"Jag kom hit från det stora mörkret
Och in i dig som litet barn
Du har hört om mig i sagor och legender
Jag finns inom dig
Jag är monstret som styr dina tankar
Jag är koderna bakom programmet
Jag är lukten som aldrig försvinner
Jag är tärningen, is i ditt blod
Jag kom hit från det stora ljuset
Det ljus som får dina ögon att blunda
De som slåss mot mig kommer alltid att förlora
Och långsamt förgöras
Jag är monstret som styr dina tankar
Jag är ljuden som bor i segmenten
Jag är repet runt din friaste tanke
Jag är glappet som stänger din värld
Jag är monstret som styr dina tankar
Jag är skogen du aldrig går in i
Jag är sågklingan i dina öron
Och den siste som döljer dig"
"Jag är monstret" med Freddie Wadling.
Idag är jag en sångtränandes sliten kommentar som undrar varför människor som inte alls är genier geniförklaras av knasiga skäl.
lördag 31 januari 2009
Genväg eller Senväg?
Jag har lovat mig själv att jag väldigt snart ska börja spela fler instrument än de höjdarinstrument jag redan behärskar. Jag har tänkt att jag genom det nya instrumentet, som jag ännu ej har en aning om hur man bemästrar ska kunna uttrycka de ljud som för mig går ihop med att uttrycka känslor. Det kommer kräva av mig att våga använda min röst också. Kanske blir det den största utmaningen, att kraxa fram ord till andra än mig själv. Jag har tidigare varit en väldigt utifrån sett behärskad individ. Det är prövningen från helvetet att inte rymmas i den behärskningen längre.
Det finns människor som går runt halva dagarna och säger till andra människor att allt det handlar om är att ta ansvar för sitt eget liv. Det spelar ingen roll vad önskan från början var... "Jag vill kunna gå ut själv", "Jag vill inte dö", "jag vill dö", "jag vill bli lycklig". Ja, alla önskningar du kan tänka dig. "Det kommer gå bra, bara du tar ansvar för ditt liv och dina känslor". Vilket hån. Vilka tomma ord. Jag ställer mig bakom en tro om att det är en av livets huvudnycklar, men. Det räcker ju inte med de orden. Det skulle ju kräva att det fanns någon slags användarmanual bakom den tomma frasen. För vad är det att ta ansvar för sitt liv alls? Och när du kommit på det och efter bästa förmåga gör det, då du tar ditt ansvar och alla frågor kvarstår, om du är en av dem som lyckas ta dig så långt. Vart vänder du dig då? Vem vet vad som är yta eller vad som är djup? Vem vet om det finns en skillnad?
Jag önskar att det gick att skriva en användarmanual åt de individer som tvingas höra den tomma hånfulla frasen varje dag. Jag skulle göra det direkt. Men det går ju inte, alla behöver ju en egen manual, passande för sina egna drömmar och förväntningar.
Det gör att frasen de får blir, om möjligt ännu tommare.
Det gör mig sorgsen.
Det gör att jag blir så där frustrerad igen och undrar när man ska se att alla frågor väger så mycket tyngre än svaren. Ställ dig frågorna. Svaren är ganska så ointressanta. Förstå din egna fråga och du har alla delarna?
Det är en del av min egna, självihopsatta hantera-livet-manual.
Låten jag om ett tag ska framföra: "Det sitter i dig" med Freddie Wadling (ja, fast då med mig).
Dagens ord: Distans.
Om det här inlägget känns rörigt så har jag verkligen lyckats förmedla min känsla.
Det finns människor som går runt halva dagarna och säger till andra människor att allt det handlar om är att ta ansvar för sitt eget liv. Det spelar ingen roll vad önskan från början var... "Jag vill kunna gå ut själv", "Jag vill inte dö", "jag vill dö", "jag vill bli lycklig". Ja, alla önskningar du kan tänka dig. "Det kommer gå bra, bara du tar ansvar för ditt liv och dina känslor". Vilket hån. Vilka tomma ord. Jag ställer mig bakom en tro om att det är en av livets huvudnycklar, men. Det räcker ju inte med de orden. Det skulle ju kräva att det fanns någon slags användarmanual bakom den tomma frasen. För vad är det att ta ansvar för sitt liv alls? Och när du kommit på det och efter bästa förmåga gör det, då du tar ditt ansvar och alla frågor kvarstår, om du är en av dem som lyckas ta dig så långt. Vart vänder du dig då? Vem vet vad som är yta eller vad som är djup? Vem vet om det finns en skillnad?
Jag önskar att det gick att skriva en användarmanual åt de individer som tvingas höra den tomma hånfulla frasen varje dag. Jag skulle göra det direkt. Men det går ju inte, alla behöver ju en egen manual, passande för sina egna drömmar och förväntningar.
Det gör att frasen de får blir, om möjligt ännu tommare.
Det gör mig sorgsen.
Det gör att jag blir så där frustrerad igen och undrar när man ska se att alla frågor väger så mycket tyngre än svaren. Ställ dig frågorna. Svaren är ganska så ointressanta. Förstå din egna fråga och du har alla delarna?
Det är en del av min egna, självihopsatta hantera-livet-manual.
Låten jag om ett tag ska framföra: "Det sitter i dig" med Freddie Wadling (ja, fast då med mig).
Dagens ord: Distans.
Om det här inlägget känns rörigt så har jag verkligen lyckats förmedla min känsla.
fredag 30 januari 2009
Idag, just idag...
... Känns den här bloggen, mitt andningshål som en förljugen liten plats. Som att jag inte släpper efter, inte skriver det som verkligen känns.
Jag säger till de som finns i min närhet att jag längtar bort. Att jag vart jag än är längtar bort. Det är en lögn. Jag längtar till den enda platsen som jag någonsin varit på utan att känna den där lågintensivt rivande ängslan, som bara kan stavas bortlängtan.
Tomhet brukar vara en av de mest smärtsamma känslorna. Idag känner jag mig allt annat än tom. Jag känner mig proppfull. Proppfull av att längta mig någon annanstans än hit, någon annanstans än bort. Just idag är proppfull den mest smärtsamma känslan. Tidigare i livet har jag varit skrämd av tanken att mina känslor kanske kan göra så att kroppen exploderar. Idag önskar jag så smått att det faktiskt fungerade så.
Ibland blandar jag ihop litenhet med trasighet. Det gör också ont.
Dagens låt: "Vad två öron klarar" med Kent.
Dagens ord: Då.
Jag säger till de som finns i min närhet att jag längtar bort. Att jag vart jag än är längtar bort. Det är en lögn. Jag längtar till den enda platsen som jag någonsin varit på utan att känna den där lågintensivt rivande ängslan, som bara kan stavas bortlängtan.
