trygghet. En slingrande nyckfullhet.
Jag börjar min otroliga förutsägbarhet genom att göra dagens låt till en av låtarna på Lalehs nya skiva, låten "roses".
Låten är fantastisk. Den bringar något nytt till en minnesbild jag just nu bär, ett minne som gör så jävla ont. Jag ska gestalta minnet med hjälp av en handburen videokamera någon dag. I svartvitt.
Jag minns det så tydligt. Hur det översta lagret på komposten där jag ska gräva efter mask består av gamla rosbuketter, sådana som hängt på en vägg länge, gulnade och dammiga. Under rosorna kommer den bördiga jorden full med feta daggmaskar, jag blir alltid så fascinerad av dem, tycker de är läskiga som fan. Kanske är det därför orden som kommer ur stugan bakom mig totalt ignoreras. Som att de for genom mitt huvud utan att fastna. Fram tills nu. Nu kommer jag ihåg som att det vore igår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vet inte just. Det känns som att det vore falsk marknadsföring att verka vara förutsägbar om man varken är det eller har eget behov av att vara det.
Men, ja... Det var nog den bästa kommentaren att ge mig nu. Jag blir bara så trött vissa dagar. Trött på trygg tomtebolycka som är falsk. Trött på att inte visa upp min trygghet som det förväntas. Kanske helt enkelt bara trött.
Tack!
Skicka en kommentar