Tomhet brukar vara en av de mest smärtsamma känslorna. Idag känner jag mig allt annat än tom. Jag känner mig proppfull. Proppfull av att längta mig någon annanstans än hit, någon annanstans än bort. Just idag är proppfull den mest smärtsamma känslan. Tidigare i livet har jag varit skrämd av tanken att mina känslor kanske kan göra så att kroppen exploderar. Idag önskar jag så smått att det faktiskt fungerade så.
Ibland blandar jag ihop litenhet med trasighet. Det gör också ont.
Dagens låt: "Vad två öron klarar" med Kent.
Dagens ord: Då.
torsdag 29 januari 2009
Trånga sinnen
Här sitter jag på min kammare med tända ljus och ett glas rött bredvid pappret. Det skulle kunna vara en så perfekt kväll för skrivande. Skrivande utan datorn. Bara papper, blyerts och ord som rinner ur handen min.
Om det bara inte vore för den där obehagliga diskussionen tidigare under dagen, som nu gör att jag sitter fast i tanken. Fast i en mycket ettrig och kliande irritation.
Rynkan mellan ögonen går djup och huvudet bultar av allt tänk. Fundamentalism är skrämmande som fan helt enkelt. Särskilt då den kommer in under skinnet. Den liksom gör att det kryper där under och jag vill riva av mig hela huden för att komma undan den obehagliga känslan.
Blä. Verkligen blä. Och jag vet inte vem jag är mest förbannad och trött på. Den galna fundamentalisten, eller mig själv? Varför låter jag mig nås av någon annans sjuka tankar? Har jag inte nog med mina egna?
Dagens ord: Hjärntvätt.
Dagens låt: "Far har lärt mig" med Laleh.
Antingen är jag skittrött eller så är det en jävla skitdag. Det spelar väl förresten ingen roll... Skit känns det. Jag vill krypa upp i en varm famn nu. Varm famn vars ägare har en lugn röst och trygg blick. Tröst har jag hört att det kallas av dem som är modiga nog att säga att de behöver den.
Om det bara inte vore för den där obehagliga diskussionen tidigare under dagen, som nu gör att jag sitter fast i tanken. Fast i en mycket ettrig och kliande irritation.
Rynkan mellan ögonen går djup och huvudet bultar av allt tänk. Fundamentalism är skrämmande som fan helt enkelt. Särskilt då den kommer in under skinnet. Den liksom gör att det kryper där under och jag vill riva av mig hela huden för att komma undan den obehagliga känslan.
Blä. Verkligen blä. Och jag vet inte vem jag är mest förbannad och trött på. Den galna fundamentalisten, eller mig själv? Varför låter jag mig nås av någon annans sjuka tankar? Har jag inte nog med mina egna?
Dagens ord: Hjärntvätt.
Dagens låt: "Far har lärt mig" med Laleh.
Antingen är jag skittrött eller så är det en jävla skitdag. Det spelar väl förresten ingen roll... Skit känns det. Jag vill krypa upp i en varm famn nu. Varm famn vars ägare har en lugn röst och trygg blick. Tröst har jag hört att det kallas av dem som är modiga nog att säga att de behöver den.
onsdag 28 januari 2009
Framföranden.
Hur jag förmedlar mig ser ganska olika ut beroende av situationen. Jag tänker, tror och hoppas att det är så för de allra flesta.
Ett av mina vanligaste sätt att prata är genom tystnad. Tystnaden kan se väldigt olika ut. Ibland pratar kroppen eller blicken. Ofta skriver eller målar jag för att förmedla mig. Det handlar ju som skrivet mycket om situationen. Vill jag framföra något som tänks? Känns? Båda? Gör det ont att behöva klämma fram något, eller är det bekvämt?
Jag skulle vilja ge Bubblan en låt. Skriven och framförd av mig själv. Men... Det finns ett par brister i den briljanta idén. För det första. Jag skriver inte musik. För det andra. Jag kan inte sjunga. För det tredje. Jag hanterar två instrument, mungigan och triangeln. Tänk vilken serenad det skulle bli...
Så klart att jag skulle kunna ge henne en målning med några ord. Men tydligen kan även det kännas som lite tama känsloyttringar.
Livet har sällan mellanlägen. Tystnad eller en hemmasnickrad serenad är alltså dagens alternativ!
Dagens låt: "In her eyes" med Josh Groban.
Dagens ord: Nymf.
Ett av mina vanligaste sätt att prata är genom tystnad. Tystnaden kan se väldigt olika ut. Ibland pratar kroppen eller blicken. Ofta skriver eller målar jag för att förmedla mig. Det handlar ju som skrivet mycket om situationen. Vill jag framföra något som tänks? Känns? Båda? Gör det ont att behöva klämma fram något, eller är det bekvämt?
Jag skulle vilja ge Bubblan en låt. Skriven och framförd av mig själv. Men... Det finns ett par brister i den briljanta idén. För det första. Jag skriver inte musik. För det andra. Jag kan inte sjunga. För det tredje. Jag hanterar två instrument, mungigan och triangeln. Tänk vilken serenad det skulle bli...
Så klart att jag skulle kunna ge henne en målning med några ord. Men tydligen kan även det kännas som lite tama känsloyttringar.
Livet har sällan mellanlägen. Tystnad eller en hemmasnickrad serenad är alltså dagens alternativ!
Dagens låt: "In her eyes" med Josh Groban.
Dagens ord: Nymf.
tisdag 27 januari 2009
Finns det eko inuti en gråsten?
Det här med rädslor är för mig ganska fascinerande. Något mina tankar ägnar mycket tid åt.
Rädslan går där hand i hand med modet, som ett inkört gammalt par. Trots allt de gjort och trots allt som de kanske aldrig gjorde, så hör de ihop.
Ibland ser jag rädslan som något givande. Som en energi så stark, så att modet aldrig hinner tveka, utan bara agerar som på ren impuls.
Andra gånger ser jag rädslan som något mycket tyngande, som en kvarnsten om halsen. De stunderna kräver det så mycket energi enkom till att hålla mig upprätt att ansiktet blir håligt, fylls med skuggor och lämnar mig med en tom blick, alldeles stillastående.
Rädslor fascinerar mig mycket, då olika slags rädslor föder så olika känslor, som i sin tur ger så olika reaktioner i mig.
Rädslan jag bär idag är av det förtärande slaget. Den lamslår mig ej, men ger inte heller någon snabb, aktiv reaktion. Nej. Istället ligger den där inne och gnager. Den pyr, ungefär som glöd i tätt sammansatt skumgummi. Den bränner inte, men ångorna av dess rök förgiftar insidan.
Det är så läskigt då tvivlet på mig själv gnager.
Tänk om jag inte är tillräckligt bra. Tillräckligt närvarande, stark, modig, seende och varm.
Tänk om jag helt enkelt inte räcker till.
Är otillräcklig.
Tänk om jag springer omkring här i mitt varande med skygglappar på?
Tänk om jag är dålig.
Dagens låt: "Fröken svår" med Lars Winnerbäck. Jag har blivit tillägnad den förr. Idag ger jag den till mig själv.
Dagens ord: Ängslan.
Rädslan går där hand i hand med modet, som ett inkört gammalt par. Trots allt de gjort och trots allt som de kanske aldrig gjorde, så hör de ihop.
Ibland ser jag rädslan som något givande. Som en energi så stark, så att modet aldrig hinner tveka, utan bara agerar som på ren impuls.
Andra gånger ser jag rädslan som något mycket tyngande, som en kvarnsten om halsen. De stunderna kräver det så mycket energi enkom till att hålla mig upprätt att ansiktet blir håligt, fylls med skuggor och lämnar mig med en tom blick, alldeles stillastående.
Rädslor fascinerar mig mycket, då olika slags rädslor föder så olika känslor, som i sin tur ger så olika reaktioner i mig.
Rädslan jag bär idag är av det förtärande slaget. Den lamslår mig ej, men ger inte heller någon snabb, aktiv reaktion. Nej. Istället ligger den där inne och gnager. Den pyr, ungefär som glöd i tätt sammansatt skumgummi. Den bränner inte, men ångorna av dess rök förgiftar insidan.
Det är så läskigt då tvivlet på mig själv gnager.
Tänk om jag inte är tillräckligt bra. Tillräckligt närvarande, stark, modig, seende och varm.
Tänk om jag helt enkelt inte räcker till.
Är otillräcklig.
Tänk om jag springer omkring här i mitt varande med skygglappar på?
Tänk om jag är dålig.
Dagens låt: "Fröken svår" med Lars Winnerbäck. Jag har blivit tillägnad den förr. Idag ger jag den till mig själv.
Dagens ord: Ängslan.
måndag 26 januari 2009
Sköna drömmar
Snart ska jag sova. Jag önskar att tiden där precis emellan vakenhet och sömn blir lång idag... Vissa insomningar är det som att jag fastnar precis där i glappet och det känns som att drömma vaken. Jag älskar det. Alla känslor känns surrealistiska, förstorade. Roliga på ett ovanligt sätt. Det händer att jag vaknar upp ur halvsömnen av att jag skrattar rakt ut. Det är väldans bra att jag aldrig använt mig av hallucinogener eller liknande preparat, jag tror att jag skulle uppskatta den overkliga världen alldeles för mycket.
Dagens låt: "Because I got high" med Afroman.
Dagens ord: Domna.
Dagens låt: "Because I got high" med Afroman.
Dagens ord: Domna.
söndag 25 januari 2009
GodNattTankar
Då jag klev ut idag, då jag skulle till den vackra platsen, låg dimman så tungt så att sjön inte alls syntes. Det var vackert och drömskt och doften av dimma gjorde mig lugn. Jag blev till och med fuktig i näsan då jag andades in den.
Då jag nåddes av andligheten och av mig själv blev jag idag genomvarm och det fanns faktiskt en dominerande känsla. Så pass dominerande att den genomborrade hela mig. Kroppen, själen, hjärnan och hjärtat.
Känslan var tro och det kändes lite överrumplande vackert. Annars brukar jag ha en väldigt mycket kortare väg till tvivlet, men nu trodde jag på allt. Samtidigt. Just där, just då, kände jag mig inte ensam. Vad mycket annat som fick plats i ensamhetens avsaknad.
Då jag nåddes av andligheten och av mig själv blev jag idag genomvarm och det fanns faktiskt en dominerande känsla. Så pass dominerande att den genomborrade hela mig. Kroppen, själen, hjärnan och hjärtat.
Känslan var tro och det kändes lite överrumplande vackert. Annars brukar jag ha en väldigt mycket kortare väg till tvivlet, men nu trodde jag på allt. Samtidigt. Just där, just då, kände jag mig inte ensam. Vad mycket annat som fick plats i ensamhetens avsaknad.
Den Vackra Platsen.
Ikväll ska jag till platsen där andligheten ryms i mitt bröst igen. Jag längtar dit fastän jag idag känner mig lite sliten efter gårdagens fina rödvinskväll.
Längtan dit bygger just nu inte bara på längtan efter att nå andligheten, utan även på en stark nyfikenhet. Jag undrar om det kommer göra så där ont att nå ända in i min mjuka kärna idag. Jag är nyfiken på vilken känsla som kommer att dominera, om det kommer finnas någon dominerande känsla alls. Troligtvis kommer tårarna att rinna även idag, känslorna får så sällan plats där inne i den lilla begränsade insidan, men jag känner mig övertygad om att de kommer smaka annorlunda idag.
Idag vill jag skriva massor, men har inte riktigt klart för mig än vart dagens gräns för självutlämnande går, så jag väntar.
Jag vet däremot att det bubblar i magen och bultar i bröstet. Om idag har en färg så är den mjukt gul. Om jag har en färg idag så är jag vinröd. Glimmande vinröd.
Dagens ord: Nådd.
Dagens låt: "Hon kommer från främmande vidder" med Vackra Lars Winnerbäck. Nu är hans ord välkomna i mitt liv igen.
Längtan dit bygger just nu inte bara på längtan efter att nå andligheten, utan även på en stark nyfikenhet. Jag undrar om det kommer göra så där ont att nå ända in i min mjuka kärna idag. Jag är nyfiken på vilken känsla som kommer att dominera, om det kommer finnas någon dominerande känsla alls. Troligtvis kommer tårarna att rinna även idag, känslorna får så sällan plats där inne i den lilla begränsade insidan, men jag känner mig övertygad om att de kommer smaka annorlunda idag.
Idag vill jag skriva massor, men har inte riktigt klart för mig än vart dagens gräns för självutlämnande går, så jag väntar.
Jag vet däremot att det bubblar i magen och bultar i bröstet. Om idag har en färg så är den mjukt gul. Om jag har en färg idag så är jag vinröd. Glimmande vinröd.
Dagens ord: Nådd.
Dagens låt: "Hon kommer från främmande vidder" med Vackra Lars Winnerbäck. Nu är hans ord välkomna i mitt liv igen.
fredag 23 januari 2009
Dans i snökulan
Det känns som att vi stod i en snökula tillsammans. Den var gjord i glas, inte i plast och snön var av glitter, inte av vita plastbitar som ser ut som kokosflingor.
Inuti kulan stod vi märkligt nog med fötterna på marken, förankrade. Händerna höll fast, men ömt i varann genom ulliga vantar.
Kulan vändes upp och ned och tillbaka och vi stod kvar där. Omtumlade, rosiga och med glitter virvlande runt oss. I oss.
Det snöade glitter, det snöade snö och det regnade. Men det var den absolut mest varma och vackra sortens dag.
Tack!
Dagens ord: Naken.
Dagens låt: Uti vår hage, med i stort sett vilken kör som helst som innehåller sköra, kristallklara kvinnostämmor.
Inuti kulan stod vi märkligt nog med fötterna på marken, förankrade. Händerna höll fast, men ömt i varann genom ulliga vantar.
Kulan vändes upp och ned och tillbaka och vi stod kvar där. Omtumlade, rosiga och med glitter virvlande runt oss. I oss.
Det snöade glitter, det snöade snö och det regnade. Men det var den absolut mest varma och vackra sortens dag.
Tack!
Dagens ord: Naken.
Dagens låt: Uti vår hage, med i stort sett vilken kör som helst som innehåller sköra, kristallklara kvinnostämmor.
onsdag 21 januari 2009
Texten
Till Lahles "roses".
(En låttext utan musik är tunt.
Ord utan innehåll tunnare.)
"I will listen in stereo
I´m here
I´m here
it was longtime ago
someone whispered in my ears
and Sevy says she knows me
I wont stay
I wont stay
and she might know me well
but not today, I hope
and this time I´ll be brave
along the clouds
but it takes time to say
here you are
cause I can´t keep the roses
no I can´t save the roses
the roses from before
cause I can´t save the roses
no I can´t save the roses
the roses from before
I can´t save the roses
the roses from before
how you grow
you grow on me each day
the past I know
but the past don´t know the smell
of your neck
this is all you wanted so you better
believe it
these things don´t happen every day
so I can´t keep the roses
no I can´t keep the roses
the roses from before
so I can´t save the roses
no i can´t keep the roses
the roses from
I don´t have to save the roses from before
oh, I´m pretty sure
I´m going to try the roses
I don´t have to save the rose no
I can´t keep the roses
no I can´t keep the roses from before
I don´t have to save the roses from before."
Den känns lite som en konkret handledning genom poetiskt ringlande snår.
(En låttext utan musik är tunt.
Ord utan innehåll tunnare.)
"I will listen in stereo
I´m here
I´m here
it was longtime ago
someone whispered in my ears
and Sevy says she knows me
I wont stay
I wont stay
and she might know me well
but not today, I hope
and this time I´ll be brave
along the clouds
but it takes time to say
here you are
cause I can´t keep the roses
no I can´t save the roses
the roses from before
cause I can´t save the roses
no I can´t save the roses
the roses from before
I can´t save the roses
the roses from before
how you grow
you grow on me each day
the past I know
but the past don´t know the smell
of your neck
this is all you wanted so you better
believe it
these things don´t happen every day
so I can´t keep the roses
no I can´t keep the roses
the roses from before
so I can´t save the roses
no i can´t keep the roses
the roses from
I don´t have to save the roses from before
oh, I´m pretty sure
I´m going to try the roses
I don´t have to save the rose no
I can´t keep the roses
no I can´t keep the roses from before
I don´t have to save the roses from before."
Den känns lite som en konkret handledning genom poetiskt ringlande snår.
Förutsägbar...
Tror jag aldrig att någon kallat mig för. I alla fall inte så jag uppfattat det. Det kanske är helt galet av mig att jag aldrig är förutsägbar, att jag aldrig sett ett värde i att sträva efter att vara det. Nu ska jag börja träna på det. Träna på att vara förutsägbar, om så bara för en dag. Jag har förstått att många värderar förutsägbarheten på ett annat sätt än vad jag gör. Att den kan vara som ett tecken för att "här minsann, här i all förutsägbarhet, här finns det minsann trygghet". Jag ser i många situationer helt tvärtom på saken. Inget är ju konstant, inget är för alltid detsamma, vilket då gör att förutsägbarhet föder en falsk trygghet. En slingrande nyckfullhet.
Jag börjar min otroliga förutsägbarhet genom att göra dagens låt till en av låtarna på Lalehs nya skiva, låten "roses".
Låten är fantastisk. Den bringar något nytt till en minnesbild jag just nu bär, ett minne som gör så jävla ont. Jag ska gestalta minnet med hjälp av en handburen videokamera någon dag. I svartvitt.
Jag minns det så tydligt. Hur det översta lagret på komposten där jag ska gräva efter mask består av gamla rosbuketter, sådana som hängt på en vägg länge, gulnade och dammiga. Under rosorna kommer den bördiga jorden full med feta daggmaskar, jag blir alltid så fascinerad av dem, tycker de är läskiga som fan. Kanske är det därför orden som kommer ur stugan bakom mig totalt ignoreras. Som att de for genom mitt huvud utan att fastna. Fram tills nu. Nu kommer jag ihåg som att det vore igår.
Jag börjar min otroliga förutsägbarhet genom att göra dagens låt till en av låtarna på Lalehs nya skiva, låten "roses".
Låten är fantastisk. Den bringar något nytt till en minnesbild jag just nu bär, ett minne som gör så jävla ont. Jag ska gestalta minnet med hjälp av en handburen videokamera någon dag. I svartvitt.
Jag minns det så tydligt. Hur det översta lagret på komposten där jag ska gräva efter mask består av gamla rosbuketter, sådana som hängt på en vägg länge, gulnade och dammiga. Under rosorna kommer den bördiga jorden full med feta daggmaskar, jag blir alltid så fascinerad av dem, tycker de är läskiga som fan. Kanske är det därför orden som kommer ur stugan bakom mig totalt ignoreras. Som att de for genom mitt huvud utan att fastna. Fram tills nu. Nu kommer jag ihåg som att det vore igår.
tisdag 20 januari 2009
Really deep shit from Grandma.
Nu har jag funderat här i ett par dagar om musik...
Jag ser mig själv som en person som verkligen behöver musik. Jag behöver röster, toner och framförallt ord från andra för att hänga i, drivas framåt, dansa, bubbla o.s.v.
Texterna är det viktigaste... De måste på något sätt stämma överens med någon av mina känslor.
Så nu har jag klurat och klurat och kommer ingen vart... De människor som tycker bäst om musik som t.ex. Jean Paul, alltså nästan bara lyssnar på musik med textfraser som "bubblin jao... klubbin jao"...
Har man ett mindre mörkt och snårigt känsloliv då? Jag fattar inte tror jag...
Så, kvällens låttips för den som eventuellt hänger med bättre än jag: Sean Paul med "we´ll be burning".
Jag ser mig själv som en person som verkligen behöver musik. Jag behöver röster, toner och framförallt ord från andra för att hänga i, drivas framåt, dansa, bubbla o.s.v.
Texterna är det viktigaste... De måste på något sätt stämma överens med någon av mina känslor.
Så nu har jag klurat och klurat och kommer ingen vart... De människor som tycker bäst om musik som t.ex. Jean Paul, alltså nästan bara lyssnar på musik med textfraser som "bubblin jao... klubbin jao"...
Har man ett mindre mörkt och snårigt känsloliv då? Jag fattar inte tror jag...
Så, kvällens låttips för den som eventuellt hänger med bättre än jag: Sean Paul med "we´ll be burning".
Ordröra
Just nu försöker jag läsa sju böcker parallellt med varandra. Det går ganska bra att hålla isär dem. Med största sannolikhet för att ingen av dem är av skönlitterär art. Det finns ingenting som säger att jag måste läsa alla just nu, det är självvalt.
I en av böckerna läser jag:
"Ett psykiskt kristillstånd kan man sägas befinna sig i då man råkat in i en sådan livssituation att ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man skall förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen." (Johan Cullberg- "Kris och utveckling")
Tycka vad man vill om författaren och boken, men just den meningen är... Mycket troligt en bakomliggande förklaring till varför jag plöjer sju böcker under ett par dagar. Och till att i de stunder som ögonen inte orkar så lyssnar jag på musik. Jag intar på alla sätt andras ord så att mina egna inte får plats. Det inre rummet har någon gräns för hur många ord som kan bearbetas samtidigt.
Jag kan inte lyssna på så mycket gammal musik just nu, men ett par gamla favoriter har en del nya ord. Imorgon släpps dessutom Lalehs nya album. Det kommer dimpa ner i min brevlåda och jag är nyfiken. Jag hoppas den går att relatera till på fler ställen än till "Snö", som just nu är en av de olyssningsbara låtarna. Eller... det skulle gå om jag inte spjärnade emot så helvetiskt för att gråta. För min egen nakenhet, den inför mig själv. Jaja.. bla bla.
Dagens ord: Skuld.
Dagens låt: "Damaged ones" med Anna Ternheim. (Tack Fabulous för påminnelsen).
I en av böckerna läser jag:
"Ett psykiskt kristillstånd kan man sägas befinna sig i då man råkat in i en sådan livssituation att ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man skall förstå och psykiskt bemästra den aktuella situationen." (Johan Cullberg- "Kris och utveckling")
Tycka vad man vill om författaren och boken, men just den meningen är... Mycket troligt en bakomliggande förklaring till varför jag plöjer sju böcker under ett par dagar. Och till att i de stunder som ögonen inte orkar så lyssnar jag på musik. Jag intar på alla sätt andras ord så att mina egna inte får plats. Det inre rummet har någon gräns för hur många ord som kan bearbetas samtidigt.
Jag kan inte lyssna på så mycket gammal musik just nu, men ett par gamla favoriter har en del nya ord. Imorgon släpps dessutom Lalehs nya album. Det kommer dimpa ner i min brevlåda och jag är nyfiken. Jag hoppas den går att relatera till på fler ställen än till "Snö", som just nu är en av de olyssningsbara låtarna. Eller... det skulle gå om jag inte spjärnade emot så helvetiskt för att gråta. För min egen nakenhet, den inför mig själv. Jaja.. bla bla.
Dagens ord: Skuld.
Dagens låt: "Damaged ones" med Anna Ternheim. (Tack Fabulous för påminnelsen).
söndag 18 januari 2009
I painted a picture of... now.
Ibland kan till och med datorns paint gestalta känslan inuti.I alla fall då den känns stel, ful och kantig.
Precis så här känns det idag. Känslan äter mig inifrån. Idag är en ful och tung dag.
Jag hatar sällan. Jag hatar idag. Idag hatar jag. Ur alla vinklar stämmer det.
Dagens låt: "Hanging high" med Lykke Li.
Dagens ord: Hat.
Jag inser just att jag inte kunnat lyssna till husguden på ett tag. Jag saknar känslorna i kroppen som jag har då han behövs. Ironiskt nog.
fredag 16 januari 2009
Tillitsskola, mitt i allt tras.
Mitt i leken med de gömda barnen slog det mig att jag i min roll som den trygga lektanten fick mig en väldigt fin lektion om vad tillit och mod i praktiken innebär. Vad fint att det inte är självklart alls vem som lär vem.
Jag känner mig alldeles tagen. Tänk att förmågan till lek och skratt ens finns kvar då hela tillvaron är tras. Det gör dem verkligen gåtfulla.
Mitt hopp har just fått sig en rejäl kick.
Vilken tur att de vill ha mig dit för att leka lite oftare.
Dagens låt: "Det gåtfulla folket" med Fred Åkerström.
Dagens ord: Förundran.
Jag känner mig alldeles tagen. Tänk att förmågan till lek och skratt ens finns kvar då hela tillvaron är tras. Det gör dem verkligen gåtfulla.
Mitt hopp har just fått sig en rejäl kick.
Vilken tur att de vill ha mig dit för att leka lite oftare.
Dagens låt: "Det gåtfulla folket" med Fred Åkerström.
Dagens ord: Förundran.
torsdag 15 januari 2009
Efter eftertanke
Egentligen är det ju så att jag ser någon annan i låttexten jag just skrev ned här. Men jag tänkte att vem är jag att pracka på någon annan min bild av hur hon är. Ja... jag antar att jag ändå fortfarande är jag.
Min bild är att hon är min tvillingsjäl helt enkelt.
Min bild är att hon är min tvillingsjäl helt enkelt.
Naken inför sanningen
Jag använde den här låten för att beskriva mig själv i ett tidigare inlägg. Kanske passar den lika bra in på någon annan. En del tycker att fina Lisa Ekdahl är jobbig att lyssna på, så jag skriver in orden här, med möjlighet för egen ordbetoning, tolkning och rytm.
Den flickan är en främmande fågel
Som fallen från skyarna, född på en annan planet
Den flickan är en främmande fågel
Hon bär en sorg i sitt leende
Och en välbevarad hemlighet
Och hon vet och hon vet
hon vet att bevara sin hemlighet
För hon vet att den som vet
får betala med ensamhet
Himmelen kan öppna sig regn kan falla ner
Hon kan dansa i ett solregn
på en plats där ingen ser
Hon kan hylla allt det enkla
på en plats hon själv valt ut
Men då hon möter andras blickar
tar det vackra alltid slut
Den flickan hon är vaken om natten
Natten är dyrbar
för då är hon ensam och stark
Hon knackar på hos sig själv då
Dörren är öppen och olåst mot obeträdd mark
Och hon ler för sig själv så liderligt och ömt
Och hon går in i någonting
Folk vill påstå att hon drömt
Men inget kan vara verkligare, inget mera sant
Det finns en plats där inte alla
måste tänka likadant
Och hon kan hylla allt det enkla
på en plats hon själv valt ut
Men då hon möter andras blickar
tar det vackra alltid slut
Den flickan är en främmande fågel
Vingklippt och sårad men omöjlig att bura in
Den flickan är en främmande fågel
Hon sjunger bara den sång hon kalla sin
Det var som om hon flög mot en rutas fönsterglas
Slagen föll hon ner i sin egen världs extas
Men inget kan vara verkligare, inget mera sant
Det finns en plats där inte alla
måste tänka likadant
Och hon kan hylla allt det enkla
på en plats hon själv valt ut
Men då hon möter andras blickar
tar det vackra alltid slut
Himmelen kan öppna sig regn kan falla ner
Hon kan dansa i ett solregn på en plats där ingen ser
Hon kan hylla allt det enkla
på en plats hon själv valt ut
Men då hon möter andras blickar
tar det vackra alltid slut
Den flickan är en främmande fågel
"Främmande fågel" med Lisa Ekdahl och Eva Dahlgren.
Den flickan är en främmande fågel
Som fallen från skyarna, född på en annan planet
Den flickan är en främmande fågel
Hon bär en sorg i sitt leende
Och en välbevarad hemlighet
Och hon vet och hon vet
hon vet att bevara sin hemlighet
För hon vet att den som vet
får betala med ensamhet
Himmelen kan öppna sig regn kan falla ner
Hon kan dansa i ett solregn
på en plats där ingen ser
Hon kan hylla allt det enkla
på en plats hon själv valt ut
Men då hon möter andras blickar
tar det vackra alltid slut
Den flickan hon är vaken om natten
Natten är dyrbar
för då är hon ensam och stark
Hon knackar på hos sig själv då
Dörren är öppen och olåst mot obeträdd mark
Och hon ler för sig själv så liderligt och ömt
Och hon går in i någonting
Folk vill påstå att hon drömt
Men inget kan vara verkligare, inget mera sant
Det finns en plats där inte alla
måste tänka likadant
Och hon kan hylla allt det enkla
på en plats hon själv valt ut
Men då hon möter andras blickar
tar det vackra alltid slut
Den flickan är en främmande fågel
Vingklippt och sårad men omöjlig att bura in
Den flickan är en främmande fågel
Hon sjunger bara den sång hon kalla sin
Det var som om hon flög mot en rutas fönsterglas
Slagen föll hon ner i sin egen världs extas
Men inget kan vara verkligare, inget mera sant
Det finns en plats där inte alla
måste tänka likadant
Och hon kan hylla allt det enkla
på en plats hon själv valt ut
Men då hon möter andras blickar
tar det vackra alltid slut
Himmelen kan öppna sig regn kan falla ner
Hon kan dansa i ett solregn på en plats där ingen ser
Hon kan hylla allt det enkla
på en plats hon själv valt ut
Men då hon möter andras blickar
tar det vackra alltid slut
Den flickan är en främmande fågel
"Främmande fågel" med Lisa Ekdahl och Eva Dahlgren.
onsdag 14 januari 2009
Att våga är det mest skrämmande jag någonsin gjort.
Idag sade någon till mig att jag är förlåten.
Jag kände ett sylvasst sting av tvivel, rakt in i hjärtat.
Sedan kom tårarna.
Jag var så närvarande i min smärta och i min kropp i just den stunden, så jag kände tårarnas väg ut ur tårkanalen och ända ner till mitt halssmycke där de smetades ut. Snoret hamnade på axeln där jag lade näsan i brist på annan plats. Händerna var upptagna med att hårt krama varandra, nästan som i kramp.
Medans jag drack lite vin och tände ett ljus fortsatte mina tårar att rinna.
I det tillståndet såg jag en okänd människa rakt in i ögonen, någon som med mod såg rakt tillbaka in i mina. Då, precis då, kände jag en magnifik frid. Som att han visste allt och sade att det verkligen kommer att bli bra.
Jag tror. På Dig, på Mig och på Honom.
Dagens låt: "Liten ängel" med Sofia Källgren.
Dagens ord: Gränslöshet.
Jag kände ett sylvasst sting av tvivel, rakt in i hjärtat.
Sedan kom tårarna.
Jag var så närvarande i min smärta och i min kropp i just den stunden, så jag kände tårarnas väg ut ur tårkanalen och ända ner till mitt halssmycke där de smetades ut. Snoret hamnade på axeln där jag lade näsan i brist på annan plats. Händerna var upptagna med att hårt krama varandra, nästan som i kramp.
Medans jag drack lite vin och tände ett ljus fortsatte mina tårar att rinna.
I det tillståndet såg jag en okänd människa rakt in i ögonen, någon som med mod såg rakt tillbaka in i mina. Då, precis då, kände jag en magnifik frid. Som att han visste allt och sade att det verkligen kommer att bli bra.
Jag tror. På Dig, på Mig och på Honom.
Dagens låt: "Liten ängel" med Sofia Källgren.
Dagens ord: Gränslöshet.
tisdag 13 januari 2009
"Everything will be ok in the end, if it's not ok, it's not the end"
Även den mest kalla och molniga dagen sken ett vackert rosa ljus igenom. Idag påminner den bilden mig om vad jag skrev igår.Jag är trött. Trött och fylld av förtröstan. Och värk. Ända in i märgen gör det ont. Så föds just nu vreden inom mig.
Dagens ord: Fyllas.
Dagens låt: "Sår" med Eva Dahlgren.
måndag 12 januari 2009
För allt som hennes händer kan skapa
Att räcka ut en hand kan vara svårt. Ibland har jag varit stolt. Ibland sårad. Nu vet jag inte vart jag ska räcka den, men uträckt är den, eller dem. Jag gestaltar känslan i form av ett barn, så som de med utslagna händer springer då de vill visa något. Jag springer med uträckta händer från långa armar och undrar vart jag möjliggör att de nås.
Livet har lärt mig att aldrig ge upp. Det som verkar, känns och kanske en dag är omöjligt är det inte nästa. Det finns alltid något annat. Kanske ett breddat perspektiv som föder mod. Kanske andra människors praktiska hjälp som ger ny kunskap. Kunskap som skapar förändring. Det går att uttrycka det på många sätt, men jag tror att händer, öppna ögon, mod och en stark tillit finns med som delar av en viktig kärna.
Jag tänker visa mina händer varje dag på det enda sätt jag just nu vet att jag kan. För som skrivet. Jag vet att jag aldrig ska ge upp. Stoltheten är tack och lov borta. Sårad vet jag bättre än att bli. Mitt inre är blodrött och pulserande, blicken är kolsvart och viker inte för någon.
Det handlar inte om mig.
Dagens låt, idag med: "Such A Common Bird" med Ane Brun och Wendy McNeill.
Dagens ord: Framtid.
Jag vill skriva en roman här och nu, men även att inte kommunicera är att kommunicera. Särskilt då någon hör.
Livet har lärt mig att aldrig ge upp. Det som verkar, känns och kanske en dag är omöjligt är det inte nästa. Det finns alltid något annat. Kanske ett breddat perspektiv som föder mod. Kanske andra människors praktiska hjälp som ger ny kunskap. Kunskap som skapar förändring. Det går att uttrycka det på många sätt, men jag tror att händer, öppna ögon, mod och en stark tillit finns med som delar av en viktig kärna.
Jag tänker visa mina händer varje dag på det enda sätt jag just nu vet att jag kan. För som skrivet. Jag vet att jag aldrig ska ge upp. Stoltheten är tack och lov borta. Sårad vet jag bättre än att bli. Mitt inre är blodrött och pulserande, blicken är kolsvart och viker inte för någon.
Det handlar inte om mig.
Dagens låt, idag med: "Such A Common Bird" med Ane Brun och Wendy McNeill.
Dagens ord: Framtid.
Jag vill skriva en roman här och nu, men även att inte kommunicera är att kommunicera. Särskilt då någon hör.
lördag 10 januari 2009
Bearbetning
Idag lyssnar jag på "filosofiska rummet" och målar. Sällan har jag varit så trött i huvudet... Tydligen tänker jag helst på ämnen jag själv haft makten att välja.
Jag har nog heller aldrig så starkt känt att det kommer att bli bra, som jag gör idag. Jag ville skriva en vaggvisa, men målade en bild istället. Det gick inte att göra allt samtidigt nu heller. Begränsande det där med att bara ha två armar, men så många tankar, bilder och toner som vill gestaltas. Jag hoppas vaggvisan fortfarande vill ut imorgon.
Dagens låt: "Man kan äga" med Suzzies Orkester.
Dagens ord: Nej.
Jag har nog heller aldrig så starkt känt att det kommer att bli bra, som jag gör idag. Jag ville skriva en vaggvisa, men målade en bild istället. Det gick inte att göra allt samtidigt nu heller. Begränsande det där med att bara ha två armar, men så många tankar, bilder och toner som vill gestaltas. Jag hoppas vaggvisan fortfarande vill ut imorgon.
Dagens låt: "Man kan äga" med Suzzies Orkester.
Dagens ord: Nej.
fredag 9 januari 2009
Trygga väggar
Rödvin och stearinljus har ikväll hjälpt mig att bli varmare. Värmen har lugnat min skenande, panikslagna hjärna en aning, hjälpt mig till ett mer konstruktivt tänk. Tror jag... maggnaget är kvar. Jag hoppas alla missade bitar, alla trasiga skärvor är samlade nu. Jag ska med dem och kärlek som ingredienser anstränga mig till mitt yttersta för att bygga upp en så tydlig bild jag bara kan.
Då jag inte vet vad jag ska säga blir jag i tystnad.
Då jag är där jag hör hemma stannar jag kvar.
Då tiden är ogreppbar är den vår.
Dagens ord: Förlåt.
Dagens låt: "Du är aldrig ensam" med Mauro Scocco.
Altruism mot egoism. När du synat alla myntets sidor, alla perspektiv och alla ljussättningar.
Finns det då någon skillnad?
Då jag inte vet vad jag ska säga blir jag i tystnad.
Då jag är där jag hör hemma stannar jag kvar.
Då tiden är ogreppbar är den vår.
Dagens ord: Förlåt.
Dagens låt: "Du är aldrig ensam" med Mauro Scocco.
Altruism mot egoism. När du synat alla myntets sidor, alla perspektiv och alla ljussättningar.
Finns det då någon skillnad?
torsdag 8 januari 2009
"Nu ska vi se, sade den blinda"
Då det på din théförpackning tydligt, skrivet i fetstil står "mät noggrant", tänk inte "hur viktigt kan det vara?". Det blir helt enkelt inte bra. Samma gäller då det står "tvättas separat i trettio grader", alltså, tänk inte "hur viktigt kan det vara?" Väldigt, kan det efteråt visa sig. Och om du går omkring med ett gnag i din mage som du inte riktigt vet vart det kommer ifrån... För i helvete, tänk aldrig "hur viktigt kan det vara?"
Lärd läxa? Ja, om texten eller magen säger dig att något är viktigt... Då är det troligtvis det.
Dagens låt: "Release me" med Oh Laura
Dagens ord: Pussel
Lärd läxa? Ja, om texten eller magen säger dig att något är viktigt... Då är det troligtvis det.
Dagens låt: "Release me" med Oh Laura
Dagens ord: Pussel
tisdag 6 januari 2009
Jag kanske ej sagt "hej" på ett tag?
Kanske bor det just idag en arg liten grådvärg i min mage. Eller så är det en av smurfarna som dansade där med tomtebloss för ett tag sedan som aldrig gick. Kanske har smurfen kvar stumpen efter blosset och pickar mig i magen med den... Någonting eller någon är det hur som helst som idag bor där inne och skapar ängslan. En ängslan som sprider sig till mina händer som blir kalla och till blicken som ömsom stirrar, ömsom flackar.
Kanske är det bara hon från mitt förflutna, hon som var jag då som inte vill bli helt bortglömd. Och jag vet, vet så väl att jag är skyldig henne det. Skyldig mig att aldrig glömma vem som gav mig förmågan att uppskatta, eller att ens se, all den skira skönhet jag omges av.
Henne omfamnar jag i natt.
Dagens låt: "Such a common bird" med Ane Brun och Wendy McNeill.
Dagens ord: Nygammal
Kanske är det bara hon från mitt förflutna, hon som var jag då som inte vill bli helt bortglömd. Och jag vet, vet så väl att jag är skyldig henne det. Skyldig mig att aldrig glömma vem som gav mig förmågan att uppskatta, eller att ens se, all den skira skönhet jag omges av.
Henne omfamnar jag i natt.
Dagens låt: "Such a common bird" med Ane Brun och Wendy McNeill.
Dagens ord: Nygammal
måndag 5 januari 2009
"Verkligheten" trängde sig på
Idag hamnade jag på ett villospår, rent fysiskt. Ihop med någon ur min rent biologiska "familj" gick jag in på ett fik i en av Hufvudstadens mer... fashionabla delar. Människorna var döda i ögonen och bevärdigade icke någon annan än det egna sällskapet en blick. Att köra ut armbågen för att bana sin väg var lika naturligt som det för mig är att be om ursäkt då jag stöter till någon. Att jag inte hörde hemma där kände jag i samma stund som jag bad om soyamjölk i min latte och det inte fanns. Jag fick frågan om låglaktos gick lika bra och att vi kom från olika världar var ett faktum. Det fanns inte i hennes värld att det var mjölk från en kossa jag ville undan. När det var dags för mig att pudra näsan gick jag på den toalett som var ledig. På dörren var det en människa med byxor som symbol... Då jag kom ut därifrån var det som att jag hade gjort något extremt, helt uppåt väggarna galet fel, blickarna nästan skrämde mig (jo, jag var redan innan medveten om normbrottet, men reaktionerna var extrema). Fikan fortlöpte och jag hade svårt att koncentrera mig på samtalet p.g.a. alla intryck och samtal. På detta fik såldes även bröllopstårtor och precis bredvid mig stod cirka trettio olika bröllopspar, sådana som "ska" stå på toppen av tårtan. Jag tror tanken var att de skulle visa ALLA VARIANTER en hade att välja på. Alla brudpar var pudervita i hudfärgen, alla var man + kvinna, alla stod upp, alla brudar var kortare än mannen och hade vit lång brudklänning, männen bar frack. Alla blombuketter som brudarna höll i gick i rött eller lila. Ja, ni hör ju, mångfalden bara... sprudlade...
Jo, jag har varit på promenad i lala- land förr för den som nu undrar om jag föddes igår. Innan jag vågade annat så bodde jag där. Jag hade bara förträngt känslan det ger mig att vara där, då jag numera för det mesta lyckas placera mig i mer passande sällskap/ forum.
Jag undrar hur dessa människor kan se sig som förmer än mig, förmer än någon? Jag undrar hur en kan göra något annat än tänka på "sina medmänniskor" då man talar om värde. Hur kan någon endaste en placera något värde över människovärde? Allas lika värde? (Allt levande finns med i min tankebana, det är pengar som värde jag vill undan). Jag drar snabbt i mig min kaffe och mumlar något om att jag är stressad och tar mig sedan hemåt. Trött på dagen, trött på att kampen ibland gör så ont.
Jag skriver inte så ofta om livet där ute i "verkligheten" och det finns många orsaker bakom det, kanske det främsta är att jag tycker det känns rätt så slätstruket. Men idag behövde det ut. Jag blir helt enkelt så förbannat jävla skittrött på alla lallande jävla idioter.
Dagens låt: "När det blåser på månen" med Kent.
Dagens ord: Kamp. (Tänk intersektionalism, så talar vi samma språk).
Det är som att det ryker ur öronen, jag är så jävla arg. Punkt för idag.
Jo, jag har varit på promenad i lala- land förr för den som nu undrar om jag föddes igår. Innan jag vågade annat så bodde jag där. Jag hade bara förträngt känslan det ger mig att vara där, då jag numera för det mesta lyckas placera mig i mer passande sällskap/ forum.
Jag undrar hur dessa människor kan se sig som förmer än mig, förmer än någon? Jag undrar hur en kan göra något annat än tänka på "sina medmänniskor" då man talar om värde. Hur kan någon endaste en placera något värde över människovärde? Allas lika värde? (Allt levande finns med i min tankebana, det är pengar som värde jag vill undan). Jag drar snabbt i mig min kaffe och mumlar något om att jag är stressad och tar mig sedan hemåt. Trött på dagen, trött på att kampen ibland gör så ont.
Jag skriver inte så ofta om livet där ute i "verkligheten" och det finns många orsaker bakom det, kanske det främsta är att jag tycker det känns rätt så slätstruket. Men idag behövde det ut. Jag blir helt enkelt så förbannat jävla skittrött på alla lallande jävla idioter.
Dagens låt: "När det blåser på månen" med Kent.
Dagens ord: Kamp. (Tänk intersektionalism, så talar vi samma språk).
Det är som att det ryker ur öronen, jag är så jävla arg. Punkt för idag.
Tinad
.JPG)
Efter ett mycket enträget slit med mig själv blev det varmt inuti inför den kommande sömnen. Det känns såhär!
söndag 4 januari 2009
Taket blåstes undan
Det är kallt. Så fruktansvärt kallt överallt. Ute känns det som att kroppen kommer krackelera och här inne känns det som att hjärnan gör sitt i en väldigt mycket makligare takt än vanligt. Än önskat. Jag har skrivkramp och målarkramp och med det inser jag att jag nog har lite allmän kramp... Känslokramp.
Jag är rädd. Så fruktansvärt rädd och liten. Kanske för att jag fortfarande tror på Spöken.
För att finna tröst idag ser jag upp på himlen och finner den som den ser ut på bilden ovan och blir med ens mycket lugnare. Den ser så oändlig ut, gör att känslan av oändlighet sprids i den kalla kroppen. Jag kommer plötsligt ihåg den varma drömmen från i natt och ler. Jag vet inte hur kroppen kan reagera så starkt utan en verklig fysisk beröring, men tänker att även det har med Spökens existens att göra.
Dagens låt: "Sparvöga" med Marie Fredriksson.
Dagens ord: Avund
lördag 3 januari 2009
Varm Mottaglighet
Kanske att hela bröstkorgen öppnades upp just idag. Som att det gick att se rakt in i den. Levande lungor som fylls och töms av luft i en harmonisk och jämn takt. Levande blodrött hjärta som bultar hårt, mycket hårt, men lugnt. Om viljan fanns skulle en hand kunna stoppas in där och trasa sönder de blottade och livsnödvändiga kroppsdelarna. Men jag var trygg, så trygg, ville inte ens försöka skydda all nakenhet.
Enkelt... Så enkelt att bara ett barn klarar av det. Nu förstår jag!
Dagens ord: Älskvärdhet.
Dagens låt: "När Karolina kom" med Per Gessle
Enkelt... Så enkelt att bara ett barn klarar av det. Nu förstår jag!
Dagens ord: Älskvärdhet.
Dagens låt: "När Karolina kom" med Per Gessle
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
